Kom som du är bli som oss!

En gång när vi diskuterade hur vi skulle formulera inbjudan till konfirmationsundervisning föreslog jag som rubrik ”Kom som du är – bli som oss!” Naturligtvis tog ingen förslaget på allvar. Tvärtom skrattades det åt det som ett lustigt skämt – vilket det väl i sanningens namn också var. Ett bejakande av att få odla och utveckla sin unika individualitet hör till samtidens mer oomstridda värden. Men orden har stannat i mig, och jag har idisslat dem vid åtskilliga tillfällen. Att inte förändras till allt större likhet med den Jesus som är grunden för vår tro, och därigenom faktiskt till allt större likhet med varandra, är inte det tvärtemot vår kallelse? Som Sara Kadefors konstaterade när hon var på prästmöte och reflekterade över prästerna hon mött: ”De såg fullkomligt normala ut. […] I mitt inre blev jag nästan lite upprörd, jag menar, nåt slags påverkan måste det väl ha på en person att den tror på Gud och arbetar med att sprida hans budskap. Eller är jag konservativ nu? Jag tänker att om de kristna är precis som jag kan de ju lika gärna exkludera Gud.” (Göteborgs-Posten, 2006-02-18).

Det är på inget sätt en orimlig tanke att det borde märkas att vi är kristna, om nu Gud spelar någon roll i våra liv. En av de saker som brukar läggas in i detta är att vi förväntas uppvisa enhet. Så ber Jesus i sin förbön (i Joh 17) om att de som är hans – alltså de troende – skall vara ett så att världen kan tro att Fadern sänt honom. Paulus talar sig varm för andlig enhet (Ef 4:3f), för att vi skall stå eniga i tankar och åsikter (1 Kor 1:10), och i Fil 2:2-5 ger han oss denna uppmaning: ”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”

Om vi ser till historien är det dock beklämmande ställt med enheten. Att det nästan alltid finns andra bidragande faktorer till splittring utöver teologiska skillnader – såväl politiska, etniska som ekonomiska eller rent personliga motsättningar – förhindrar inte det faktum att kyrkan inte levt upp till vare sig Jesu eller Paulus uppmaning till enhet, ödmjukhet etc. Men trots denna ofta dystra historia så har det särskilt sedan 1900-talets början funnits många kyrkor som arbetat för synlig enhet, t ex via arbetet i Sveriges kristna råd eller via Kyrkornas världsråd.

Men vari består den enhet som Jesus och Paulus talar om? Och i vad består den inte? Paulus talar om andlig enhet, om enhet i tankar, åsikter och sinnelag. Låt oss fundera över dessa förslag, och börja med tankar och åsikter (som möjligen kan te sig lite enklare att ta sig an än det andliga och sinnelaget). En första viktig poäng är då denna: enhet är inte enighet. Det har sagts om vår Svenska kyrka att vi inte är en åsiktsgemenskap, utan en bordsgemenskap. En del ser detta som ett sorgligt faktum angående vår kyrka, andra ser det tvärtom som en av dess styrkor. Varför? Jo, för att det eviga dåligt låter sig fångas av vårt förnuft och våra ord. Gud är alltid större än vad vi kan förstå, och Bibelns ord kan nästan alltid förstås och tillämpas på fler än ett sätt. Se t ex på Paulus ord i Ef 4:5f: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud”. En är Gud, ja – men vi som tror har mött Gud på olika sätt och tar fasta på olika sidor av den Gud som alltid är större än vi förmår greppa och förstå.

Så formulerar vi också vår tro på olika vis, allt efter den erfarenhet vi har och den tradition vi skolats in i. Bara i vår egen Svenska kyrka ryms en mångfald teologier, där gammalkyrklighet, högkyrklighet, lågkyrklighet samt folkkyrklighet kanske är de mest spridda varianterna – men det finns många fler. Och dopsynen skiljer inte bara mellan samfunden, utan även inom vår egen kyrka – så betonar en del dopet som en personligt tillsagd bekräftelse på något som redan är sant – Guds villkorslösa kärlek till alla människor – medan andra tar fasta på dopet som en statusförändring där vi med Kristus dör för att med honom födas på nytt. In i detta sakernas tillstånd kom Biskopsbrevet Leva i dopet från 2011 som ett försök att tydliggöra och motivera dopet. Där formuleras en enhetlig dopsyn, bruten genom nio olika motiv, som på en gång är traditionell och formulerad för vår tid, och som förmår ge oss en djupare insikt i, och reflektion över dopet. Inte så att det löser alla frågor – det tror jag inte går.

