…Peter Englund, som i Söndagsvägen – berättelsen om ett mord återväcker Sverige rekordåret 1965, genom att skildra ett av dåtidens mest uppmärksammade rättsfall, mordet på 18-åriga Kickan Granell i Hökarängen i Stockholm. Varför blev det just det här mordet?
– Det handlar om tre linjer som möts. Jag ville skriva om 60-talet utifrån en enskild människa för att få syn på en epok, och 1965 är rekordårens topp. Sedan är det ett väldigt intressant fall, med en av de största och mest komplicerade mordutredningarna i modern tid, den största före mordet på Olof Palme. Jag har dessutom själv ett svagt minne av det eftersom det var så uppmärksammat. Och så finns det ett otroligt omfattande källmaterial.
Vad gör källmaterialet speciellt?
– Det finns flera tusen sidor skrivna av mördaren, ett sorts medvetandeström som gör att man kommer in i huvudet på gärningsmannen. Vilket är extra viktigt eftersom det inte finns någon egentlig teknisk bevisning. Sedan finns även den så kallade slumpen eller slasken kvar, alltså allt material som inte bedöms viktigt nog att komma med i förundersökningen.
Vad är det mest oväntade du hittade i arkiven?
– Det finns material som egentligen är hemligstämplat till 2035 som jag lyckades få ta del av, även om jag inte kan avslöja hur. Men det betydde väldigt mycket för boken. En historiker är aldrig bättre än sitt källmaterial.
Till skillnad från de flesta av dina tidigare böcker skriver du här om en händelse där anhöriga och andra närstående finns kvar i livet. Vad är de etiska skillnaderna?
– Det där är svårt. Jag har ju läst hela materialet och där finns massor av känslig information som jag inte gått vidare med, men som jag nu har kunskap om. Sedan missade jag att Kickan hade kusiner som förvisso var barn när det hände, men som kan berätta hur mordet påverkade familjen. Hennes pappa gifte dessutom om sig och hon har en halvsyster som föddes efter mordet, men som ändå har påverkats hela livet. Deras berättelser kommer vara med om det någon gång kommer en reviderad version av boken.
Blir det otäckare att skriva om ett brott som utspelar sig i en tid du själv kommer ihåg, än att till exempel skriva om första världskriget?
– Ja, på ett sätt kommer det närmare, för här har jag inte möjligheten att gömma mig bakom det faktum att det är länge sedan. Men ända sedan jag gjorde reportage i krigets Irak, Bosnien och Afghanistan har jag lärt mig att skjuta det åt sidan så att det inte dröjer sig kvar. Men ibland får jag läsa poesi eller se en rolig film för att tvätta bort det ur medvetandet.
Text: Anna Rikner