Foto: Robert Kneschke /Mostphotos

Hela människan

Vårtan är här! Det kändes som om orden ekade i väntrummet. Receptionisten hade sett läkaren i korridoren och ville upplysa honom att nästa patient redan var på plats eftersom han låg före i tidsschemat. Patienten i väntrummet fann sig snabbt och svarade: ”Idag tog jag med hela kroppen, faktiskt”.

Det var en vardagshändelse som får illustrera hur hela människor blir reducerade till sin diagnos, sin sociala situation eller sin funktionsvariation. I väntrummet satt män och kvinnor i olika åldrar men in till läkaren kom benbrottet, vårtan och örat. För ”vårtan” och ”benbrottet” är problemet kanske inte så stort. Sjukdomen är begränsad både i tid och i praktiska konsekvenser. För den som har en livslång, försvårande omständighet är situationen en annan. Att behöva rullstol eller att ha svårt att sortera bland många sinnesintryck blir alltför ofta egenskaper som lägger sig som en filt över resten av människan. Var är hen intresserad av? Vad gör hen glad eller ledsen? Jag vet inte, men jag vet att hen är rullstolsburen eller ”bokstavsbarn.” En människa reduceras till att enbart vara sitt handikapp.

Hela människan är ett dubbeltydigt begrepp precis som biskop Susannes valspråk ”Vår Gud bär sår.” Hela människan kan vara ett uttryck för en helhet, en människa med alla sina egenskaper, intressen, brister och förmågor. Hela människan kan också vara en uppmaning. Gör människan hel! Ge henne det hon saknar för ett fullödigt liv. Hjälp till att komplettera med det hon av olika anledningar inte kan eller förstår att skaffa sig själv.

Jag tänker att vi som kristna har anledning att tänka på bägge dessa betydelser. Menar vi allvar med alla människors lika värde förstår vi också att alla människor är hela människor med hopp och farhågor, intressen, talanger och brister – också de som har en eller flera egenskaper som påverkar stora delar av livet och begränsar vilka valmöjligheter som i praktiken finns.

Vi har också anledning att fråga oss på vilket sätt vi kan bidra till att utöka möjligheterna. Ett handikapp uppstår i mötet mellan min förmåga och min omgivning. Är omgivningen anpassad efter min förmåga – fysiskt, psykiskt eller på annat sätt – uppstår inte handikappet. Kanske finns det till och med omgivningar eller sammanhang där min egenskap inte är en begränsning utan en tillgång. Kan vi visa någon – eller oss själva – vägen till det sammanhanget, sammanhanget där en människa kommer till sin rätt?

Så vem är det vi möter? Är det en fattig eller en människa som – just nu eller alltid – har brist på pengar? Är det en rullstolsburen eller en människa som tar sig fram på annat sätt än de flesta? Människovärdet är större. Det manar oss att se människan – hela människan.

Jonas Ransgård

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 4 2021).