Kör och musik som hopp och kraft

Framför mig på datorskärmen har jag tre människor jag aldrig tidigare träffat, men som jag under samtalet börjar lära känna. Det är Marianne Humlén som jobbar som musiker och församlingschef i Dalabergskyrkan, hennes kollega Niclas Geidvik som är musiker samt Ingela Rickander som är medlem i Dalabergskören. När jag inledningsvis frågar hur de skulle beskriva ”hopp” så är svaren samstämmiga: hopp är framtidstro, livslust och energi. Det kan vara någonting som bär en. Att ha någonting att se fram emot och hoppas på. Och det kan spridas bland annat genom körsång och musik.

Sången och musiken har hittat sin väg in i deras liv på olika sätt. För Marianne började det med att hon sjöng i tvättstugan hemma när hon var liten, där det ekade gott på grund av cementgolvet. Hon sjöng mest hela tiden, började vid tolv års ålder i sin mammas kyrkokör och lärde sig även att spela piano. För Niclas började det först med fiolspelande vid nio års ålder, som snart byttes ut mot trumpeten som följt honom genom hela livet. Han lärde sig så småningom piano också, för att kunna ackompanjera körer och solister. För Ingela började det med sången, hon har alltid gillat att sjunga och gick i fjärde klass med i kyrkokören.

Dalabergskören är öppen för alla – med sina sjuttio medlemmar möts män och kvinnor, över generationerna från nitton till nästan nittio år, över kulturgränser och även över religionsgränser. Alla som vill mötas i kyrkan och sjunga tillsammans får vara med. Och för Ingela, Niclas och Marianne står Dalabergs­kören på många olika sätt för hopp.

– Jag gillar konceptet ”kom som du är” och att alla sjunger utifrån sin förmåga. Det jag tycker är så häftigt med den här kören är re­spekten för varje individ. Samhället i sig är inte så respektfullt som jag hade önskat att det var, men här finns respekten för varje individ och hur de har det just idag, säger Ingela.

– Vi har en väldigt tillåtande hållning mellan varandra. Körens struktur är att vi står för glädje, gemenskap och omsorg. För alla som tycker att det är roligt och vill göra det tillsammans, då kan man komma hit och få vara en del av det här magiska, säger Niclas.

– Det är sången som förenar oss, men det här är också en plats där många säger att här kan vi vara oss själva. Det har varit signumet för Dalabergskören, säger Marianne.

– Jag tänker lite så här: tro, hopp och kärlek ingår i ”konceptet” Gud. Och för mig faller det sig då naturligt med körens existens. För bara att den finns gör att vi kan sprida hopp till varandra, säger Niclas.

Körens repertoar är noga utvald. Dels får alla deltagare komma med önskemål, dels väljer körledarna gärna ut sånger som deltagarna kan känna igen från radion eller andra sammanhang men vars texter är dubbelbottnade. Det blir mycket kärlekssånger, som går att sjunga antingen till Gud eller som en vanlig kärleksvisa, beroende på hur varje körmedlem väljer att tolka det. Utöver texterna och musiken i sig kommer en stor del av glädjen och hoppet också från kraften i själva sjungandet:

– Jag tänker att det har något att göra med endorfinerna, det som ändå är bevisat, att det utlöser positiva känslor när man sjunger. Det ger hopp, den här energin och livslusten, säger Marianne.

– Att sjunga blir man väldigt glad av. Jag är ingen solist men jag gillar att sjunga i kör, för alla behöver inte höra just mig men det vi skapar tillsammans – det är grymt häftigt rent ut sagt! Tillsammans så kan vi mer än vad vi kan som individer och det är väldigt hoppfullt, säger Ingela.

Diskussionen återkommer flera gånger till att det är något större än körsången i sig, det som skapas i mötet mellan körmedlemmarna:

– Att sjunga i kör är speciellt för att vi är så många. När jag kommer till kören är jag en del av något. Det är hoppfullt att ha en plats i en grupp. Att man finns där för varandra, att man är en del av ett sammanhang. Just den här hoppfullheten i att kreera någonting större än jag själv, tillsammans med andra, säger Ingela.

– Det handlar alltid om att se varandra, och lyfta varandra. Att ha den här hållningen att man hjälps åt, säger Niclas.

De lyfter alla tre vikten av körens stora acceptans, att deltagarna kan komma till körövningen oavsett vilket känsloläge de är i och vad de bär med sig från dagen.

– Det finns de som kommer på körövningen när de inte mår bra, kanske bara sitter med och gråter. Men de får stöd av andra då, och det ger hopp. Eller så är det någon som bara vill sitta och vara, inte prata, och då är det okej. Det är så mycket kärlek i detta, och det är så mycket kyrka i den här kärleken, säger Ingela.

– Kören är det största diakonala arbetet vi bedriver i Dalabergs församling. Där möter vi människor som mår bra men också när de inte mår bra, som det är för alla ibland i livet. Där har de en möjlighet att möta en präst, en diakon och en diakonassistent som är med i sångövningarna. Deltagarna kan fånga dem i stunden eller boka en tid med dem vid annat tillfälle för att träffas och prata. Personalen är med och sjunger, men har också den uppgiften att ha lite extra ögon och öron öppna, för att se var de kan göra ännu mer nytta just nu, säger Marianne.

I Dalabergskyrkan jobbar man på många sätt med musik, för att skapa mötesplatser och ingjuta hopp. Kyrkans musikengagemang börjar i låg ålder, de har barn-vuxen-verksamhet med rytmik och samarbete med skola och kulturskola. Sedan sträcker den sig genom alla åldrar i livet fram till begravningar där psalmerna och musiken också spelar en viktig roll.

Under pandemin har en del av verksamheten behövt pausas. Dalabergskören har inte kunnat mötas fysiskt utan har genomfört förra årets vårkonsert helt digitalt och sedan hållit kontakten via sociala medier, men längtar naturligtvis till att mötas fysiskt och sjunga ihop igen. Kyrkan har under pandemin ställt om på många sätt: Dels genom att genomföra en del inspelade gudstjänster och digitala livestreamingar samt att de nu under slutet av våren börjar med kvällsmässor med åtta deltagare på plats. Dels genom att ställa om och hjälpa till vid nya behov, som att de har öppnat upp för vaccinering i kyrkans lokaler i samarbete med vårdcentralen.

När kyrkans café, som de har haft på tisdagar före kören, fick stänga på grund av pandemin så flyttade kyrkan ut verksamheten på torget utanför.

– Där har vi mött många unga killar som bor här i Dalaberg, och det ger mig hopp, för här hittar jag nya musikvänner. Nästan varje gång vi är ute kommer någon och säger att jag har gjort en låt, kan du lyssna på den? Jag blir rörd. Det finns så många sargade ungdomar med så många utmaningar som droger, arbetslöshet eller att de skiter i skolan, men då får vi komma med här – med musiken som redskap – och ingjuta lite hopp, säger Niclas.

Det är en enorm hoppfullhet i det här att få komma till kören och vara en del av en grupp. Jag är alltid jätteglad när jag går därifrån och full av energi. Att vi har avslutat med psalmen Må din väg gå dig till mötes och tittat varann i ögonen, det är en så god känsla och man menar verkligen det man sjunger, säger Ingela.

Text Agnes Hillert, foto Hanna Rytterlund

Texten har tidigare publicerats i tidskriften Korsväg (nr 2 2021).