Lars Björksell framför domkyrkan i Göteborg.
Foto: Lasse Bengtsson

Makt ställer stora krav på kommunikation

Vågar vi tala om makt i kyrkan? Och vem har i så fall makten? Kyrkoherden? Kyrkorådet? Eller politiska partier? ”Att säga att man inte har makt är att smita undan sitt ansvar” säger Lars Björksell. Han har arbetat som stiftsadjunkt med ansvar för ledarskap och organisation, och kallats in när det krisar i församlingarna.

Svenska kyrkan får då och då kritik för brister i arbetsmiljön. I en undersökning fackförbundet Vision gjorde 2018 svarade 35 procent att den psykosociala arbetsmiljön blivit sämre. Dåligt ledarskap och stress, angavs som de största problemen.

Lars Björksell har arbetat fyra år på Göteborgs stift. Att hjälpa församlingarna med dess ledarskap var en av hans huvuduppgifter, ibland inbjuden av församlingarna, ibland utskickad av biskopen för att bringa ordning. I vilken mån beror dålig arbetsmiljö på oklar maktstruktur?

– Det är klart att man måste ha koll på var slutar ditt ansvar och var börjar mitt, men ju mer man fokuserar på gränsen, ju mer gnissel upplever jag att det är. Det handlar om att förtydliga och se det gemensamma ansvaret. Ju mer krut man lägger på det som skiljer, desto fler problem får man.

 

Idag talar vi om den gemensamma ansvarslinjen.

Tidigare har det i Svenska kyrkan funnits det man kallat den dubbla ansvarslinjen. Kyrkoherden hade ansvar för sitt, kyrkorådet för sitt. Det är sedan ett tiotal år en förlegad modell. Idag talar vi om den gemensamma ansvarslinjen. Kyrkoordningen är numera tydlig på denna punkt.

Har det blivit tydligare ansvarsfördelning i församlingarna med denna nya skrivning, eller dimmigare?

– Jag tycker det har blivit tydligare. Det är lätt att fokusera på dem där det inte funkar. Men i stiftet har vi 69 kyrkoherdar och kyrkoråd, och det är i en handfull enheter det gnisslar. På de flesta ställen är det ett gott samarbete.

Har denna nya syn landat ute i församlingarna?

– Det landar långsamt, vi är människor och det kan ta tid att ändra i rutiner. Det är arbetsgivarens uppgift att jobba med en bra delegationsordning. Tidigare hade man ofta väldigt detaljerad delegation, nu har vi vänt på synsättet. Kyrkoherden har det samlade ansvaret att leda och fördela arbetet, och det gäller all verksamhet. Kyrkoherden måste ha en långtgående delegation. Det sättet att tänka ger möjligheter, alla är tryggare i sina roller, både som kyrkoherde och som förtroendevald.

Det händer ju att kyrkoherdar köps ut, ofta till stora kostnader och under stor medial uppmärksamhet. Handlar det då om vem som har den yttersta makten?

– Ja, men i grunden handlar det om dålig kommunikation, ofta om att inte kunnat dela målbild, vart man ska, eller vilket tempo man ska ha i arbetet. Det är ett nederlag varje gång.

En maktkamp?

– Det blir det. Kyrkorådet är den som har makten, om det håller sig till de lagar vi har och inte går in på det uppdrag prästen har från biskopen.

– Visst handlar det om makt, men det börjar i kommunikationen. Om det bränner till finns ingen möjlighet att säga att här slutar kyrkorådets ansvar, här börjar kyrkoherdens. Det är skrivet så att man ska komma överens. Det ställer stora krav på kommunikationen.

Att säga att man inte har makt är bara ett sätt att smita undan sitt ansvar. Säger en kyrkoherde det, blir det en väldigt otydlig organisation.

Vågar man tala om makt i kyrkan? Det är ju ofta man hör någon säga, att ”jag har ingen makt”?

– Det är laddat… Vår kyrkas Herre talade inte om makt, Jesus var inte ute efter någon position. Men om vi ser makt i betydelsen att kunna förändra, då skulle vi kunna använda ordet mer.

– Ordet makt har blivit så missbrukat och kopplas samman med makt för den egna personen. Men Jesus säger att den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare.

– Att säga att man inte har makt är bara ett sätt att smita undan sitt ansvar. Säger en kyrkoherde det, blir det en väldigt otydlig organisation.

– Vi ska inte frånsäga oss makten, det är fegt, utan vi ska använda oss av makten. Samtidigt ska vi vara väldigt försiktiga när makt stiger enskilda människor åt huvudet, och den risken finns alltid. Som Montesquieu sa: All makt korrumperar.

