Romaner

Becker, Saga: Våra tungor smakar våld (2019, Leopard Förlag).

Saga Beckers debutroman Våra tungor smakar våld är en kort liten lyriskt hållen kärlekshistoria, nästan mer av en långnovell. Det är inte en självbiografisk berättelse, trots att huvudpersonen precis som författaren är transkvinna och även delar hennes namn, men den ”speglar en självupplevd verklighet”. Det handlar om Saga och Vincent, som möts och förälskar sig i och försöker älska varandra, men har svårt att göra det på grund av sina egna sårigheter.

Sagas sårighet kommer ur en självdestruktiv spiral av missbruk, skolk, självmordstankar och självskadebeteenden både i form av rakblad och i form av förnedrande sex som hon själv inte njuter av, med män som inte vill henne väl. Samtidigt hävdar Saga att hon egentligen inte är depressivt lagd, att det är mötet med omgivningen som förstört hennes självbild och självkänsla. Det är omgivningen som säger att hon måste vara antingen eller, att hon inte duger som hon är, att hon är äcklig, att om hon nu ska vara trans så borde hon göra medicinska ingrepp som hon inte vet om hon egentligen är intresserad av. Det är omgivningen som lärt henne att se sig själv som problemet. Och det är omgivningen som ibland bemöter henne med våld när hon bara försöker röra sig genom staden.

Det är en intim berättelse ger en inblick i hur världen kan te sig från en ung transkvinnas perspektiv, och den specifika form av psykisk ohälsa som kan drabba den som tvingas in i positionen som ”den andra”. Självutlämnande detaljer varvas med explosiva metaforer, och bitvis ter sig Sagas situation hopplös. Men i slutet spirar kanske ändå kanske ett hopp för Saga och Vincent. Om inte annat så verkar Saga själv vara på väg i rätt riktning.


Bergstrand, Mikael: Ingemar Modigs uppvaknande (2019, Bokfabriken).

Mikael Bergstrands Ingemar Modigs uppvaknande handlar om den spirande vänskapen mellan en sjukpensionerad man med tvångssyndrom och en liten fotbollstjej som flytt med sin familj från Syrien. Författaren kallar genren för ”feel good and bad”, och det rör sig onekligen om en rätt lättsam historia som samtidigt lyfter många svåra och aktuella ämnen.

Mitt i Sverige av idag handlar det bland annat om avbefolkade småorter, rasism, missbruk, trauman från flykt och olyckor, våld, mansgriseri och det där så kallade ”utanförskapet”. Mest relevant ur just Narrativ medicin-perspektivet är väl att Bergstrand ”gjort litteratur av sina egna krämpor”, och i centrum för berättelsen står Ingemar Modig, med sitt tvångssyndrom, sin sociala fobi, sin mörka hemlighet och sin skolios.

Läsaren får följa Ingemar från när han vaknar i panik för att stänga av klockradion innan den börjar låta – annars kan någon han känner dö, till hur han tvättar sänglakanen som alltid är svettblöta efter nattens mardrömmar om det där Ingemar försöker att inte tänka på, städar hela lägenheten i flera timmar och sedan oväntat möter Dalia, speedkulan från Aleppo, som hjälper till att bryta Ingemars isolation. Mitt bland alla de klichéer som hör genren till lyckas Bergstrand fånga något äkta.


Grimsrud, Beate: Jag föreslår att vi vaknar (2019, Albert Bonniers Förlag).

Beate Grimsruds senaste roman, den hyllade Jag föreslår att vi vaknar, handlar om hur huvudpersonen Vilde efter att hon diagnosticerats med bröstcancer förhåller sig till sin nya, ofrivilliga identitet som sjuk. Men det är också, bland annat, en kärlekshistoria i fabelform, en hyllning till vänskap och kärlek och en berättelse om berättandets magiska makt. Grimsruds språk gifter sig med handlingen så att det ofta är en fröjd att läsa.

