Luther pekar på att vägen till Gud är öppen

I Wittenberg i Tyskland är det mulet, regnigt och kyligt när Korsväg kommer på besök för att förnimma något av de genomgripande avtryck som gjordes när Martin Luther spikade upp sina teser den 31 oktober 1517.

Då – tron på Gud var något självklart, lika självklart som i Bibelns första vers: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Fokus var inte på om Gud finns, utan hurdan Gud är och hur det är möjligt att få gemenskap med Gud. Då pågick det ständigt mässor i någon av alla de kyrkor som hölls öppna.

Idag – det ska bli TV-sändning med musikuppträdanden på torget i Wittenberg. Avspärrningar, kablar och baracker skymmer sikten för den praktfulla statyn av Martin Luther. Frågan om Guds existens känns avlägsen.

I stadskyrkan St. Marien, vars torn sticker upp ovanför de färgglada husen med rött tak, skymtar vi från ingången kyrkorummet där mässan började firas på tyska i stället för på latin och bröd och vin delades ut till församlingen för första gången någonsin. Ett genomgripande sätt att öppna upp kyrkan och göra den mer tillgänglig för alla.

Bänkarna, altartavlan och predikstolen är inte i original men här predikade Luther otaliga gånger.

Men vi har glömt munskydden i bilen och får inte komma in. Inte ens för en snabb titt. Inträde kostar det, men inga munskydd att köpa.

I andra änden av torget ligger Slottskyrkan, som då, 1517, bland annat användes som universitetets anslagstavla. Därför är det inte konstigt att det var här som Martin Luther spikade upp sina 95 teser.

Vi står framför porten och funderar över avtrycken som hammarslagen gjorde. Förstod Martin Luther själv vilka konsekvenser det skulle få att han anklagade kyrkan för missbruk av avlaten?

– Luther hade lärt sig att synder medförde straff, som kyrkan kunde utdela, berättar Carl Magnus Adrian, präst och Lutherkännare som under många år varit guide på resor i Luthers fotspår. Straff som kunde utdelas nu i livet, men också i skärselden.

Tron på skärselden hade vuxit sig stark under medeltiden. I den katolska kyrkan menade man att människans liv var indelad i tre faser: det jordiska livet, livet i skärselden samt livet i himmelen, alternativt helvetet.

Avlat innebär ett efterskänkande av botgöring. I bikten tar man emot förlåtelse för den skuld som synden fört med sig. Sedan följer botgöring och syndastraff (under jordelivet eller i skärselden), som genom kyrkan kunde efterskänkas genom avlaten.

I Luthers samtid hade man börjat sätta en prislapp på avlaten, befrielsen från vissa straff eller bothandlingar som kyrkan ansåg sig ha rätt att kräva av den som vid bikten ångrade sina synder.

Avlatsbrev utställdes av kyrkan och kunde, beroende på prislappen, ge längre eller kortare befrielse från skärselden eller från bothandlingar, till exempel pilgrimsvandringar under livet.

– Den katolska kyrkan hade tidigare menat att den personliga ångern över synden var nödvändig tillsammans med avlaten, förklarar Carl Magnus Adrian. Men när avlatshandeln urartade på 1500-talet kunde detta luckras upp. I själva verket uppfattade många att det räckte med att betala vad avlatsbrevet kostade.

– Prästerna läste också mässor som en del i avlatshandeln. Det gick att betala prästen för att han skulle läsa mässor över någon avliden vars plågor i skärselden man ville förkorta. Därför kunde det pågå mässor i kyrkorna dag och natt och rika hade alltså större chans att slippa undan än fattiga.

Många trodde att man köpte sig en inträdesbiljett till himmelen när man la sitt mynt i avlatskistan. Avlatshandeln var också ett sätt för påven att finansiera byggandet av Peters­kyrkan i Rom.

– Den insikt som prästen Martin Luther fått från själavården gjorde honom oroad när han såg hur botens sakrament undergrävdes och föraktades. När han gav de vanliga råden till den som biktat sig kunde han få höra, att det varken behövdes ånger eller gottgörelse eftersom man ”köpt” sitt brev.

– I Luthers reaktion mot avlatshandeln ser vi inte bara en kyrkokritisk munk och professor, utan också prästen och själavårdaren Luther som så ofta hade den enskilde kristne i blickpunkten.

En av Luthers grundsatser är ”nåden allena”. Den förklarar att människan inte kan frälsa sig själv utan bara bli räddad genom Guds barmhärtighet. Nåd brukar definieras som den barmhärtighet som räcks oss människor av Gud. Den visar på en öppenhet gentemot Guds kärlek.

– Det är inte svårt att lista ut varför nåden blev en bärande del av reformationen när vi läser om den unge Martin, hur han närmast frenetiskt kämpar för att vinna Guds kärlek. Det är när han inser att det inte handlar om duglighet som allt förändras.

