Det kanske är bäst ändå att jag lämnar över samtalet till vår diakon eller kanske till vår nya pedagog? De är så mycket bättre på det där med att samtala med unga människor. Jag kanske inte hittar de ”rätta orden” eller säger ”fel” saker? Dessutom får jag ju mer tid till min predikoförberedelse, om jag lämnar över samtalet. Då hinner jag kanske till och med att läsa lite i den där nya kommentarserien ifrån Verbum …?
Det blev inte så. Konstigt nog. Jag tog mig i kragen och bjöd in henne till mitt arbetsrum, som på den tiden varken hade samtalshörna, andaktsljus eller ikon. Nu satt vi där, på var sin sida av skrivbordet. Jag började med att fråga henne varför hon ville prata med mig, en präst?
Hon tittade upp och sa med uppriktig nyfikenhet: ”Jag var på en konfirmation förra helgen. Det var min kusin som konfirmerade sig. Prästen sa i början av gudstjänsten något om att konfirmationstiden har handlat om att samtala om livet och tron.” Hon gjorde en kort paus och fortsatte: ”Jag vill också samtala om livet, och om det innebär att vi även skall prata om tron, så är det okej för mig.”
En något okonventionell början av en samtalskontakt kan man tycka. Något jag nu i efterhand kan se tillbaka på med glädje. Denna, något stapplande inledning, blev faktiskt starten på ett långt och otroligt spännande själavårdande samtal. Ett pågående samtal om livet, och en hel del om tron också, till både min och denna unga människas stora glädje!
I de allra flesta fall brukar jag inte träffa den jag har samtalat med efter att samtalskontakten är avslutad. Man lyssnar och pratar, gråter och skrattar, delar liv och erfarenheter under en begränsad tid. Men just den här unga kvinnan blev det annorlunda med.
Ungefär tjugo år efter den där fredagseftermiddagen kom en kvinna fram till mig och frågade om jag kände igen henne. Efter lite eftertänksamhet mindes jag vem hon var, och våra själavårdssamtal tidigare i livet. Hon blev så glad över att få se mig igen och ville tacka mig för våra samtal. Hon avslutade med att säga: ”Vet du vad …? Jag har fortfarande ditt namn och telefonnummer på en lapp hängandes på kylskåpsdörren där hemma!”
Den brittiske barnläkaren och psykoanalytikern D.W. Winnicott skall ha sagt, ”föräldrarnas viktigaste uppgift är inte i första hand att uppfostra barn utan att upptäcka dem”. Kanske har vi som kyrka fått föräldrarnas uppgift att upptäcka livet tillsammans med våra medmänniskor i själavården? Kanske själavården dessutom kan leda oss att upptäcka oss själva och våra innersta tankar kring livet? Vi måste ibland våga ta oss i kragen och öppna dörren för våra medmänniskor och oss själva, även om vi inte vet vad som väntar oss bakom dörren …
Bli inte irriterad
om någon söker upp dig
och vill tala med dig
men inte lyckas finna ord
för det som rasar inom henne.
Viktigare
än att lyssna till orden
är att föreställa sig hennes ångest,
leva sig in i den människans fördolda,
lyssna till det hon inte säger.
Dom Helder Camara ur Tusen skäl att leva
Text: Anders Anderberg, stiftsadjunkt för jourhavande präst
(Detta samtal är framtaget ur min erfarenhet, men är återgiven på ett sådant sätt att berörd person inte går att identifiera)
(Texten har tidigare varit publicerad i tidskriften Korsväg nr 3 2022)