Tyvärr är texten också full med onödiga små språkfel som störde åtminstone den här läsaren och drog min uppmärksamhet till andra svagheter hos romanen. Till exempel kunde Grimsrud i mitt tycke kortat ner några av de långa avsnitt som genremässigt mest liknar estradpoesins rytmiska haranger. Dessa bidrar till romanens säregna stil, men blir  ibland såpass långa och innehållsfattiga att åtminstone min blick började glida över dem på jakt efter den punkt där handlingen återupptas. Men så är handlingen tack och lov alltid väl värd att vänta på.

På det hela taget är boken en ofullkomligt slipad diamant, men vad jag minns i efterhand är en oemotståndlig läsupplevelse som väckte mycket tankar. Jag har särskilt brottats en hel del med bokens slut. Extra relevant här är också att berättelsen uttryckligen tar upp – och ifrågasätter! – en av Narrativ medicins kärnidéer, nämligen att patienter behöver en berättelse för att bättre kunna förhålla sig till sin sjukdom.

Vilde möter i boken en sjukhuspsykolog som presenterar denna tes, och Vilde sväljer den först med hull och hår, men med tiden blir hon allt mer skeptisk. Behöver hon verkligen en berättelse om sin sjukdom? (Kanske behöver hon snarare en berättelse om att bli frisk?)


Karlsson, Jonas: Regnmannen – en trädgårdsberättelse (2019, Wahlström & Widstrand).

Regnmannen av Jonas Karlsson är en roman i genren magisk realism som handlar om den pensionerade regissören och änkemannen Ingemar. Det är inte kul att bli gammal. Men har man tur kan man, om än bara för ett kort tag, kanske bli regngud på ålderns höst? Eller, egentligen är det väl den mystiska kranen på baksidan av huset som får det att regna, men Ingemar tar gärna på sig ansvaret. Det är ju ändå han som vrider igång kranen. Och han förtjänar lite uppskattning, särskilt som han under sitt arbetsliv som teaterregissör aldrig blev så uppskattad som han själv tycker att han förtjänar.

Undertiteln menar att boken är ”en trädgårdsberättelse” och det är det förvisso; i sorgen efter sin rosälskande fru Inger som gått bort i cancer har Ingemar börjat påta och plocka bland taggar och kronblad. Och det är i trädgården han hittar den mystiska kranen, förstås. Men det handlar också om åldrande, sorg-som-kanske-gått-över-i-depression och den där värken i knäet som Ingemar aldrig får någon förklaring till. Hur mycket han än är på sin son, läkaren Erik, om mer röntgen och fler besök på vårdcentralen så får han bara massa värktabletter som han inte vill äta, för ingen kan hitta något fel. Erik har fått höra att han behöver bli bättre på patientkontakt, och när gränsen mellan förälder och patient blir alltmer flytande riskerar han tappa faderskontakten också.

Överlag är det en gullig och smårolig historia om hur man ser på sig själv och på andra, och vikten att bli lite uppskattad.


Kivelä, Malin: Hjärtat (2019, Förlaget).

Malin Kiveläs roman Hjärtat, som delvis är baserad på egna upplevelser, handlar om en kvinna var son föds med ett hjärtfel. Berättelsen utspelar sig över bara några veckor, från sjukdomsbeskedet till kvällen för barnets namngivningsceremoni, när han fått komma hem från sjukhuset. Genom en nästan tankeskriftsliknande jagform skildras huvudpersonens inre upplevelser i ett klaustrofobiskt virrvarr av tankar, känslor, sinnesförnimmelser, minnen och krämpor.

Handlingen hoppar ständigt framåt och bakåt i tiden men på något sätt förmedlas ändå en total, nästan besatt, närvaro i nuet. Texten har en rytm, ett öga för detaljer och skönhet samt en språklig virtuositet som skulle kunna kallas lekfull om inte hela berättelsen vore på så blodigt allvar. Ibland övergår det helt i poesi. Det finns rum för allt möjligt som snurrar runt i kvinnans skärrade sinne: upplevelsen av ett frostigt träds skönhet under en vinterpromenad, en halvförälskelse i den snygga kardiologen som ställde barnets diagnos, tankar kring romanen som hon fantiserat om att skriva härnäst. Men framför allt handlar det om hur kvinnan förhåller sig till barnet och hans långsamt försämrande tillstånd medan hans operation skjuts upp gång på gång.