Vi kommer förmodligen aldrig att bli eniga i vår förståelse av ens de mest centrala dogmerna – t ex hur Jesu närvaro i Nattvardens bröd och vin skall förstås – men, vill jag hävda, behöver det inte heller. Enhet utesluter inte en mångfald av tolkningar eller uttryckssätt. Vi är skapade olika, och yttre konformitet såväl som tankemässig och idémässig likriktning skulle kräva en form av övervåld på oss var och en som jag tror är Gud helt främmande. Enhet är fortfarande eftersträvansvärd, men rör sig på ett annat plan än detta.

I en kort text funderar Ulf Lindgren, Domkyrkokaplan i Stockholm, över varför det judiska samtalet aldrig tar slut, varför det ständigt handlar om att ifrågasätta, och inte om att vinna eller förlora – ja varför två personer som sitter böjda över samma (heliga) text faktiskt skall sträva efter att aldrig ha samma uppfattning. Han skriver: ”alla tendenser till samstämmighet, till ett svar, till en sanning, uppfattas som ett steg mot avgudadyrkan. Endast Gud är en. Inget annat får vara en. Om människan tror att hon förstått, att hon äger sanningen, ja då är risken stor att hon börjar tro att hon också kan förstå Gud, greppa Gud, kontrollera Gud. / När Jesus talar med de skriftlärde gör han det inte […] för att tvinga de skriftlärde att tystna och acceptera. Han gör det för att de skall protestera och tänka själv. För det judiska samtalet får aldrig sluta eller avstanna. Det skall flöda liksom Guds skaparkraft.” (”Det judiska samtalet”, från bloggen Tala väl).

I likhet med Ulf Lindgren anser jag att vi kristna gör klokt i att lära av våra judiska syskon i detta avseende*. Våra dogmer formulerades i gången tid under livaktig diskussion, där åsikter bröts mot varandra. Om vi idag tar dem för absoluta sanningar, något alla bara har att säga ja till, blir de lätt till en avgud, en bild av Gud som är mindre än levande Gud, och står i vägen för levande Gud. Dessutom behövs en ständig förnyelse av hur vi formulerar vår tro för att möta samtidens frågor och existentiella horisont. Inte så att tron är en annan, men dock vårt sätt att formulera den.

Tankar och åsikter uttrycks med ord, men det vi formulerar om Gud kan aldrig bli annat än ofullkomliga bilder av en levande verklighet som övergår varje försökt att fångas i ord. Denna erfarenhet kan varje person, kristen såväl som icke kristen, som skådat något av verkligheten bortom orden instämma i. Så t ex Platon, som i Sjunde brevet ger uttryck för denna insikt med följande ord: ”Av mig finns i alla fall ingen skrift härom och kommer heller aldrig att finnas; ty detta kan ingalunda framställas som andra lärostycken, nej, det springer plötsligt fram i själen efter långvarig sysselsättning med själva saken och genom livsgemenskap därmed” (Citerad från Filosofin genom tiderna, band 1, Bonniers 1983).

Och här närmar vi oss vari enheten förmodligen kan uppstå; i livsgemenskap med Gud, med Guds ord och med varandra. Att följa i Jesu spår kallades ursprungligen ”att vara på den vägen”, vilket markerar handling, resa och utveckling snarare än lära (vilket däremot ordet ”kristen” gör i mångas öron). Jesus talar om att ta på sig hans ok och följa honom (Matt 11:29f). Oket var ett redskap för att förenkla bärandet av bördor, och den otränade oxen sattes alltid i par med den erfarne, tills den själv hade fattat galoppen och kunde börja dra.

Som kristna inbjuds vi till att vandra i par med Jesus, att med honom som förebild, inspiration och ledstjärna så småningom bli allt mer lika honom. Aldrig färdiga på denna sida evigheten. Men nog finns det väl i Bibeln en tydlig förväntan om utveckling? Ett ”redan nu och ännu inte”, som med det himmelrike som kom med Jesus? Och precis som ett äkta par som lever ihop under många år i en mening blir allt mer lika – men med bevarad särart – så blir den kristne som dagligen umgås med Gud och är lyhörd för Gud förändrad av detta. Aldrig klar på denna sida evigheten. Men på väg, precis som alla andra som vandrar med samma Gud.

