”Ibland är det svårt att hitta tröst”, sa Barbarotti. ”Hur är det, det råkar inte vara så att du har en tro?”
Orden kom ur hans mun utan att han tänkte dem först, men till hans lättnad dök där upp ett blekt leende i Viktoria Lundes ansikte. Kortvarigt och tveksamt, men ändå.
”Jo, faktiskt”, sa hon. ”Jag går aldrig i kyrkan, men jag tror det finns en gud. I alla fall ibland …!
”Han syns inte om man inte letar efter honom”, sa Barbarotti. ”Jag är själv också amatörtroende och jag har faktiskt träffat honom. Vill du att vi ber en bön för din pappa? Jag menar …”
Han visste inte vad han menade, men några sekunder senare satt de bägge två med knäppta händer och slutna ögon. En halv minut, inte mer, inga uttalade ord, bara tystnad, och efteråt tänkte han att hans arbetsmetoder som kriminalpolis nog skulle ifrågasättas av en och annan.
Gunnar Barbarotti är en svensk kriminalpolis, verksam i den fiktiva staden Kymlinge och skapad av Håkan Nesser, en av Sveriges mest produktiva och populära deckarförfattare. Barbarottis tro och samtal med vår Herre finns närvarande i alla böcker om honom, citatet kommer från den senaste boken, Schack under vulkanen.
– Visst är Barbarottis tro min egen tro i mångt och mycket, berättar Håkan när vi väl kommit till ro med kaffe, bullar och biskvier. Den är naiv men inte direkt kyrklig. Jag och Barbarotti är amatörer på trons vingliga stig.
Men trots allt är det i ganska många år nu, som Barbarotti och Håkan varit troende. Barbarotti för protokoll över hur ofta Gud verkligen bevisar sin existens, men protokollet tar allt mindre plats när Barbarotti får ett fast förhållande med Gud.
– Djävulen sover aldrig, men Gud måste man väcka varje morgon, säger Barbarotti, säger Håkan. Och med det menar jag att det är så lätt att glömma bort Guds existens, vi tar allt det goda för givet. Men att vara troende är också att vara aktiv.
Håkan Nesser är en produktiv prisbelönt författare som skrivit runt trettio böcker i olika genrer: novellsamlingar, brevromaner och kriminalhistorier. Många av berättelserna har också filmats.
För sin vackra och genomarbetade formuleringskonst har han hyllats och formuleringarna är något han jobbar länge med. Han börjar en bok med att skriva för hand i en anteckningsbok. Skrivandet kan pågå var som helst; i det vackra hemmet i Furilden söder om Fårö, på tåget, på ett hotellrum. Men sen ska berättelsen in i datorn och texterna nagelfaras. Många gånger. Ibland måste det ändras för rytmens skull. Ibland för någon formulering.
Ibland vet författaren själv om slutet och upplösningen på dramat han iscensätter, men inte alltid …
– Det är ju roligare att skriva om man inte vet vad som ska hända. Det blir som en berättelse som redan finns, jag kommer i samma nivå som läsaren. Både författaren och läsaren undrar hur det ska gå! Så ibland kan jag faktiskt lita på berättelserna, att det ska komma en upplösning. Ger jag mig då bara lite tid att vänta in rätt fortsättning eller till och med rätt slut, så kan det fungera!