Hon går helt upp i honom och hans mående, och vårdpersonalen klarar inte att hantera hennes reaktioner: de föreslår halvhjärtat att hon borde prata med sjukhuspsykologen och förklarar pedagogiskt att nästan alla barn som föds med sonens hjärtfel – aortakoarktation – klarar sig bra. Men det räcker inte, går inte in. Det som är rutin för sjukhuspersonalen är det värsta som någonsin hänt huvudpersonen, och de skilda perspektiven öppnar en klyfta som aldrig överbyggs. En berättelse om någon som skulle behövt möta någon som gått en workshop i Narrativ medicin.


Larsson, Morgan: Kistbyggarna (2019, Piratförlaget).

Morgan Larssons Kistbyggarna är en feel good-roman om döden, där en grupp människor går en kurs i att bygga sin egen likkista. Alla deltagarna har sin alldeles egna anledning att ha sökt sig till en kistbyggarkurs, vissa rimliga, andra mer långsökta – en av deltagarna har ljugit för sin flickvän om att han är en ”handyman” och hoppade på första bästa kurs där man kunde lära sig snickra!

Det är en lekfull berättelse med ett lekfullt språk: vi får bland annat följa med när deltagarna väljer bland kistmodeller med namn som ”Forever Young” och ”Homecoming Queen”. Samtidigt konfronteras berättelsens figurer under kursens gång med sjukdom, svåra beslut, missbruk, kriminalitet och livslögner, och när sista sidan är stängd har flera av dem stigit ner i sina kistor, vissa mer tillfälligt och andra mer permanent. Det är ofta dråpligt, och författaren har lite av en tendens att vrida upp cliffhangers och spänning snäppet högre än vad berättelsen egentligen i mitt tycke behöver, men detta räddas upp av de trovärdiga och älskvärda personporträtten.

Någonstans i mitten av romanen oroade jag mig även för att den var alltför spretig för att Larsson skulle kunna få ihop den, men i slutändan fick jag erkänna att Larsson åstadkommit ett romanbygge lika välkonstruerat som en skickligt snickrad likkista. Sammantaget är det en varm berättelse om att inte vända bort blicken från det som är jobbigt, och därmed få mod att leva livet fullt ut. Som kursledaren säger när han hälsar deltagarna välkomna: ”Njut innan det tar slut, det är vad kistbyggande handlar om.”


Montelius, Martina: Avlivningskliniken Tusenskönan (2019, Bokförlaget Atlas).

Avlivningskliniken Tusenskönan är en satirisk samtidsskildring med en rejäl tvist: berättelsen utspelar sig mer eller mindre i dagens Sverige, med den centrala skillnaden att det i bokens värld genom ”suicidreformen” blivit lagligt med assisterade självmord. Det finns fortfarande en debatt om suicidvårdens vara eller inte vara (och om ”vinster i suicidvården”!), men den är en etablerad del av samhället.

Titelns så kallade avlivningsklinik är Sveriges främsta, en privat driven inrättning där patienterna erbjuds en ”helhetsupplevelse” med till exempel spa-bad. Tusenskönan skiljer sig från andra aktörer inom suicidväsendet även i det att de inte ”kräver diverse beskäftiga intyg” utan bara ställer en enda fråga: ”Hur kan vi hjälpa dig att dö?”. Därmed drar de till sig patienter som inte vill behöva förklara sitt beslut. Montelius tar sig satirikerns rätt att skriva riktigt rått om ”svåra ämnen”, men hon sparkar aldrig neråt. I en överlag mörk bild av människan ges också en liten ljusglimt, nämligen människans ofrånkomliga ambivalens. Alla de skiftande figurerna i det rejält tillskruvade persongalleriet delar denna ambivalens. För vissa rör ambivalensen beslutet att avsluta sitt eget liv, för andra sin roll i avslutandet av andras. Till och med klinikens ägare och överläkare är ”farligt nära att halka ur sin övertygelse” när han står redo att administrera ”suicidfarmakon” till Sveriges yngsta suicidpatient någonsin.

