Som en solbelyst, gyllene krona syns den imponerande basilikan Sankt Franciskus i Assisi på långt håll. Högt upp på berget tronar detta grandiosa, religiösa komplex från 1200-talet. Med en självklar plats på Unescos Världsarvslista lockar staden inte bara pilgrimer utan också konstälskare från hela världen. Till att ströva runt i kyrkorna, trädgårdarna, torgen och kryptan som innehåller den helige Franciskus grav.
Assisi är från medeltiden, men med lämningar också från etrusker och romarriket. Staden är fylld av kyrkor och kloster, munkar och nunnor. Utsikten ner mot dalen är svindlande.
Vi har kommit dit för att upptäcka denna vallfartsort, men också för att träffa svenska Eva Andersson-Poletti, som varit guide i Umbrien i trettio år och broder Theodor från Danmark, som varit Franciskanermunk lika länge.
Franciskusbasilikan är anslående med sin storslagenhet och sina fantastiska målningar och fresker. Basilikan är uppdelat i en nedre kyrka som byggdes omedelbart efter att Franciskus hade blivit helgonförklarad 1228, och en övre kyrka som byggdes därefter. Längst ner finns Franciskus krypta.
– 1986 var FN:s fredsår och då bjöd påven Johannes Paulus II in till en interreligiös bönedag för fred i Assisi, berättar Eva. Påven ville ge ett genuint religiöst bidrag till freden genom att samla kristna och alla människor av god vilja till bön för fred.
– Att människor från olika religioner kunde komma samman för att fasta, pilgrimsvandra på Assisis gator och be gjorde ett starkt intryck i samhället och i media. Efter det formligen exploderade besöken till Assisi, berättar Eva vidare. Idag bor det ca 27 000 människor i Assisi, men staden tar emot 4-5 miljoner besökare per år!
Upprinnelsen till allt detta är Franciskus (1182–1226), ett helgon som är älskad som få inom den katolska kyrkan och andra kristna samfund, men även utanför kristenheten. Hans liv kännetecknas av en radikal fattigdom och engagemang för de allra mest utsatta, samt vördnad för djur och natur. Men kärnan i Franciskus liv och lära var hans önskan att efterfölja Jesus helt och fullt genom att leva efter evangeliet.
Detaljerade biografier skrevs kort efter hans död och därför är mycket känt om honom. Han kom från en rik familj och började sin bana som en lättsinnig festprisse. Han växte upp i högmedeltidens Italien, riddarnas och korstågens tid och med en tid av rivalitet mellan påve och kejsare. Det var en tid av klasskillnader, ojämlikhet och motsättningar mellan olika kristna grupper.
När det blev krig mellan Assisi och grannstaden Perugia gav sig Franciskus ut som soldat. Det som skulle ha blivit ett segertåg blev ett nederlag och Franciskus togs till fånga. Han satt ett år i fängelse i Perugia innan han fick återvända hem.
På insidan hade han nu förändrats. Han kände ångest inför det som skedde. Vad skulle han ta sig till?
Då hörde han rösten – som i en dröm: Franciskus, vem bör du helst tjäna: Herren (Gud) eller hans tjänare (påven som statsöverhuvud med soldater och vapen)?
Rösten rådde Franciskus att invänta sin kallelse. Franciskus gick på ensamma vandringar. I ett övergivet kapell, Porziuncola, hängde ett krucifix (som ännu kan ses i Assisi). Från det tyckte sig Franciskus höra en röst som sa: Franciskus, gå och bygg upp min kyrka som håller på att bli en ruin.
Franciskus tog uppmaningen bokstavligt och började genast tigga byggmaterial och satte igång att reparera fallfärdiga kapell. Nu började också de första efterföljarna komma. De gav bort sina ägodelar och började ett nytt liv i botgöring, lovprisning och glädje.
Snart bestod gemenskapen av tolv män – som Jesu apostlar. Det var inte enbart män som sökte sig till Franciskus gemenskap. En natt mötte han tonårsflickan Chiara, som rymt från rikedomen i hemmet, och tog emot hennes löften. Genom hennes orden kunde också kvinnor ansluta sig till Franciskus väg. Franciskus tog avstånd från sin fars rikedomar och valde istället extrem fattigdom i sin tjänst för utstötta.
Franciskus av Assisi dog vid solnedgången den 3 oktober 1226, 44 år gammal och svårt märkt av sjukdom.
När vi hör berättelsen om Franciskus, påminner det om biskop Susannes valspråk, Vår Gud bär sår. Att Franciskus ville bära människors sår, ville dela människors utsatthet med dem.
Vi har stämt träff med Eva för en snabb espresso på ett café nedanför Basilikan. Vår guidning blir den första för henne på länge, besöken i Assisi har i princip upphört under pandemin. Hon berättar hur hårt Coronan slagit mot Italien, den första galopperande smittspridningen och därefter omfattande nedstängningar. Vi går förbi stängda restauranger och butiker och hon konstaterar att de inte klarat restriktionerna.
