Ovisshet är ofta svårt att stå ut med. Både när vi ser på världens eller våra egna livsvägar. Jesus ber lärjungarna att stanna upp lite. Han ber dem att stanna i Jerusalem och inte med en gång rusa i väg. Han säger till och med till dem att det inte är deras sak att veta allting, men lovar dem kraft till det de ska göra.
Förflyttningen, hur ett moln lyfter den uppståndne Kristus ur lärjungarnas åsyn, är en bra bild och just därför oförklarlig. I årtusenden har människor målat och berättat hur Guds rike hänger samman med jorden. Likaså att Gud är himmelens och jordens skapare och samtidigt lovar en ny himmel och en ny jord.
Både lärjungarna och vi är kvar i mellanrummet. Och Guds änglar frågar: ”Varför står ni och ser mot himlen?”. Hur det ska bli med världen vet vi inte. Vi har bara löftet att vi ska få kraft. Biskop Susanne skriver i sitt herdabrev att Guds rike ”hjälper oss att leva i det mellanrum som vi faktiskt befinner oss i, vår egen jordiska tid. Här kan vi stå stadigt, mellan hoppets ”redan nu” och ”ännu inte”. --- [Vi får] öva oss i att stå ut med vår litenhet utan att förtvivla. Och samtidigt erkänna vår stolthet utan att förlora oss i hybris.”
I kyrkorummet gestaltar vi Kristi Himmelsfärd genom att flytta påskljuset från altaret till dopfunten. Sedan påskdagen har det lyst som Kristi närvaro bland oss. Nu flyttas ljuset vidare till dopfunten som Kristi närvaro i våra fortsatta uppdrag på jorden.
Text: Anna Cöster, stiftsadjunkt