Enhet, fåglar i solnedgång.
Foto: GettyImages

För att världen ska tro

När vi talar om och beskriver ”enhet” i kyrkliga sammanhang så använder vi ofta två traditionella bilder. Trädet och floden. Båda förutsätter enhet som just enhet, antingen som en ström eller som en stam. Det är inte riktigt den bilden Sofia Camnerin, Sveriges Kristna Råd, ser framför sig.

Trädbilden brukar illustrera hur alla olika kyrkor och samfund en gång kom från en stam och därefter har förgrenat sig i de olika kyrkliga sammanhang som finns idag. Flodbilden illustrerar hur vi från början var olika strömmar och riktningar som därefter runnit ut i en gemensam flod.

Jag tror dock vi behöver andra bilder om vi ska djupna i vår förståelse av vad enhet betyder och varför det behövs, hur det levs, och var. Bilder av trädet och floden kan låsa oss i ett tänkande som förutsätter enhet som någon form av entydighet eller gemensam samstämmighet. Bilderna kan också knyta oss till en linjär syn på tid. Ett slags före och efter, då, nu och sedan. Då en gång var vi eniga, alternativt, sen, någon gång, ska vi bli eniga.

Enhet behöver gå djupare och ska inte fokusera på organisation, gemensam tanke, gemensam praktik eller ens gemensam tro. Enhet börjar i relation och överlåtelse och handlar om vara och liv, förhållningssätt och anda. En annan bild jag vill pröva är därför ”enhetens vägar”. Med detta uttryck betonas rörligheten och de olika platserna. Enhet behöver tas emot och levas i alla olika sammanhang. Förhoppningsvis kan enhet som ”enhetens vägar” förlösa oss att se enhet som ett här och nu, ett pågående och något som i varje stund och i alla sammanhang behövs.

Sofia Camnerin, generalsekreterare Sveriges Kristna Råd
Sofia Camnerin, generalsekreterare Sveriges Kristna Råd. Foto: Peter Hoelstad

En nyckelvers i den ekumeniska rörelsen är såklart Jesu förbön om att vi ska bli ett Joh 17:21. Vi läser raderna och inser att vi är kallade att bli ett. Den kristna trons kärna handlar om gemenskap, enhet, med Gud, med andra människor, med hela skapelsen. Enhet som gemenskap är både medel och mål. Frågan är dock hur ofta vi mediterar över den andra delen av versen: ”också de skall vara i oss”. Alltså enhet som ett varande.

Ytterligare en fråga är hur ofta vi besinnar syftet med detta varande, att världen ska tro: ”Då skall världen tro att du har sänt mig”. Det är alltså inte för kyrkornas egen skull vi ska leva och gestalta enhet, utan för att världen ska tro. Och enhet handlar alltså inte om varken stam eller flod utan om ett varande, ett förhållningssätt, relation. Det är svaret på allt, skulle jag vilja påstå, möjligen naivt och med alldeles för höga anspråk.

Om vi besinnar vad enhet är, så är det svaret på allt. Det kommer åt grundproblematik. Det är motsatsen till polarisering, girighet, egoism, dödsrädsla, hat, rasism, sexism, våld, exploatering av naturen osv. Det är att vilja leva i samklang, försoning, se hela den här världen som älskad av Gud. Det är att förtrösta på Gud, låta Gud vara Gud och lita på löften som ”varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre”. (Rom 8:38f)

Enhet är att vilja arbeta för rättvisa och hållbarhet, kärlek och gemenskap. Det är att uthålligt tro att det är Gud själv som är gemenskap, som vi skall vara i. Det är att tro att Gud fortsatt sänder sin Ande för att allt ska kunna leva och det är att lita på att det Gud sänder är kärlek. Kärlek är alltså innehållet i enheten. I Bibelsällskapets provöversättning av första Johannesbrevet lyder raderna ur kapitel fyra som följer:

Mina älskade, låt oss älska varandra, för kärleken är av Gud och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud … Mina älskade, om Gud har älskat oss så, är också vi skyldiga att älska varandra. Ingen har någonsin skådat Gud. Om vi älskar varandra förblir Gud i oss och hans kärlek har nått sin fullkomning i oss … (v, 7, 11)

 

Istället för att vi ska känna kramp för att vi ska arbeta för enhet på någon slags organisatorisk nivå (jo, jag tycker att den organiserade ekumeniken är viktig, men inte viktigast), och känna krav att vi borde svara på och kommentera samtidens alla händelser och utspel, så ska vi söka och leva enhet i de sammanhang vi finns, här och nu. Inte sen, inte då, utan nu. Var finns misstron som behöver helas, utanförskapet, vem längtar efter sammanhang och gemenskap? Vad behöver försonas, läkas, också i oss själva? Hur kan vi ta emot och peka på Guds gränslösa kärlek, som inte uddlös utan passionerat medlidande och engagerad.

Vi tror på en Gud som i Jesus delar all smärta, alla förluster, alla sjukdomar och all övergivenhet och som med sin kärlek besegrar döden. Vi tror på en Gud som inte överger utan fortsätter att skapa liv, fjärilar och humlor, djurungar och människor. Så där vi är, får vi vara i Guds kärlek och leva den, själva förtrösta på den och ständigt överlåta oss till den.

Så tror jag att världen kan tro, få tro igen. Här och nu, på olika vägar, söka leva och ta emot den enhet som är given, som alltid finns precis här intill. Vi behöver bara öppna oss för den, överlåta oss till den.

Sofia Camnerin, Generalsekreterare Sveriges Kristna Råd

Krönikan är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 3 2021)