Två personer håller om varandras händer.
Foto: Kristin Lidell /Ikon

Gemenskap som håller – på rent vres

Vad gör en gemenskap hållbar? Judith Fagrell, komminister i Skara pastorat reflekterar.

Vad gör en gemenskap hållbar? Förtroende, ärlighet, öppenhet, respekt – det är ord som spontant kommer för mig. När jag försöker se en sådan gemenskap framför mig blir det genast svårare. Jag ser i stället allt grus som ligger och skaver och hindrar, jag ser uppslitna sår och revor. Jag vet inte någon mänsklig gemenskap som uppfyller de högt ställda kraven så som de formulerades ovan.

Ändå är det ofta dessa ord vi använder oss av när vi idag vill beskriva vad församlingen är och skall vara. När man scrollar runt på församlingars hemsidor är orden gemenskap och öppenhet överrepresenterade, men knappast någonstans hittar jag en definition av vad man menar med begreppen.

Vardagspraktiken i församlingen vittnar om att vi ganska sällan når upp till idealen, möjligen glimtvis. I det som skulle vara gemenskaper präglade av nästankärlek och utgivande tjänst ser vi misslyckanden, trasiga relationer och till synes oreparerbara konflikter. Kanske har jag blivit gammal och blödig, men jag tror att något annat är möjligt.

Jag har en grupp vänner sedan tonårstiden. Vi var olika redan då, och blev vänner på det där sättet som man blir i tonåren: någon läste franska med en annan och en tredje hade dramalektioner med en fjärde, en femte spelade handboll med den sjätte och alla fick på det sättet en bindning till varandra, trots våra olikheter. Vi valde olika program på gymnasiet och när det var dags för universitetet gick vi åt olika håll: teknisk fysik, journalistik, design, biologi, lingvistik, teologi.

Idag bor vi utspridda i tre världsdelar men vår gemenskap, som vi upprätthåller med en gemensam chatt-tråd och ambitionen att mötas allihop åtminstone en gång om året, den består. Syftet med att skriva detta är inte att skryta om mina vänner, men jag har funderat mycket på vad det är som gör att vissa gemenskaper som verkar perfekta på pappret inte består och sådana som borde vara omöjliga håller ut, år efter år?

Judith Fagrell
Judith Fagrell Foto: Svenska kyrkan

Vad är det som har gjort att just denna grupp människor har hållit ihop under alla år och fortsatt gör så? En anledning tror jag faktiskt är ”rent vres” som vi säger i Skaraborg. Det betyder ungefär envishet och innebär helt enkelt att man har bestämt sig för något och därför genomför det, vad som än händer. På rent vres. När det har stormat – och det har det sannerligen gjort genom åren – har särskilt några i gruppen visat sig vara goda medlare i konflikten och förmedlare av försoning och förlåtelse.

Vi delar stora händelser med varandra: barnafödslar, dödsfall, relationer och karriärsteg. Men det mesta vi delar är vardagsliv; oro över barnens skolgång, hur man ska hinna med att gå på gymmet, dagspolitik, knasiga grannar, matpriser och bolåneräntor. Och hittills har kärleken och den gemensamma historien vunnit över uppblossande personliga motsättningar och intressekonflikter. Jag hoppas att det kommer fortsätta så livet igenom.

Vad har detta med hållbarhet och församling att göra? Ganska mycket, tänker jag ändå. Ofta talar vi om församlingen endast i metafysisk bemärkelse: som geografisk yta, som pastoralt arbetsområde. Ibland om församlingen som alla medlemmar i organisationen Svenska kyrkan. Nya testamentets bilder av församlingen är organiska, levande.

Hon är en kropp, ett träd, en samling människor av kött och blod. I ett överindividualiserat samhälle, och för all del även kyrka, är detta ett utmanande evangelium. Vi är sända till varandra – kropp till kropp – och det gäller även när jag allra helst skulle vilja ge upp om gemenskapen, lämna allt och skapa något nytt.

I alla tider har det funnits teologiska stridsfrågor, relationer, fromhetsrörelser och maktanspråk som har hotat att splittra kyrkan. Alldeles för ofta har vi valt att separera oss från en del av kroppen som vi finner misshaglig, detta gäller både på makro- och mikronivå. Men Nya testamentet ger oss som bekant en annan bild för hur det är att vara kyrka. Ingen kan säga till den andre: jag behöver dig inte, du tillhör inte kyrkokroppen. Ingen kan heller säga att man inte kan tillföra kroppen något.

I gränslandet där vi gör oss till herrar över varandra odlas inga hållbara gemenskaper, där finns många separata ”jag” men knappast något ”vi”. En gemenskap som är hållbar över tid, plats och person behöver ett stort mått av kärlek, goda medlare, försoning och förlåtelse och delande av både fest och vardag. Och rent vres.


  
Text: Judith Fagrell, komminister i Skara pastorat 
  
(Texten har tidigare varit publicerad i tidskriften Korsväg nr 1 2023) 

Läs vidare

Korsvägsartiklar

Ett urval av artiklar och krönikor från tidskriften Korsväg.

Krönikor

Hör personliga röster ge sina tankar om ämnen som Göteborg stiftsorganisation verkar för.