– Många, många människor har blivit fattiga. Därför är det är så skönt att vi så smått kan börja öppna upp igen.
Vi klättrar uppför trappor, stenlagda gränder och en bred, bilfri esplanad upp mot kyrkan. I mängden av människor som redan samlats ser Eva ett huvud lite högre än de andra, broder Theodor från Danmark. Hans och Evas vänskap är lika lång som deras vistelse här. Det var osäkert in i det sista om vi skulle träffas, eftersom Theodor varit sjuk i covid.
Theodor släpper in oss i klostret, han visar oss snabbt runt, han har ett annat möte efter oss. Vi ser munkarnas stora matsal, här har påven själv suttit till bords många gånger. Vi går förbi en inneträdgård och jag undrar om det är Theodor som sköter växterna. Han skrattar glatt men nekande: då skulle inte växterna klara sig.
Theodor valde ett liv som franciskanermunk i fyrtioårsåldern efter ett liv som bland annat bagare, kock, bartender, högskolelärare, socialpedagog och ganska vilt ungdomsliv med mycket festande.
Idag är han välkänd i Danmark som en ganska otraditionell och överraskande personlighet med talrika uppträdanden i tv, radio och tidningar och tusentals danskar har mött honom på sina reser till Assisi eller hans många föredrag i Danmark. Nu har det dessutom getts ut en bok om honom och hans liv: Broder Theodor: Vejen till et liv som munk i Assisi.
Vi hittar ett litet rum där han på ”skandinaviska” kan berätta sin historia:
”Jag har ingen bakgrund för ett kristet eller religiöst liv. Vi var som många andra; gick i kyrkan för dop, konfirmation och begravningen. Jag kommer från Schleswig-Holsteins i gränsområdet Tyskland/Danmark och gick i dansk skola i Flensburg.
Jag flydde hemmet när jag var 15 år. Ja, jag flydde, inte flyttade! Jag hade en idé om att nu är jag gammal nog att klara mig själv. I trettioårsåldern, när jag redan hade varit med om väldigt mycket blev jag erbjuden att följa med på en resa till Assisi.
Jag förstod egentligen inte riktigt varför man skulle åka så långt för att söka en andlig upplevelse, det borde man väl kunna få på hemmaplan? Men jag fick en kallelse. Det var inte så att Gud sa till mig, nu ska du bli en kristen människa, men han rörde vid mig. Gud tar inga beslut för dig, det måste du göra själv.
Jag kämpade med Vår Herre i fyra år. Jag bodde här i Assisi, reste fram och tillbaka till Danmark. Jag visste att Vår Herre ville något med mitt liv, men jag visste inte vad det var.
Jag bodde på campingplatsen, det var pizza och öl på kvällarna och något äpple på dagen, jag hade inte så mycket pengar. Men så 1987, efter att ha kämpat länge utan att bli klar över vad jag skulle göra, gick jag till Santo Stefanokyrkan, fast besluten att få ett svar från Gud. Tanken på att ge upp hela projektet och resa hem till Danmark var inte långt borta.
Jag satte mig på den andra bänkraden vid altaret och sa högt: Hej Gud, nu är jag här. Då blev det mycket stilla, mycket länge. Det kom inte något. Jag satt där väldigt länge och fylldes mer och mer av raseri. Jag tyckte verkligen att jag hade varit tålmodig och jag tyckte inte att jag fick en bra behandling av Gud. Skulle det verkligen vara så svårt att säga till mig att flytta hem till Danmark och fortsätta som socialpedagog eller stanna i Assisi och bli franciskaner. Jag kände mig sviken och kände hur vreden bubblade i mig.
Så utan att jag begrep det reste jag mig rasande upp i kyrkbänken och ropade högt: OK, om du vill ha mig, så ska du sannerligen också få mig! Då fick jag också en klar förnimmelse av att Gud gav mig ett svar, ja, han ville gärna ha mig. Men det var jag som träffade valet.
Sen sprang jag ut ur kyrkan och sprang så fort jag kunde upp till Monte Subasio. Först däruppe gick det helt upp för mig att jag avgivit mitt första löfte till Vår Herre och till mig själv. Jag hade äntligen bestämt mig.
När jag sen i kvällningen vandrade ner mot campingen var det som en enorm börda lyfts från mina axlar.”
Efter att Theodor väl bestämt sig tog en tvåårig prövotid vid och han skulle givetvis också konvertera till katolicismen. Han fick leva i klostret med de andra bröderna, men utan att börja bära den grå munkkåpan.
Då Theodor inte varit gift och eller hade barn kunde han gå i kloster, eftersom han inte hade ett ansvar för andra människor. Nu har han varit halva sitt liv i klostret och aldrig haft tankar på att lämna det.
