Barnböcker:
Karinsdotter, Emma: Tusen stjärnors ö (2019, Bonnier Carlsen).
Tusen stjärnors ö är en barnbok som handlar om 11-åringen Tigris, som upptäcker ett sätt att resa till Tusen stjärnors ö, en slags dödsrikes-värld som skapats av hennes egen döda mamma. I vår verklighet bor Tigris med sin pappa, som är deprimerad sedan mammans död för tio år sedan, och som i alla dessa år har hållit en stor hemlighet från Tigris. Genom resornas till mammans Tusen stjärnors ö och händelser i vår värld upptäcker Tigris pappans hemlighet, men hon får också möjlighet att bearbeta och hantera både sin sorg efter mamman och den nya sorgen som uppkommer hemligheten avslöjas.
Dessutom öppnar bokens händelser för ett fördjupat möte mellan Tigris och hennes pappa, och en hoppfull ljusglimt om en dag när sorgen fortfarande finns kvar, men inte längre regerar hela deras liv. Boken väver på ett fint sätt samman både mer symboliska och mer realistiska sätt som Tigris hanterar sin sorg och går vidare i livet. Förlaget framhäver likheter med Astrid Lindgren-fantasy à la Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta, men här rör det sig om en mycket intimare och privatare (och ofta mer tydligt symbolisk) strid, inte mot en ond makthavare utan mot en sorg som förstenar istället för att ömsint minnas och hedra. Författaren kallar det för en ”tröstebok” ägnad för högläsning.
Text: Mattsson, Jens & Bild: Lucander, Jenny: Vi är lajon! (2019, Förlaget/Natur & Kultur).
Vi är lajon! är en bilderbok för barn om ”den helande leken”. Berättelsen handlar om två bröder som ofta leker att de är ”lajon”, och fortsätter göra det på sjukhuset när storebrodern blir sjuk. Lajon måste få jaga och hoppa och morra, så när det ena lajonet hamnar på sjukhus så får hans bror hjälpa till att jaga tantzebror med rullatorer och gubbflodhästar i sjukhuspyjamas. Och när det sjuka lajonet känner sig ensamt och litet får flocken hålla honom i tassarna, krypa ner bredvid honom i sjukhussängen och förmedla hopp genom ett löfte om framtida jakt.
Det blir ett sjukdomsnarrativ underifrån och från sidan, så att säga, genomgående berättat ur barnets perspektiv. Barnet ser men förstår sig inte alltid riktigt på vuxenvärlden, på samma sätt som de vuxna inte förstår lajonvärlden. På så vis kan boken vara en öppnare för samtal mellan vuxna och barn om sjukdom och sjukhusvistelse. Jenny Lucanders vackra bilder glider mellan exakt detaljerade parkeringsskyltar och kritkladdiga träd och mellan verklighetens sjukhusdetaljer och fantasisavannens färgexplosioner av gnuer och gaseller.
Text: Sandelin, Annika & Bild: Bondestam, Linda: Silkesapans skratt (2019, Förlaget & Berghs).
Silkesapans skratt är en bilderbok för barn om en silkesapa och en tapir som är bästa vänner, tills silkesapan sjuk och dör. Sandelin och Bondestam skapade boken till minne av en gemensam vän som gått bort, och även detta är alltså en ”tröstebok”, för att låna Emma Karinsdotters ord om sin bok tusen stjärnors ö. Det handlar om tapiren och silkesapans vänskap, och om det kaos av känslor som uppstår för tapiren i hennes sorg när silkesapan dör. Tapiren blir svartsjuk på silkesapans andra vänner – som ju egentligen också är hennes egna vänner – för att de fått uppleva saker med silkesapan som hon själv aldrig kommer få. Hon tycker att ingen kan göra något lika bra som silkesapan skulle ha gjort det, och till slut springer hon iväg och skriker ut sin sorg i sin ensamhet. Men sedan hittar hennes vänner henne igen. Allt detta illustreras av Bondestams vackra och ibland lågmält humoristiska bilder som fångar regnskogens täta, fuktiga skönhet med färgstark dramatik och silkesapans dödsbädd med hjärtskärande minimalism. Utan att skriva någon på näsan förmedlar boken att även om man behöver vara ensam med sin sorg ibland så kan det också vara fint att minnas tillsammans och skönt att ha någon att prata med om sina funderingar om vad som händer med den som är död.
Ungdomsbok:
Strandberg, Mats: Slutet (2018, Rabén & Sjögren).
Mats Strandbergs senaste ungdomsroman Slutet handlar om de sista veckorna innan jordens undergång. Den 16 september kommer en komet att krocka med jorden och smälta själva jordskorpan. Berättelsen fokuserar på två sjuttonåringar: Simon, den blyga snyggingen som aldrig riktigt passat in och Lucinda, ”cancertjejen” som sedan sjukdomsbeskedet isolerat sig mer och mer. Under mänsklighetens sista veckor försöker de två lösa mordet på en tredje tonåring, Tilda, som var Simons exflickvän och Lucindas före detta bästa vän. Men även om Tildas död är navet som boken cirklar kring så handlar den om mycket annat också. Den är full av av starka personporträtt tecknade genom suggestiva glimtar från livet i kometens skugga. Ett minnesvärt exempel är hur Lucindas elvaåriga lillasyster mitt i juli övertalar familjen att plocka fram adventsstjärna och plastgran för att få fira jul en sista gång.
Det är en fantastisk bok, mycket väl läsvärd även för vuxna, och otroligt relevant ur ett Narrativ medicin-perspektiv. Dödsångest – i berättelsen oftast omnämnd som ”kometångest” – och hanteringen av denna ångest är bokens allra rödaste tråd, men här lyfts även teman så pass skilda som kärlek, sjukdom, religion, missbruk, den överlevandes skuld, homosexualitet, fångvård, läkaretik, prestationskrav, själavårdssamtal, familjeband och rasism, ibland ingående, ibland mer i förbifarten. Inte minst är det en övertygande och samtidigt befriande klichéfri skildring av en ung flicka med en allvarlig skjukdom.