Donner, Jörn: SuomiFinland II - Sista striden (2019, Förlaget).
I Sista striden följer Donner upp sin smädesskrift om Finland SuomiFinland från 2017 med en löst hållen blandning av essäer och dagboksutdrag. Det är genomgående välskrivet, ganska gnälligt, ofta roligt, bitvis ytterst banalt och ibland riktigt spännande och brännande. Donner skriver motsägelsefullt och ibland stötande (kvinnosynen kan till exempel vara något svårsmält) men med en befriande egensinnighet om familjerelationer, Finlands plats i världen, invandringsfientlighet, Israel/Palestina-konflikten, memoarskrivande… Till en inte obetydlig del utgör texten en inifrån-studie i Donners eget åldrande och mående, med självutlämnande beskrivningar av diarréattacker på offentlig plats.
Bland många andra krämpor så lider Donner av lungcancer, KOL, hörselnedsättning och ospecifika problem med magen. Och så är det det där med sinnet, det som Donner ibland kallar ”tomheten” och ibland ”spleen” men som de flesta nog skulle benämna ”depression”, och som gör att han återkommer gång på gång till ”självmordsfrågan”.
Gustavsson, Cecilia(; Jungstedt, Mari; Lantz, Annika; Lindman, Anna & Lodalen, Mia): Vi måste prata om 50 (2019, Polaris).
Vi måste prata om 50 är en ”podcast i bokform” där fyra kändiskvinnor intervjuas av/samtalar med journalisten Cecilia Gustavsson. De fem kvinnorna pratar (medel)åldrande ur diverse olika aspekter. Några exempel på relevanta ämnen som behandlas är: livmoderhalscancer, svåra förlossningar, förlossningsdepression, cykelolyckor, att vilja operera bort sin livmoder (men låta sin läkare bestämma), dödsångest, klimakteriet, stress, psykosomatiska ryggproblem, att ta hand om gamla föräldrar, ömmande knän, kriser, depressioner, sorg, bältros, migrän, att ställa sig frågan ”Hur mår jag?”, bristande forskning på kvinnokroppar, knipövningar, utbrändhet, panikångest, schemalagd ångest, diskbråck med mycket mera.
Hirdman, Yvonne: Behandlingen – 205 dagar i kräftrike (2019, Ordfront).
Yvonne Hirdmans Behandlingen – 205 dagar i kräftrike är en sjukdomsdagbok från författarens liv medan hon behandlades för bröstcancer. Helt utan förord och krusiduller börjar texten högst upp på sidan med ”22 januari” och sedan är det mer eller mindre kompakt med ord i ytterligare 308 sidor. Det är utmanande och utmattande läsning, full med oförklarade internskämt och ofta opaka referenser till personer och händelser som varit viktiga i Hirdmans liv men mycket väl kan ha passerat läsaren totalt förbi. Samtidigt är det en glädje att läsa en ordkonstnär som konstrar sig enbart för sin egen skull, utan att oroa sig för huruvida hon är begriplig eller inte.
Den läsare som lätt tröttnar på att bli ledd vid handen och skriven på näsan får här tillfälle att vässa sin läsförståelse. Bokens ämne – cancer – kan förstås också bidra till läsarens utmattning. Hirdman lider sig igenom sjukhusbesök, biverkningar, bakslag och sömnsvårigheter, och hon fångar sitt lidande i ord så att det nästan smittar. Likaså smittar hennes humör – hjälplösheten inför sin situation väcker en ilska som skvätter som etter åt alla möjliga håll. Hirdman är arg på dagens intersektionella feminister som glömt bort att feminism ska handla om kvinnor och män, på samhällets allmänna historielöshet, på Barbro ”Bang” Alving som blev katolik, på Gud som inte finns men ändå borde göra mer för världen och på barnen som aldrig ringer... fast barnen ringer ju visst, påpekar sambon Claes, och Hirdman omvärderar.
Och det är villigheten att omvärdera, det att hon alltid är redo att ifrågasätta sig själv, att vrida och vända på ställningstaganden och åsikter som gör att boken aldrig blir outhärdlig. Dagboksformen bjuder med avväpnande intimitet in läsaren i Hirdmans värld, och den är väl värd att besöka.
Ripås, Johan: När himlen faller ner (2019, Piratförlaget).
När himlen faller ner är en självbiografisk skildring av det händelseförlopp som tar sin början när Ripås treårige son blir sjuk i Leukemi. Ripås var då SVT:s Afrikakorrespondent och bodde med sin familj i Johannesburg i Sydafrika. ”När himlen faller ner” tvingas de att flytta tillbaka hem till Sverige för att sonen ska kunna få del av den världsledande svenska barncancervården.