Efter att ha mött Theodor och efter att ha läst boken om honom inser jag att min bild av munklivet, åtminstone franciskanermunkarna, är fylld av okunskap och förutfattade meningar. Det är något som Theodor bekräftar, att många som kommer på besök, tror att klosterlivet är som på medeltiden!
Klosterlivet i Assisi är inte speciellt regelstyrt, men klockan halv sju möts munkarna för morgonbön i kyrkan. Sen går Theodor ofta upp på rummet, med en caffe latte. Där har han yoghurt och müsli, som han blandat själv.
Under dagen har så Theodor visning för olika grupper, ofta från Danmark, eller enskilda samtal med människor som vill prata med honom.
Han dansar gärna fortfarande på sitt rum för att hålla igång kroppen. Musiken, gospel, klassiskt mm får han från cd-spelaren eller laddar ner från Youtube.
Theodors rum ligger högst upp i klostret med en vidunderlig utsikt över dalen och traditionella lantegendomar med vita stenväggar och röda tak som ligger spridda mellan vinodlingar, olivlundar och hagar med betande får. På rummet har Theodor värmeelement för att klara kylan på vintern och på skrivbordet står hans Macdator. Den använder han för att läsa och skicka mail. Han har också samtal via FaceTime och Skype och ser på nyheter från Danmark på datorn. Men sociala medier håller han sig borta från.
Rummet, har som alla andra rum toalett och badrum och på de vitkalkade väggarna har Theodor hängt upp målningar och grafik. I den bekväma läsfåtöljen ligger ett tjockt fårskinn.
Men hur stämmer då detta med fattigdomslöftet och att munkarna i princip inte ska äga något. Theodor berättar att de inte får lön för sitt arbete, men att de får pengar för att köpa det som de behöver.
– Detta är också en del i den enorma frihet jag tycker att jag har. Jag behöver aldrig tänka på min privatekonomi. Jag betalar inte hyra eller lägger pengar på mat.
Brödernas liv idag skiljer sig markant från livet när orden instiftades. Då ägde en broder absolut ingenting. Han hade rätt till en klädnad, sov där det fanns möjlighet och fick tigga för att få mat.
– Så är det absolut inte idag. Det är inte meningsfullt i vår tid att leva som på medeltiden.
Theodor är glad över sitt livsval, sin väg i livet. Nu när han är 74 år börjar han bli gammal och kan inte föreställa sig något annat. När han läser boken som skrivits om honom konstaterar han att han haft ett fantastiskt liv.
– Jag har fått lov till att vara den jag är!
Efter vår pratstund är det dags för fotografering i inneträdgården.
– Vet du vad knutarna i mitt midjerep symboliserar, frågar Theodor med ett underfundigt leende. Frukost, lunch och middag! (Rätt svar, ordenslöftena: fattigdom, kyskhet och lydnad)
När pratstunden med Theodor är över, kvitterar Eva ut en mikrofon till sig och hörlurar till oss. Så går vi in i den stora fantastiska basilikan.
Eva, som kommer från Närke, kom till Italien som au pair 1968. Sen började hon läsa italienska och konstvetenskap, på universitetet i Perugia och i Uppsala. Sex år senare träffade hon sin man Guilio. Först blev hon översättare åt regionen och så småningom auktoriserad guide. I 30 år har hon varit guide åt Svenska Statens språkresor och resebyråer som Exodus och Klosterresor.
– Alla blir lika tagna när de ser Giottos storslagna fresker i basilikan, berättar hon. Giotto utvecklade perspektivmålandet och freskerna är bilder ur Jesu liv och ur Franciskus liv. För människor som inte kunde läsa var de ju fantastiska berättelser att ta till sig.
En av Evas favoriter är en målning av Lorenzetti. Maria håller i Jesusbarnet som frågar henne: Vem ska jag välsigna först. Och då pekar hon med tummen bakåt, över axeln. Där står Franciskus (bild sid 62).
På väg hem, efter en intensiv dag med många intryck, tar vi vägen om en enorm kyrka, som ligger nere på slätten, Santa Maria degli Angeli. Inne i den stora kyrkan finns en pytteliten kyrka, Porziuncola. Det var här Franciskus tyckte sig få uppmaningen att bygga upp kyrkan och här han fick påvens tillstånd att instifta sin nya orden 1209. Ett litet stycke från kyrkan avled så Franciskus, 44 år gammal.
– Vår orden ska vara en integrerad del av samhället, avslutar Theodor och vi är en orden i förändring. Våra ideal är ändå fortsatt de livsideal som vi har från Franciskus, nämligen att fokusera på tacksamhet över Guds skaparverk, fred, kärleken till nästan och kärlek till livet och människorna omkring oss.
I Jonsered utanför Göteborg finns en Franciskusgård med sex franciskanerbröder under eviga löften, och en broder under tidsbundna löften. Bröderna lever i en kommunitet som tjänar både som konvent och gästhus.
Text & foto: Agneta Riddar
Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 4 2021).