Som barn kunde jag inte förstå varför kristna menade att evigt liv var något bra. Det pratades om himlen som en fest, men inget är roligt hur länge som helst. Inte ens en fest som aldrig tar slut, en där du aldrig någonsin får gå hem.
Som tur är missförstod jag, för tid utan slut är fortfarande tid, inte evighet! Vi kristna tror att precis som tiden en gång startade (i den skapelse vetenskapen kallar Big Bang), så skall den en gång ta slut. Fram till dess kommer vi alla, när vår livstid är till ände, att bokstavligen gå ur tiden. Precis som vi en gång steg ut i tiden från Guds tanke och hjärta skall vi då få återvända in till Gud. Tiden är en parentes i vår evighetstillvaro.
Evighet är en tillvaro bortom tiden. Det är Guds sätt att vara, och med Gud kan evigheten bryta in i tidens ström redan här och nu. Det är de där stunderna då tiden tycks stå still och allt för ett ögonblick ter sig fullkomligt. Så får vi redan nu en försmak av det som väntar. Och det är rakt igenom gott.
Frank Lorentzon, stiftsteolog