Foto: Rob Curran /Unsplash

En helig, allmännelig kyrka

Vad är det att vara Svenska kyrkan i dagens samhälle? På ett plan precis detsamma som det alltid har varit; att vara kyrka. I Sverige. Vad det sedan innebär rent konkret, om Svenska kyrkan skall vara relevant i människors liv, det är den stora frågan. 

I trosbekännelsen står det att vi tror på ”en helig, allmännelig kyrka”. I denna korta formulering uttrycks en problematik som kyrkan alltid haft att brottas med, nämligen hur vi som kyrka skall förena en öppenhet och relevans för den sökande samtidsmänniskan med att vara tryggt rotade i, och lyhörda för, Guds helighet. 
  
I artikeln ”I Svenska kyrkan är det pinsamt att vara för kristen” (Expressen 2022-02-08) skriver Joel Halldorf, forskare och Pingstvän: ”Svenska kyrkan har föredömligt låga trösklar, men den tar inte alltid vara på sina djupa valv. I stället undviker man tydliga trosuttryck.” Med hänvisning till biskop Martin Modéus samt forskaren David Thurfjell påpekar han att det finns en viss genans inför den kristna identiteten. Han skriver: ”Svenska kyrkan vill vara folklig, men i världens mest sekulariserade land har det lett till ett tilltal präglat av tvekan (…) En orsak till detta är att kyrkan ägnade 1900-talet åt att förklara vem man inte var. Man gjorde upp med gamla tiders stränga präster och klargjorde samtidigt att man inte var som frimicklarna, som tindrar så där helfrälst med ögonen och suckar halleluja. Men vem är man då? Den frågan löste man aldrig.” Det som saknas i Svenska kyrkan, menar Halldorf, är förebilder att ta efter i hur kristet liv skall gestaltas i praktiken, inte minst bland dess präster. 
  
I ett svar på Halldorfs artikel skriver pilgrimsprästen Emma Audas: ”Joel Halldorf efterfrågar de djupa valven som komplement till de låga trösklarna. Han är inte den första att bära på en sådan längtan. Vi är många som kämpar för just detta, varje dag. (…) Vi gör vårt bästa för att förena de låga trösklarna med de djupa valven – en rätt utmanande uppgift. Men vi är många som ägnar hela våra liv åt att försöka. Och när vi lyckas är det obeskrivligt vackert.” (Expressen 2022-02-11)

Men i ett av världens mest sekulariserade länder upplevs det obekvämt att offentligt vittna om sin tro. 

Det är även min uppfattning att vi är många i kyrkan som såväl vill som försöker leva vår tro. Vad är det då som saknas? Tydliga och trosvissa vittnesbörd, såväl om Gud som om etik? I sitt svar till Joel tar prästen och forskaren Lovisa Nyman fasta på detta: ”Kritiken utgår ofta från en enhetlig bild av vad riktig kristendom är. ’Riktig’ kristendom ska tala om vem Gud är och Bibeln ska läsas bokstavligt. Den ska ta sig vissa andliga uttryck och innefatta vissa moraliska åsikter. Det är tryggt för då vet man var man har kristendomen, oavsett om man gillar den eller inte.” (Expressen, 2022-02-22). 

Men sådan ser sällan den kristendom ut som återfinns i Svenska kyrkan. Den finns också – Svenska kyrkan rymmer många sätt att gestalta tron på. Och just här ligger kanske en del av förklaringen till kritiken; vi ger som kyrka ingen enhetlig bild av vad det är att vara kristen, och många förmedlar en syn på tron som avviker en hel del från bilden av hur ”det borde vara”. En del kritiker drar då slutsatsen att Svenska kyrkan inte (annat än lokalt på sina håll) har så mycket till tro, att vi som kyrka är tämligen vilse, och är mer av en social och världslig organisation än en kyrka i egentlig mening. 
  
Jag tror inte detta stämmer. Jag upplever inte att de som är aktiva i Svenska kyrkan, de som nöter våra kyrkbänkar eller engagerar sig på olika sätt, saknar tro. Men i ett av världens mest sekulariserade länder upplevs det obekvämt att offentligt vittna om sin tro. Att oombedd berätta att Jesus är vår frälsare är knappast framgångsrikt heller. Snarare ses den som gör så som konstig, kanske till och med som lite skrämmande, någon man skall akta sig för. Det är inte så vi når människor idag i vårt land.

Men hur skall vi då göra? Skall vi låta våra handlingar tala istället för våra ord? För som vi gör, så tror vi – det är en tanke som redan Jesus ger uttryck för. Så kritiserar han ofta fariséerna och de skriftlärde som säger ett men gör ett annat; det är vad de gör som avgör halten i deras tro. Och i liknelsen om de bägge sönerna, där den ene säger att han skall göra som fadern vill men sedan låter bli, medan den andra tvärtom gör det han först nekade till, så är det den senare som är den före­dömliga (Matteusevangeliet 21:28-31). 
  