Montelius struntar högaktligen i litterära regler kring perspektivfigurer, ”show, don’t tell” och psykologisk realism, vilket kan upplevas både som befriande och som irriterande. Olikt allt annat är det i alla fall. Vad gäller Narrativ medicin är boken relevant dels som ett inlägg i dödshjälps-debatten, men också som en skrattspegel för läkare att titta i och kanske förfäras.


Mpoyi, Kayo: Mai betyder vatten (2019, Norstedts).

I Kayo Mpoyis kritikerhyllade debutroman Mai betyder vatten får läsaren följa en hel familjs, ja en hel släkts, historia – helt från den lilla flickan Adis synvinkel. Det är många trådar som via vävs samman i berättelsen. En av många trådar som är relevant ur ett Narrativ medicin-perspektiv  är hur Adi utsätts för sexuella övergrepp av en granne, vilket skildras hjärtskärande ur barnets oförstående perspektiv. och hur hon genom åren både påverkas av, gör motstånd mot och bearbetar detta trauma.

Men den allra mest centrala tråden handlar om hur Adi försöker rädda sin sjukliga lillasyster från den förbannelse som tycks vila över lillasysterns namn, Mai. Adis – och Mais – gammelfarmor Mai lämnades att dö i belgisk fångenskap av sin makes familj. Hennes son, som köptes fri ur fångenskapen, försökte tre gånger döpa en dotter efter henne, och i trädgården i familjens gamla hem i Zaire finns tre små gravstenar som alla bär inskriptionen ”Mai”. Trots detta vågar Mais sonson göra ett nytt försök, och döpa sin yngsta dotter till just Mai. Adi är först svartsjukt skeptisk till sin nya lillasyster, men med åren börjar hon älska henne, och göra vad hon kan för att rädda henne från namnförbannelsen. Och hon gör det genom att berätta familjemyten om gammelfarmodern för sin lillasyster, men hon gör det på ett sätt som återupprättar den första Mais agens och gör henne till ett subjekt i sin berättelse, inte bara ett objekt.

Här är alltså narrativet, berättelsen om den första Mai, medicin. Samtidigt får den moderna läkarvetenskapen också spela sin berättigade roll i kampen för att rädda lilla Mais liv. Här gäller inte ”antingen eller” utan ”både och”. Det finns plats både för traditionella talismaner och för ”piller i burkar”. I den genre som brukar kallas för ”magisk realism” ställer boken frågor om vad en förbannelse egentligen är, och hur man botar den.


Wähä, Nina: Testamente (2019, Norstedts).

Nina Wähäs roman Testamente (2019, Norstedts) är en släktkrönika, en skröna och en mordgåta, allt på samma gång. Berättelsen handlar om några månader under 1980-talet i den tornedalska familjen Toimi, som med sina sexton medlemmar utgör en intrikat väv av allianser och främlingskap – ja, i vissa fall till och med fiendskap.

Här finns mörka hemligheter och dramatiska skeenden, men framför allt är det en berättelse om livet med allt det rymmer. Och mycket av det som livet rymmer är relevant ur ett Narrativ medicin-perspektiv: här finns alkoholism, abort, graviditet, ”det heliga vansinnet”, olycksfall, dödsfall och sjukhusbesök. Här finns den vilda, impulsiva brodern som idag kanske skulle få en ADHD-diagnos, och den folkskygga, känsliga brodern som omnämns som ”inte riktigt riktig” men nu kanske skulle klassats som autistisk.

Här finns systern som med största sannolikhet skulle få en MS-diagnos om hon bara gjorde det där återbesöket på sjukhuset som hon vägrar göra för att slippa få sin dom. Här finns pappan, som... ja, något fel är det ju på honom, men kanske inte något som sjukvården skulle kunna sätta ord på, varken då eller nu. De är fler i familjen, fler som man som läsare kan studera med en diagnostisk blick. Eller låta bli. Man kan till exempel ta på sig pusseldeckar-glasögonen istället, och klura på bokens centrala mordgåta. Oavsett läsarperspektiv är det en fantastisk historia.