Tysklands nyligen avgångne förbundspresident Joachim Gauck kommer till Bokmässan som Svenska kyrkans gäst för samtal om att växa upp och leva i ett Europa i förändring, om tro, politik, demokrati och framtidshopp.
Demokratin under attack
När Joachim Gauck i våras höll sitt avskedstal efter fem år som Tysklands förbundspresident såg han tillbaka på sin ämbetsperiod,
– Jag ansåg då jag tillträdde att demokrati är det bästa sättet att styra ett land, sade han i sitt tal. Och så ser jag det fortfarande. Men idag står demokratin under attack.
Han fortsatte med att dra sig till minnes den eufori han och många andra kände 1989 när murens fall öppnade för frihet och demokrati för människorna i det forna Östtyskland och talade om sin besvikelse över att vad han beskrev som en växande fientlighet mot den parlamentariska demokratin. Över att det på många håll i världen idag finns människor som känner sig hotade av den frihet som demokratin ger och därför vänder den ryggen.
Likgiltighet är ansvarslöshet
Han föddes 1940 under andra världskriget, i en sårad tid av stål och mörker och växte, som en hel tysk generation, upp i ett ruinerat och sönderbombat land, omgiven av traumatiserade människor. Och efter den förra nazistiska diktaturen, följde nästa, den östtyska. När Joachim Gauck var elva år greps hans far av Stasi angiven för antisovjetisk hets och sändes till Sibirien. 1955 blev han fri från Gulag. Efter det vigde hela familjen Gauck sina liv åt anti-kommunistiskt motstånd.
– Likgiltighet är ett annat ord för ansvarslöshet, skulle han senare säga, och han har ofta poängterat vikten av att som människa inför sig själv avgöra vad som är heligt i livet, i hans eget fall idén om friheten och den kristna tron. På samma sätt, menar han, är det viktigt att ställa frågan vad som är oheligt. För den unge Gauck var detta framför allt DDR och dess totalitära SED-regim.
Drog till sig stasis uppmärksamhet
Som ung ville Joachim Gauck studera till journalist, men tilläts inte att göra det eftersom han var son till en dissident. Enda möjligheten var att studera teologi, trots att han aldrig tidigare tänkt sig att bli präst. Efter avslutade teologistudier tjänstgjorde han i den tyska evangelisk-lutherska kyrkan och blev snabbt mycket engagerad i kyrkans ungdomsarbete och drog som frispråkig och orädd präst den östtyska underrättelsetjänstens Stasis uppmärksamhet till sig.
Bland annat anklagades han för att utnyttja ”ungdomsmötenas och gudstjänsternas legala möjligheter för att inspirera den kyrkligt orienterade ungdomen till en antisocialistiskt fientlig hållning”.