Öppenhet, ett faktum som blivit alltmer aktuellt i samhället. Trygghet och inkludering borde vara en självklarhet för alla. Men vad innebär öppenhet? Enligt äventyrscoachen Novalie Kaspersson från EKHO innebär det att se människor i ögonen och respektera dem. Men även att våga ta sig an utmaningen att ta in något nytt i huvudet, låta det gro där och lära sig om det, utan att man agerar på det direkt. Man tittar objektivt på det och funderar kring; vad betyder det här för mig? Och vad betyder det för andra?
Joakim Berlin, som är HIV-politisk sakkunnig på Positiva Gruppen väst och kyrkorådsordförande i Lundby församling, även han från EKHO, menar att öppenhet för honom betyder att få känna sig trygg, känna tillit och kunna vara sig själv utan att bli dömd, utpekad eller tittad konstigt på. Han menar att öppenhet innebär att verkligen ta emot utan att vara dömande.
När en enkät i februari i år skickades ut till människor aktiva i Svenska kyrkan var svaren liknande. Öppenhet för enkätdeltagarna är att få vara sig själv, känna sig trygg, vara öppen för olikheter, bli accepterad, ta emot alla, uttrycka olika åsikter och diskutera med respekt, alla har lika värde och är välkomna. Även för mig personligen stämmer dessa definitioner in. Men hur upplever då Svenska kyrkans medlemmar öppenheten inom organisationen?
Joakim Berlin har alltid haft en andlighet hos sig själv, men under sin ungdom blev han avskräckt av kyrkans konservatism. Präster och kyrkoherdar som offentligt fördömde barnen och alla som inte passade in i det heteronormativa facket, utan att någon agerade mot det. HBTQ+-personers partners kunde inte följa med på begravning, och man dolde att personer dött av HIV.
Fram till för 5-6 år sedan fanns en grupp för HIV-arbetet som Joakim gick med i, och detta var första gången Svenska kyrkan inkluderade någon från den gruppen det faktiskt berör. Man var inte van vid att jobba på det sättet. Joakim menar att man inte kan sitta och diskutera hur man ska bemöta en viss grupp, man måste istället inkludera den gruppen. Det är som att ha en arbetsgrupp som jobbar med HBTQ+-frågor med endast straighta.
Även barn och unga var förr uteslutna ur kyrkans organisation. De var välkomna i barn- och ungdomsverksamheten, men där skulle man stanna och helst inte tycka någonting. Joakim påpekar att man borde lyssna in barn och unga i hela verksamheten, även när det kommer till hur man ska jobba med olika frågor. Kyrkorådet ska möta de unga i församlingen, inte bara få in en rapport från någon som pratat med dem.
Detta kan även jag personligen relatera mycket till. Trots att vi haft en lokalavdelning i Svenska Kyrkans Unga på Tjörn i 2 år nu så blir vi sällan inbjudna till olika samarbeten och aktiviteter, många vet fortfarande inte ens att vi existerar. Men det positiva är att det är på väg åt rätt håll.
Det som fått Joakim att stanna kvar och ändå ge Svenska kyrkan en chans är att han mött präster och diakoner som varit öppna och välkomnande. Svenska kyrkan har visat upp sig på West Pride och andra sammanhang som gjort att man förstått att det skett positiva förändringar inom organisationen. Allt eftersom han blev äldre blev han därmed mer delaktig i Svenska kyrkan, och när han som 18-åring fick HIV sökte han sig till kyrkan för att få stöd av olika slag. Han fick även biskop Per Eckerdal att under Världsaidsdagen be om ursäkt för kyrkans dumheter mot personer som fått HIV under 1980-talet.
Sedan 2012 har Joakim uttryckt sin Gudstro mer, istället för att hålla den för sig själv som han tidigare gjort. Men för honom handlar tron inte bara om att vara närvarande i kyrkan. Han menar att gemenskapen inte bara finns på platsen, utan Gudstron är med honom hela tiden.
Novalie har alltid varit en del av Svenska kyrkan. Det började i barnkören, vandrade vidare till ungdomsgrupper och sedan andra aktiviteter i takt med att hon kom upp i ålder. Församlingen hon var med i som ung hade samma teologi som filosofi, samt var öppna på pappret, men inte i praktiken. Hon menar att vissa människor då hamnar i kläm. ”Du får vara med i laget, men sitta på bänken”, säger Novalie. Passade man inte in i deras fack fick man, exempelvis, inte vara konfirmandledare.
Församlingen var dock väldigt noga med att säga att de älskar alla, så det var inte förrän Novalie blev äldre, hade bytt församling och blickade tillbaka som hon insåg hur konservativ och exkluderande församlingen faktiskt var. Det var faktumet att det inte finns så många andra alternativ och att det ändå finns många andra människor i Svenska kyrkan som tror på samma sak som en själv som fick Novalie att ändå stanna kvar. Hennes nya, betydligt mer öppna församling är också en stor bidragande faktor till varför hon är kvar.
