Hälsningen – en tyst kunskap

Så vilsna vi kände oss i början av pandemin, de gånger vi fick mötas. Vi stod på avstånd och blickar möttes. Vi skulle varken handhälsa, kramas eller kindpussa. Nu har vi börjat vänja oss. I sportens värld möts knytnävarna, i EU-parlamentet armbågarna. Någon lägger handen över bröstet, någon annan sätter ihop händerna i en Namastehälsning. Några få vågar sig på en fothälsning. Kyrkvärden gör en lätt bugning och överlämnar psalmboken.

Hälsningen är grundläggande i hur vi kommunicerar.

– För oss har det varit oerhört viktigt att läsa på lite om länderna vi åker till och framför allt hur man hälsar och tackar. Både verbalt och fysiskt, berättar Daniela Nasteska Olsson, som driver resebloggen Discovering the Planet.

– Det är ett sätt att visa respekt för värdlandet, även om man inte kan deras språk. Och det öppnar fler dörrar än man kan tro.

Daniela har besökt ca 60 länder och handhälsandet är det mest utbredda, menar hon.

– Men i Tibet hälsar man genom att sträcka ut tungan! En fin hälsningsvariant är den de har i Tunisien. Böja sig lätt, föra höger hand till pannan, sedan till läpparna och sist hjärtat. Det tycker jag är fint.

Hälsningsceremonier berättar mycket om samhället och den tid vi lever i, men det är tyst kunskap och det finns inte mycket dokumentation om hur det har sett ut historiskt.

Från Bibeln vet vi att romarna kysste varandra som hälsning och munkyss var vanligt på medeltiden mellan likställd adel.

Hos Folklivsarkivet vid Lunds universitet finns en del uppteckningar från slutet av 1800-talet och framåt. I en uppteckning från Skåne 1925 berättar intervjupersonerna hur det gick till förr.

”Det var en fru som kallas ’Hennes Nåd’. När en kvinna kom för att tala med henne, lyfte ’Hennes Nåd’ kjorteln fram. De måste taga fast i kjorteln och kyssa den innan de fick tala med henne. De gamla i fattighuset i Harlösa berätta 1894. Ingen å Hjularöds-gods fick tal med Ryttmästare Toll, utan skulle då han kom ridande först kyssa hans stöfvel.”

Den svenska kulturen brukar beskrivas som anti-taktil. Förr hälsade män genom att bocka eller lyfta på hatten och kvinnor kunde niga och hålla i kjolen.

– Från 1800-talet och fram till andra världskriget var det en mycket stel umgängesritual där flickor fick lära sig att niga och pojkar att bocka. Sverige var då ett land som var besatt av ordning och reda och hierarkier, berättar Jonas Frykman, professor emeritus i etnologi vid Lunds universitet i en intervju i SvD.

1970- och 80-talen var de stora decennierna för informaliseringen av Sverige med du-reform, bortlagda titlar och kramens inträde.

– Hälsningsförfarandet handlar om att bestämma vem som har övertaget i den här situationen. Eftersom män är mycket mer hierarkiska så tillägnar de sig tekniker för att tala om vem det är som har övertaget i det här mötet.

”Handtag, famntag, klapp eller kyss” har varit frågan att förhålla sig till.

På senare årtionden blev svenskar mer kontinentala. Det omfamnades och kindpussades. Fransmännens dagliga handhälsande på jobbet och i skolan tog vi dock inte efter.

Men coronapandemin ändrade allt detta och somliga uttrycker lättnad. På grund av corona slipper de krama och kindpussa personer de aldrig känt sig bekväma med att vara fysiskt nära.

När danska Weekendavisen bad förre statsepidemiologen Johan Giesecke rangordna hälsningarna ur smittosynpunkt föredrog han både kram och kindkyss, ty handhälsning är det snuskigaste av allt!

I en krönika i Svenska Dagbladet skriver etikettexperten Sofia Larsson: ”Om någon för ett par år sedan skulle ha inlett varje besök hemma hos någon med att tvätta händerna skulle den nog setts som en person med galopperande bacillskräck. Men den sedvänjan tror jag kommer att överleva.”

– Att vi blir mer hygieniska är en trend som sträcker sig långt tillbaka, säger Karim Jebari, filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier i krönikan. För bara hundra år sedan spottade man på golvet och när sedan spottkoppar infördes tyckte man att det var otroligt fräscht, men vi tycker det är äckligt idag. I en pandemi stärks existerande trender och jag tror att vi kan dra det här med kontroll av kroppsvätskor ännu längre. Det kommer att vara större tabu kring att hosta och nysa i framtiden.

I Nya Stora Etikettboken från 2005 redogör Magdalena Ribbing för handhälsningen, som standardiserats av EU. En och en halv handskakning under 0,8 sekunder. Ögonkontakt är viktig, påtalas i EU-normen.

I väntan på nya direktiv från EU växer de nya varianterna på hälsningar fram!

Tidningen Dagens reporter Josefin Lilja uppmärksammar att det nu blivit mer ögonkontakt under pandemin. Istället för handhälsandet.

– Nu kan jag helt ägna mig åt att möta den andres varma blick, uttala bönen om Guds frid och så låta blicken vandra vidare till nästa ”syskon”. Att ta sig tid att titta varandra i ögonen, oavsett om det är barnets vidöppna ögon, min livskamrats eller min medmänniska som jag möter i samhället, tror jag stärker relationen nog så mycket som ett handslag.

Text Agneta Riddar, skribent

Texten, här något modifierad, är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 4 2020)