Autofiktion

Folkesson, Tove: Hennes ord: Värk I-III (2019, Albert Bonniers Förlag).

I Tove Folkessons autofiktiva roman Hennes ord: Värk I-III är döden ständigt närvarande, i cancer och jakt, i åldrande och självmord, i missfall och påkörda katter. Mötena med vården är många och skiftande; hemtjänst och vårdcentraler för en åldrande och ramlande mormor, Kalmars lasarett för en cancersjuk morbror, Huddinge sjukhus för Tove och flickvännen Hanna, som försöker bli gravida genom assisterad befruktning. Det är en personlig, ibland självutlämnande, berättelse. Folkeson väjer inte för att skildra uppslitande gräl eller att i detalj beskriva ett missfall, med smärta och googlingar på ”klumpar”.

Hon skriver om rädslan för att ha dödat sitt barn med en nypa stjärnanis – uppenbarligen mycket dåligt för gravida, läser hon i efterhand – och känslan att varken vården eller internet kan ge några riktiga svar på hennes frågor. Hon skriver också om skammen över att behöva hjälp för att kunna få barn, om rädslan att frågan ”Hur gjorde ni?” alltid kommer att ligga på lur när två mammor rör sig runt i världen med ett barn. Om hur märkligt det är att skapa liv i en kliniskt steril sjukhusmiljö. Om funderingarna kring när ett liv egentligen börjar. Om hur även en död och kall mormorshand kan vara det tryggaste som finns att hålla i. Textens prosa befinner sig i en ständig glidning mot poesi, och ibland övergår det i rena dikter. Ibland utgörs hela kapitel av tomma vita sidor med bara en enda kort mening på. ”Skönhet är farligt.” (s. 66) ”Linden blommar.” (s. 92) ”Nu.” (s. 157)

Det är också en berättelse om Toves släkt, som lever kvar i gården, och i vårdträdet, linden, och i mormoderns berättelser – några av ”Hennes ord” från titeln. En berättelse om rötter, att slå rot, och förhoppningen om ett nytt litet skott.


Frid, Johanna: Nora eller Brinn Oslo, brinn (2018, Ellerströms förlag).

Johanna Frids välförtjänt hyllade autofiktiva debutroman Nora eller Brinn Oslo, brinn handlar om ”två av vår tids stora kvinnosjukdomar – Instagram och endometrios”. Instagram-sjukan består i det här fallet av att berättarjaget tvångsmässigt återvänder till det Instagramkonto som tillhör hennes pojkväns norska ”ekskjæreste”,  titelns Nora. Under berättelsens gång tar berättarjagets Nora-besatthet över allt mer av hennes liv, och ingen förstår vad hon går igenom. Men till slut får hon en ”diagnos” att knna igen sig i i form av en artikel på internet där en annan kvinna beskriver liknande upplevelser. Denna process speglar huvudpersonens upplevelser vad gäller hennes endometrios.

Först möts hon enbart av en oförstående läkarkår som viftar bort hennes besvär med uttalanden om att mensvärk inte är farligt, trots att smärtorna alltmer tar över hennes liv. Och sen kommer den, diagnosen, och med den stämpeln som ”kroniskt sjuk”, trösten i att veta vad som är ”fel” och de misslyckade försöken att känna igen sig i internetforumens endometriossysterskap. Både när det gäller huvudpersonens fysiska och hennes psykiska lidandet så handlar romanen om var gränserna går mellan ”normalt” och ”sjukligt” och om omöjligheten att förklara en inre upplevelse för någon som inte upplevt något liknande. Allt förmedlat genom en unik och skarp stilistisk blick, med ett språk som låter väldigt ”nu” utan att falla in i tidens klyschor.


Skov, Leonora Christina: Den som lever stilla (2019, Polaris).

Den som lever stilla är en dansk autofiktiv roman som med utgångspunkt i mammans död i bröstcancer skildrar berättarjagets komplicerade relation till sina föräldrar. Moderns psykiska mående hänger som ett icke-diagnosticerat moln över hela berättelsen, som i stora drag handlar om hur Christina-som-blir-Leonora växer upp under mycket märkliga omständigheter och kämpar för att frigöra sig från föräldrarna. Denna frigörelse blir långt mer fullgången än hon någonsin kunnat räkna med när hon kommer ut som lesbisk och föräldrarna bryter säger upp nästan all kontakt.

Skov skriver även i en parallellhandling om själva skrivandet av boken; vad det innebär att berätta sitt liv, att bygga om minnen till narrativ. Berättelsen ramas in av öppnings- och slutkapitel där läsaren i smärtsam detalj får följa moderns sjukdomsbelopp och berättarjagets komplicerade reaktioner på detta. Skov lyfter explicit frågan om vad sjukvården skulle kunna göra för att underlätta den palliativa vården när det gäller patienter som har komplicerade relationer till sina närmsta anhöriga, och tar upp hur hennes historia kan vara till hjälp för vårdpersonal som rör sig i dödens närhet.