Lite mer än en tredjedel av HBTQ+-personerna som besvarade enkäten svarade att de inte alltid känt sig välkomna i Svenska kyrkan. Detta på grund av trakasserier och exkludering av HBTQ+-personer, samt den vägran att viga samkönade par som fortfarande finns. Det finns även många – fler än man tror – som fortfarande anser att homosexualitet är en synd.
Flera svarar i enkäten att de inte känt sig välkomna ”när min existens blir en sakfråga som ideella och anställda är för eller emot”. Jag tycker det är hemskt att det fortfarande finns så många inom Svenska kyrkan som faktiskt inte står bakom de mänskliga rättigheterna, och att medlemmar i organisationen ska behöva känna så här år 2022.
Många enkätdeltagare stannade ändå kvar efter att de bytt till en mer välkomnande församling, hittat människor som var mer accepterande och öppna, eller på grund av att de gjorde det till sitt personliga uppdrag att förändra och förbättra organisationen. 86,3 procent av enkätdeltagarna anser även att Svenska kyrkan har förbättrats sedan de var yngre.
Svenska kyrkan har öppnat sig mer, anser Joakim, exempelvis efter att äktenskapsbalken ändrades, vilket möjliggjorde äktenskap för alla. Även Novalie anser att det ändå någonstans finns ett driv åt rätt håll, samt att hon tycker det är väldigt viktigt och häftigt att Svenska kyrkan verkligen försöker jobba framåt. Numera söker hon sig endast till ställen som är regnbågsnyckelmärkta eller där hon vet att hon kommer känna sig välkommen.
Novalie påpekar att man i dessa kyrkor jobbar mycket med HBTQ+, rasism-, och sexismfrågor, samt att de är bra på att ta nya frågor med öppenhet. De pratar nu om dessa ämnen utan rädsla och kommer fram till något tillsammans. Alla får vara med och prata.
Novalie menar att Svenska kyrkan är på väg åt rätt håll, men att det fortfarande finns rum för förbättring. Novalie menar att det är jätteviktigt att Svenska kyrkan som organisation, med kyrkans ledning, drar igång ett arbete med öppenhet i de enskilda församlingarna. I hennes gamla församling vägde kyrkoherdens ord tungt och därför är det extra viktigt för bland annat HBTQ+-personer att få stöd uppifrån. Kyrkans ledning hade kunnat delta i samtalsgrupper, prata kring varför vissa människor inte känner sig välkomna och hur man kan få dem att känna sig välkomna.
Man måste lyssna in hela organisationen, även HBTQ+-personer, barn och unga, människor med annan kultur eller utländsk bakgrund, är något som också Joakim trycker på. Han menar också att man inte ska kunna välja bort att viga vissa människor.
Joakim tycker att Svenska kyrkan på det stora hela jobbar väldigt bra med HBTQ+-frågor, men trots att organisationen blivit mer öppen menar han att motståndet finns lite varstans. Det pågår fortfarande arbete mot HBTQ+-personer, speciellt transpersoner i nuläget. Det finns även många medlemmar som inte är rena motståndare till HBTQ+-personer, men som har ett konservativt tänk. Så trots att Svenska kyrkan kommit lång väg från den konservativa kyrkan finns det fortfarande människor som är exkluderande.
Svenska kyrkan är en stor organisation med många olika kulturer där man på alla nivåer försöker förändra, men arbetet går lite fram och tillbaka. Joakim menar att det finns stora ambitioner att vara en öppen kyrka för alla. ”Problemet är när man säger att man inte vill att alla ska finnas där. Du kan vara kvar, men inte känna dig lika hemma”, säger han. Detta trycker även Novalie på; man kan inte säga att någon är välkommen och sedan inte låta personen bidra. Det är som att säga; ja, du är familj, men den här stora delen av dig gillar vi inte. Hon menar även att det är superviktigt att kunna slappna av och inte hela tiden behöva försvara sig själv, utan få vara delaktig på lika villkor. Det är ingen rättighet att sätta gränser för andra, påpekar Joakim.
Svenska kyrkan behöver jobba med allt, från att ge tydligare instruktioner för ovana kyrkobesökare till att hela tiden jobba med HBTQ+-frågor, anser Joakim, att utbilda och prata. Men även utvärdera och fundera kring om vi verkligen är så öppna.
Att diakoner, präster och andra kyrkoarbetare syns ute bland folk på stan gör också väldigt mycket. Man knyter kontakter med människor som annars aldrig vågat söka sig till kyrkan. Man kan jobba på många olika sätt på många olika nivåer, exempelvis skapa bra kontakter med HBTQ+-organisationer.
Joakim påpekar även tyngden av att ha dialog och bjuda in till samtal. Man måste prata med dem det gäller, inte om dem. Enligt Joakims Gudstro ska man vara snälla mot varandra, få förlåtelse vid felsteg och ej döma varandra. Vi kan inte bara säga det, vi måste verkligen jobba med det.
Text: Magda Engblom, SKU:s ungdomsredaktion
Foto: Frida Blomqvist
Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 1 2022).