Och visst är handlingar viktiga! Trons puls går mellan att själv handla och att vända sig till Gud för att styrkas. Ora et labora – bed och arbeta. Vi skall i Kristi efterföljd möta dem som behöver mötas, hjälpa dem som behöver hjälp, stödja dem som behöver stöd, trösta dem som behöver tröst, men lika självklart glädjas med dem som gläds. Så är vår ambition att finnas med i livets alla skeden; i dopet vid livets början, i konfirmationen på randen till vuxenlivet, i vigseln inför familjebildandet och i begravningen vid livets slut. Och däremellan allt efter behov, som i själavårdssamtal eller genom diakonin (som av våra medlemmar är det mest uppskattade vi gör, det främsta skälet till varför många väljer att stanna kvar som medlemmar).

Att handla är centralt, men i de enskilda mötena, särskilt när samtalen kommer in på livsmeningsfrågorna, behövs även orden. Ord för det som motiverar oss i vårt kyrkliga engagemang, det vi hämtar kraft och inspiration ur. Men djupast sett upplever nog många att tron de lever är bortom orden – precis som alla djupa och nära relationer är. För tro är inte bara handling utan även relation, och den erfarenhet vi gör av Gud formulerar vi som tror olika. Dessa formuleringar utesluter inte varandra; de är olika precis som vi är olika. Så sägs det emellanåt att vi som kyrka inte är en åsiktsgemenskap utan en gemenskap kring nattvardsbordet. En gemenskap och enhet som bottnar i relationen med Gud, inte i en uppsättning trossatser.

Trons puls går mellan att själv handla och att vända sig till Gud för att styrkas. Ora et labora – bed och arbeta.   

  
Och ändå. Ord är viktiga, ja oundgängliga. Ord är skapande, kan förändra. De kan bygga upp såväl som förstöra och bryta ner. Ord är något vi skall vara varsamma med, men sagda vid rätt tillfälle kan de förändra en människas liv till de bättre för alltid. Så var det för mig, så har det varit för många.

Orden är däremot oftast inte det första steget in i tron – det är ovanligt att det är ett rent intellektuellt övervägande att välja tron. Snarare är det via gemenskapen med någon eller några som redan tror som nyfikenheten väcks på vad det är som de tror på. Det är här, som svar på en sådan nyfikenhet, som undervisningen har sin plats. Och undervisning behövs – kunskapen om kristen tro och om bibelns berättelser är inte längre var människas egendom. Som kyrka behöver vi rusta våra egna medarbetare, ideella såväl som anställda, att kunna förmedla denna rika skatt. För även om tron djupast sett är bortom orden så är orden viktiga för att leda oss till den punkt där mötet med det heliga kan äga rum. Men kanske att de är ännu viktigare för att hjälpa oss att sedan sätta ord på det vi fått erfara – ord som Gud, nåd, upprättelse, välsignelse. Ord som då är rika på mening för oss, ord som lever i oss. 
  
I sitt svar på Halldorfs artikel skriver förre ärkebiskopen KG Hammar: ”Nåd är att bli inbjuden till ett sammanhang där det händer något, där en rörelse mot ett djupare centrum än det som de yttre formerna uttrycker är förnimbar.” (Expressen, 2022-02-23). Han avslutar sitt inlägg med följande ord: ”Att vi ’kommer ut’ som kristna är vad världen behöver i denna sårade tid!”

Jag instämmer i denna uppmaning. Men vi kan och skall aldrig tala om annat än det vi själva har täckning för. Det är dock min övertygelse att den upplevda relevansen inte i första hand handlar om vad vi gör eller säger, utan om hur vi gör det, med vilken botten och vilken attityd, med vilken grad av närvaro både inför Gud och medmänniskan. 
  
Tror vi själva på det vi gör och säger? Finner vi själva näring i de gudstjänster vi firar? Sprider de evangelium, det vill säga glädjens budskap? Bara om vi kan svara ja på dessa frågor fungerar de för oss – och kan vara relevanta för andra. I Bibelns pärlor (Verbum 2007) ger Martin Lönnebo oss några frågor vi kan ställa oss själva vid bibelläsningen: ökar den tröst, den kärlek och den förundran du känner inför Guds och tillvarons storhet och helighet? Om ja, då är det som det skall, annars försök igen. Det är goda råd, råd vi kan tillämpa inte bara på bibelläsningen, utan även på våra gudstjänster och på allt vi som kyrka gör. 
  


Text: Frank Lorentzon, stiftsteolog

 

  
(Artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Korsväg nr 2 2022)