Martin Luther har alltid funnits med på ett eller annat sätt i Carl Magnus Adrians liv. Som en inspiration och utmaning till att söka sin identitet som kristen, och på senare år under alla de resor i Luthers fotspår som han varit guide för. För några år sedan skrev han en bok om Luther och föreläser regelbundet om honom.

– Redan som barn gjorde jag mitt första besök i Luthers arbetsrum i Wartburg. Men jag var inte så intresserad, utan karvade faktiskt i stället in mina initialer i väggen!

30 år senare behövde en god vän, som startat en resebyrå, snabbt hitta en ersättare för en sjuk reseledare och Carl Magnus stod nu återigen i samma rum.

– Mitt historieintresse som vuxit med tiden, mina kunskaper i tyska språket, min teologiutbildning och min folkbildningssjäl blev en bra kombination för det temporära uppdraget.

Sedan dess har han varit reseledare för mer än femtio resor i Luthers fotspår.

– Det är något med miljön och närheten till historien som gör att människor lättare kan bearbeta och fundera över sin egen tro. Jag försöker också förmedla något av vad Luther betytt för mig. Att han var en person som vågade ta sin kamp och utveckling på allvar. Han brydde sig inte om att vara konform eller försökte vara så som man »skulle«, säger Carl Magnus.

Carl Magnus växte upp i ett prästhem, med generationer tillbaka av präster både på pappans och mammans sida. Men Carl Magnus ville något annat, som artonåring tog han kantorsexamen. Så småningom blev det ändå teologistudier och skolpräst på Glimåkra folkhögskola.

– Jag kom dit som tjugofemåring och upptäckte att det här är livet. En fantastisk miljö att få leva tillsammans med kursdeltagare. Jag var ju inte mycket äldre än de var. Man kan säga att folkhögskolan hjälpte mig att bli mer människa, säger han.

1984 blev han rektor på Helsjöns folkhögskola och där blev han kvar i sexton år. Sen slöts cirkeln, prästsonen blev trots allt församlingspräst i Öxnevalla, Horred och Istorp i Göteborgs stift. Så småningom ”avslutades” prästgärningen för Carl Magnus som kyrkoherde i Sankt Pauli församling i Göteborg – då han gick i pension 2015. Åtminstone formellt. För det finns ju gott om församlingar att hjälpa till i. Och många resor som kan göras till Lutherland.

Precis som med resorna och föreläsningarna hoppas Carl Magnus att hans bok: Luther, om kamp och frihet, ska hjälpa människor att hitta sin identitet som kristna, men också att kyrkan ska hitta sin identitet.

Carl Magnus skriver: ”För medeltidens människor var kyrkan självklar. Det heliga och det vardagliga möttes mitt i staden. Gud och världen var bara ett steg från varandra. Eller rättare sagt: Gud var mitt i livet, i det vardagliga man delade med andra. Kyrkan förenade alla.

Det finns en iver i Luthers sökande som nog kan locka oss till förnyad närvaro och uppriktighet också i våra egna liv. För andra kan det innebära en väg till autenticitet och äkthet, som gynnar personlighetsutveckling och öppnar för ärliga möten och relationer. Ingen människa föds färdig för livet. Vi är i rörelse. Trots våra olikheter kan just äktheten i vårt sökande föra oss samman i gemenskap med dem vi minst anar.

När Luther skriver och talar om Gud och hurdan Gud är rör det sig alltid om en personlig Gud. En Gud som är kärlek, allsmäktig, som visar vrede mot ondskan, som blir berörd över orättvisor. Gud är ingen princip utan den som gett livet, uppehåller livet och som allt liv är relaterat till. Ständigt.

Men Gud är också en samtalspartner, någon som Luther hela sitt liv talar med, lyssnar efter, klagar på, tvivlar på och älskar.

Mötet med Gud får konsekvenser för Luther som känns befriande. Genom tron på Gud får han glädje och frimodighet att vara människa. Gud inger mod att vara människa: gör som Gud – bli människa.”

Luther pekar på centrum i kristen tro och låter oss förhålla oss till det. Att få upptäcka vad som är kärnan i livet och vad som är meningen med tillvaron och Gud. Han visar mig var jag ska söka med en längtan till det sanna och äkta.

– Som symbol för detta kan vi se altartavlan i Wittenberg, där Luther står och pekar på krucifixet i mitten. Luther pekar med hela handen mot Kristus – det tror jag att vi behöver. Inte bara som människa, utan också som kyrka!

– Korsets två riktningar förenar oss med Gud och med varandra: vägen till Gud är öppen genom Kristus, och i Guds utsträckta famn finner vi varandra i en annorlunda gemenskap, som kyrkan är kallad att tydliggöra och leva.

Text & foto: Agneta Riddar

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 1 2022).