Med journalistens rättframma och konkreta språk lyckas Ripås fånga händelseförloppet samt sina egna känslor, tankar och reaktioner utan att det blir klichéartat eller platt. Det är en bok skriven i stunden, medan det pågår, och Ripås skriver själv på bokens sista sida om hur han i framtiden kommer behöva ”gå till botten med alla funderingar” men att tiden inte ännu kommit för detta. Till stor del handlar det om kontraster mellan familjens liv i Sydafrika och deras nya tillvaro i Sverige, när det gäller allt från vårdens resurser till hur barn beter sig på lekplatser. Det är både begripligt och beklämmande när Ripås beskriver hur han känner ”den priviligierades rädsla” över, till exempel, att den vänliga städerskan på det sydafrikanska sjukhuset aldrig smörjer sina händer med handsprit. En spännande reflektion är att Ripås drar en parallell mellan andra kulturers religiositet och det svenska förhållandet till hälsokost.
I Sydafrika berättar vännerna att de ber för sonens tillfrisknande. I Sverige får de tips efter tips om ”cancermat”. Ripås ser båda delarna som ett utslag för en önskan att kunna påverka något som man inte faktiskt kan påverka. Dessutom beskriver Ripås hur stor skillnad det kan vara hos en och samma person när det gäller hur man reagerar på ett sjukdomsbesked. När hans mamma fick ALS sökte han reda på all information han kunde om diagnosen, och kontaktade experter runt om hela världen i ett försök att bevara någon slags illusorisk kontroll. Den här gången höll han sig istället nästan aktivt undan från information om leukemi, och satte all sin tillit till vården. En påminnelse om att inte bara varje människa, utan även varje situation, är unik.
Schollin Ask, Lina: Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död (2019, Norstedts).
Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död är en minnes- och sorgebok skriven av barnläkare vars egen dotter Ingrid dog när hon var ett och ett halvt år gammal. Schollin Ask var då redan höggravid med nästa barn, och året som följde i hennes och hennes mans liv blev en absurd blandning av avgrundsmörker och spirande ljus. Åren går, med allt mer ljus, men Schollin Ask beskriver också hur hon för evigt har ”tre svarta lådor” i sitt bröst, som innehåller de mörkaste minnena. Boken består av korta, kärnfulla episoder. Avskedet på sjukhuset, att lämna en liten kropp i ett kylrum och åka hem till tomheten.
Ett möte mellan Schollin Ask och hennes egen mamma tidigt på morgonen dagen efter Ingrids död. Ett trösterikt samtal med en läkarkollega som själv förlorat ett barn. Ofta utgörs scenerna av bara ett stycke text eller två på en sida, vilket ger boken en luftighet som ger intryck av diktsamling. Och precis som i en diktsamling kan man som läsare bläddra runt och hitta något som träffar en just då. Ett av de små kapitlen utgörs enbart av meningen ”Något annat barn fick Ingrids dagisplats.”. Det är extremt drabbande, hudlöst och sorgligt, och Schollin Asks vackra språk gör det än mer olidligt vemodigt. Ingrids närvaro genomsyrar boken.
Schollin Ask beskriver hur hon ser henne rida på makens axlar, tränga ner sig mellan dem för att äta en vaniljbulle på café, och, i den allra, allra sista episoden, den som boken fått sin titel från, klättra ända upp till toppen av ett pilträd.
Unge, Christian: Har jag en dålig dag kanske någon dör (2018, Norstedts).
Har jag en dålig dag kanske någon dör är den före detta Läkare Utan Gränser-läkaren, nuvarande överläkaren och författaren Christian Unges läkarmemoarer. Bokens huvudsyfte är för Unge att berätta om många av de misstag som han begått genom sin läkarkarriär, och hur till exempel kunskapsbrist, dålig handledning, stress, bristande kommunikation och svåra etiska gränsdragningar bidragit till dessa misstag.
Unges förhoppning är att öppna upp för ett vidare samtal om misstag och ställningstaganden inom sjukvården. Han berättar till exempel om ett system i USA där man regelbundet träffas i ”Morbidity and mortality conferences” där läkarna på ett sjukhus träffas och diskuterar avlidna patienter och saker som gått fel, något han menar att även svensk sjukvård skulle må bra av. Överlag framhäver Unge vikten av kommunikation, sjukvårdspersonal emellan men också mellan personalen och patienterna, och boken är ju i sig ett slags medicinens narrativ.
Det är också en väldigt välskriven bok – det märks att Unge är författare ”på riktigt” – men den blir framför allt mot slutet allt mer spretig. Det mesta som Unge har att säga är intressant, men det kunde kommit i en mer intuitivt flödande paketering. Hittad via bibliotekarien Maria Åsfälts boktips i Hallå Lund.