Bolmsjö, Clara: Jordkropp (2018, Trombone).
I Jordkropp drar poeten Clara Bolmsjö en parallell mellan diktjagets bröstcancer och hennes familjs försök att få igång ett åkerbruk, där skörden aldrig riktigt kom. Berättandeformen är prosalyrik, prosa så till vida att texten utgörs av fullständiga meningar indelade i stycken, lyrik så till vida att det finns en rytm och ett bildspråk och en löshet glidningar och metaforik som hör denna genre till. Tumör och rotskott. Bröstet och åkern. Tumören, så som den visas på en röntgenbild, beskrivs som ”en åkertistel på en skärm”. Liknelsen mellan odlingsförsök och sjukdom blir fruktbar eftersom den är rotad i diktjagets egna upplevelser av likhet däremellan. När behandlingen är över och cancern åtminstone tillfälligt besegrad skriver hon ”Med tiden glömmer vi det värsta, slätar över. Ser tillbaka till jorden, minns bara skörd.” Samtidigt bränner det till som mest i det konkret specifika, som i skildringen av dotterns reaktion av bitterhet, skam och ilska över mammans sjukdom. Ett otypiskt sjukdomsnarrativ som visar hur lyrikens form kan fånga något som det annars är svårt att sätta ord på.