Kyrkan är ju en speciell arbetsgivare, många anställda kommer dit präglade av sin egen tro. Hur spelar det in i arbetsmiljön?

– Här kan det skära sig ibland, då det vi arbetar med ligger så nära det egna hjärtat, och det kan vara svårt att acceptera det man inte själv gillar. Men samtidigt är det viktigt att se att Svenska kyrkan är en arbetsplats, det blir inte bra när alla har en egen firma och gör som man själv vill, då har man inte haft en tydlig ledning. Det blir en dålig arbetsmiljö om alla gör som de själva vill.

Stiftet har numera en modell för det man kallar verksamhetsstyrning, där klargörs de förtroendevaldas roll i styrningen genom att mål sätts upp, sedan är det anställdas och ideellas roll att konkretisera dessa mål och arbeta i den riktningen. Fungerar denna modell bra?

– Ja. Det är ungefär en tredjedel av församlingarna i stiftet som jobbar enligt denna modell. Den ställer krav på de förtroendevalda att formulera målen tydligt och säga, att detta och detta ska prioriteras, åt det här hållet ska vi gå. Anställda får formulera handlingsplaner. Rollfördelningen tycker jag är väldigt viktig, det är inget snack utan det är de förtroendevaldas uppgift att ange kursriktningen. Om man inte gör det, blir det lätt hela havet stormar.

Den som pekar med hela handen och utnyttjar sin position som chef, vad ska man säga om en sådan?

– Den som är tvungen att säga ”jag är chef”, den har formellt rätt, men gör man det, har man förlorat mycket av sitt ledarskap. Man måste vara både chef och ledare. Chefen ska kunna avtal och ramar, ha struktur på samtal, kunna rehabilitering… Ledarskap handlar om att lyssna och samla, att få med sig övriga på ”hit ska vi gå”. Den som försöker leda genom att säga ”jag är chef” har redan förlorat. De ledarskapsprogram vi jobbar med ska hjälpa människor att bli en bra chef.

Hur är det då med kyrkan och den världsliga makten, om kyrkans roll i politiken? Då och då beskylls kyrkan för att vara politisk, ibland också för att vara vänster. Har kyrkan någon makt i det sammanhanget?

– Min inställning är att kyrkan ska vara politisk i den meningen att hon vill förändra samhället. Annars tar inte kyrkan sitt hela ansvar. Men däremot kan kyrkan inte vara partipolitisk. Svenska kyrkan ska inte vara någons, hon ska vara sin egen, inte vara megafon åt någon gruppering.

– När det sägs att Svenska kyrkan är för politisk, så vittnar det om att kyrkan är med i debatten och formulerar hur vårt samhälle ska se ut, hur ska vi bete oss mot varandra.

– Klimatfrågan har ju hamnat på en vänster-högerskala, och det är livsfarligt för en sådan ödesfråga. Vill man arbeta med stora omställningar för att klara klimatkrisen, så sägs att man är vänster. Den som säger så är inte insatt.

– Man måste kunna ifrågasätta kapitalismen, vi behöver ett annat ekonomiskt system som inte utnyttjar människor och är förödande för hela skapelsen. Men om den kritiken bara kommer från vänster, är det mycket olyckligt.

För tjugo år sedan var Svenska kyrkan en röst i periferin när det gäller samhälle och politik. Numera är kyrkan ofta inbjuden som en samtalspartner, så exempelvis på bokmässan 2019, där ärkebiskop Antje Jackelén var med och diskuterade klimatet i flera paneler.

– Om kyrkan hamnar i periferin, beror det på att vi som är engagerade i kyrkan tycker att vi är i periferin. Jag tycker det är utmanande att möta minoritetskyrkor, som den lilla lutherska kyrkan i Costa Rica, eller den lutherska kyrkan i Palestina. De ser som sin uppgift inte bara att finnas till för de egna, utan för att tjäna samhället. I Costa Rica spelar kyrkan en oerhört mycket större roll än vad som motsvarar de några tusen medlemmarna. Känner vi oss i periferin, sitter det i våra huvuden.

Björksell tar ett samtal på bokmässan, mellan Dagens Nyheters kulturredaktör Björn Wiman och förre ärkebiskopen KG Hammar som exempel. Då sa Wiman om kyrkan att ”ni kan sätta ord på de existentiella utmaningarna som klimatet ställer oss inför. Ingen annan kan göra det”.

Text och bild Lasse Bengtsson

Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 4 2019). Lars Björksell är numera kyrkoherde i Halmstads församling.