Modern ekumenik tar också fasta på det vi gör, och inte bara på lära – även om det så klart finns en fast grund vi aldrig kan förneka som kristna. Se t ex första punkten i Tio tumregler för god ekumenik, utgiven av Sveriges kristna råd: ”Bygg på gemensam tro. Ekumeniken utgår från vår gemensamma tro på Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare. Tillsammans ärar vi en enda Gud, Fader, Son och helig Ande.” Men utifrån denna grund talas det sedan om synlig enhet, om attityder och praktiska förhållningssätt; om att visa varandra respekt, visa tillit och öppenhet och en vilja att förstå mm. Och i arbetsdokumentet Charta Oecumenica från 2001 uppmanas kyrkorna att anta ett antal punkter, där de första två (med utgångspunkt i Ef 4:3-6) är dessa:

”Vi förbinder oss

• att följa Efesierbrevets apostoliska uppmaning och ihärdigt anstränga oss att nå en gemensam förståelse av Kristi frälsningsbudskap i evangeliet,
• att i den heliga Andens kraft verka för Jesu Kristi kyrkas synliga enhet i en enda tro, som tar sig uttryck i att vi ömsesidigt erkänner varandras dop och lever i eukaristisk gemenskap och även i gemensamt vittnesbörd och gemensam tjänst.”

(Sid 14 i den svenska översättningen utgiven av Sveriges kristna råd, och under tecknad bl a av Sveriges dåvarande ärkebiskop KG Hammar.)

Det handlar om hur tron kommer till uttryck, om erkännande av varandras dop och om nattvardsgemenskap, samt om att erkänna varandras ämbeten. Sedan kan – och kommer – mycket att skilja oss åt, för så är det med det mänskliga. Men enheten kommer att vara synlig.

Jag vill avsluta med en bild av enhet, och mångfalden i enheten, som jag burit med mig under många år nu. Det var i mitten av 80-talet som en god vän som är fysiker tog med mig till labbet för att visa mig ett holografiskt fotografi, något som då var helt nytt. Det var en ganska stor utrustning med laserstrålar som svepte över föremålet som skulle fotograferas, vilket denna gång var en byst av Demokritos. Resultatet blev en fotografisk tvådimensionell glasplåt ur vilken huvudet såg ut att sticka fram i en tredimensionell avbildning. Vinklade vi plåten neråt såg vi hjässan ovanifrån, vinklade vi den uppåt kunde vi kika in i näsan, och vi kunde se Demokritos såväl från vänster som höger eller rakt framifrån. Jag var så klart imponerad, men då log min vän och sa ett ”vänta bara” – varpå han släppte glasplåten i marken. Den gick i åtskilliga bitar, och han uppmanade mig nu att ta upp en av bitarna. Jag gjorde så, och till min förvåning kunde jag se hela bysten i den enskilda skärvan – men bara ur en enda, fast synvinkel.

Min vän berättade att varje skärva på motsvarande sätt hade sin bild av bysten, alla olika, och att det var dessa bilder ihop som skapade den tredimensionella holografiska bilden. Jag tänker mig att den Gud som är bortom mänsklig uttrycksförmåga på liknande vis bäst (men aldrig fullständigt) fångas av en mångfald av beskrivningar eller teologier, som var och en beskriver Gud ur någon synvinkel. De handlar alla om samma Gud, men har sina unika perspektiv på Gud. Och helheten av alla dessa bilder är större än summan av delarna. Så är mångfalden en tillgång för den rikare helheten – men ger samtidigt uttryck för enhet då de alla avbildar den gudomliga verkligheten.

Kom som du är. Den inbjudan gäller varje människa – men i vandringen med Gud och varandra blir vi med tiden allt mer lika, om än med bevarad särart. Vi kommer inte att tycka lika, uttrycka oss på samma vis, bete oss likadant osv. Men kanske att vi med tiden allt mer genomsyras av samma gudomliga kärlek. Och därför i handling uttrycker en likhet och enhet som inte går att förneka.

Frank Lorentzon, stiftsteolog

Fotnot:
* Ett förhållningssätt jag för övrigt lärde känna redan som filosof vid universitetet; bara genom att bryta olika åsikter mot varandra och därigenom tvingas till allt större eftertanke och allt bättre argument kom vi framåt i vår önskan att förstå problemet som var föremål för diskussion. Så oavsett egen faktisk åsikt i frågan intog vi för samtalets fruktbarhet allt som oftast olika positioner.

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 3 2021).