Präst- och diakonvigning av Eva Prissberg, Hannah Bartonek Åhman, Frida Brännström Olsson, Charlotta Hildesjö Andersson och Ninnie Alstersjö, samt mottagande av Gunnar Held, präst i EKD.
Lyssna

En diakon och fem präster går ut i tjänst i Göteborgs stift

Söndagen 22 januari 2023 vigde biskop Susanne Rappmann en diakon och fyra präster till tjänst i Göteborgs stift. Vid gudstjänsten togs också en präst i EKD, Evangelische Kirche in Deutschland, emot som präst i Svenska kyrkan.

Den 22 januari fick Göteborgs stift en ny diakon och fyra nya präster då biskop Susanne Rappmann vigde Eva Prissberg samt Frida Brännström Olsson, Charlotta Hildesjö Andersson, Ninne Alstersjö och Hannah Bartonek Åhman till tjänst i Göteborgs stift och Svenska kyrkan. Direkt efter vigningen går de nyvigda ut i tjänst i församlingar i Göteborgs stift. Vid gudstjänsten togs också Gunnar Held, präst i EKD, Evangelische Kirche in Deutschland, emot som präst i Svenska kyrkan. 

I sitt vigningstal till kandidaterna skickade biskop Susanne Rappmann med följande ord:
– Det är en stor, och fantastisk, uppgift som ni och kyrkan har. Det kräver rätt sällan dyr utrustning, men det kräver mod och tid. Mod att stanna kvar också när det skymmer, tid att vänta ut nattens brottningar för att tillsammans med era medmänniskor vara med när den nya dagen gryr. Må Gud välsigna er i ert viktiga uppdrag!

Fredagen före vigningshelgen genomgick kandidaterna diakon- respektive prästexamen inför domkapitlet i Göteborg. Det var sista delen i utbildningen till diakon respektive präst och därmed blev kandidaterna behöriga att vigas till sina ämbeten och träda i tjänst i Svenska kyrkan.

Vid vigningen i domkyrkan avlade diakon- och prästkandidaterna sina vigningslöften. Löftena handlar om att säga ja till att utöva ämbetet så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen. Prästerna lovar också att rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten (dopet och nattvarden), att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. Diakonerna lovar att hjälpa dem som behöver det och stå på de förtrycktas sida, att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild samt att leva som vittnen om Guds kärlek och försoningens hemlighet.

Diakonens uppgift i Svenska kyrkan är leva som Kristi tjänare och hjälpa människor att gestalta Guds kärlek. Diakonen ska försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

En präst skall i sitt uppdrag leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

I vigningsgudstjänsten togs också Gunnar Held emot som präst i Svenska kyrkan. Gunnar är prästvigd för tjänstgöring inom EKD, Evangelische Kirche in Deutschland. 

De nyvigda prästerna kommer att tjänstgöra som pastorsadjunkter i särskilda introduktionsförsamlingar under sitt första år som präster. Därefter är de behöriga att söka tjänst i Svenska kyrkan. Diakonen är i och med vigningen behörig till diakontjänster i Svenska kyrkan.

Diakon:

Eva Prissberg, för tjänst i Tranemo församling, Kinds pastorat

Präster:

Frida Brännström Olsson, för tjänst i Angereds församling, Nylöse pastorat

Charlotta Hildesjö Andersson, för tjänst i Snöstorps pastorat

Ninne Alstersjö, för tjänst i Ljungskile pastorat

Hannah Bartonek Åhman, för tjänst i Råda församling

Övergår till tjänst som präst i Svenska kyrkan:

Gunnar Held, för tjänst i Haga församling, Göteborgs domkyrkopastorat

Biskop Susannes predikan och vigningstal

- Vad längtar du efter?

Plötsligt klingade samtalen vid middagsbordet av. Jag och de andra spetsade öronen och tjuvlyssnade intresserat på vad som sas vid ena kanten.

– Jag skulle så gärna vilja kunna prata franska. Lära mig det riktigt bra, men tiden räcker inte. Du då?

De samtalande noterade vårt intresse och bjöd in oss. Det slutade med att vi gick laget runt, och delade våra tankar och vår längtan med varandra. Det blev en minnesvärd middagskonversation, som jag nu och då fortsätter med mig själv. För längtan förändras, och rör både stort och smått.

Den som likt mannen i dagens evangelietext, har ett sjukt barn, längtar bara efter en sak; att sonen ska bli frisk. Och otaliga är de timmar i bön och aktivt sökande efter hjälp som desperata föräldrar ägnar sina sjuka barn. Handlingar i kärlek, i livets tjänst. Och tack vare en fantastisk sjukvård är det många som likt pappan får vara med om att det sjuka barnet verkligen får livet åter. Men vi vet också att det inte alltid blir så. Vad finns det då att längta efter? Är tron på Gud i det sammanhanget en tillgång eller ett problem?

I fredags hade vi präst och diakonexamen, och som underlag hade vi bland annat läst boken Försoningens väg. Det är en bok som börjar i ett sydafrikanskt fängelse med grovt kriminella som försöker hitta vägar framåt efter att ha begått mycket grova brott, men som landar i vilket svenskt hem som helst. Varhelst det finns en människa som längtar, som längtar efter att kunna leva med saker som hänt, men som vi gärna sluppit uppleva. Som att ett älskat barn dog, men också annat, en skilsmässa, förflugna ord som inte går att ta tillbaka, flykt till ett annat land, slag - både fysiska och psykiska, utdelade eller mottagna.

Finns det någon väg vidare? Går det att längta och drömma, när livet inte alls blev som vi hade tänkt oss?

Den kristna trons obändiga hopp är att det finns en väg vidare. En väg som har trampats av Jesus själv, genom död till liv, och som just därför vet att det är en väg som stundtals är mycket svår att gå. Författarna till boken understryker att det kräver hårt arbete, tid, tålamod och kloka medvandrare som älskar och orkar stanna kvar.

Det är en stor dag i vår kyrka, när vi idag viger fyra präster och en diakon, och dessutom har glädjen att ta emot en präst från en tysk systerkyrka. Kanske kommer någon av er att tjänstgöra i ett fängelse, men troligen inte, däremot kommer ni varje dag möta människor som längtar efter att få leva ett gott liv. Som kämpar med nuet och det förflutna, som oroas inför framtiden – precis som ni själva.

Utifrån dagens evangelietext vill jag särskilt understryka två saker i er tjänst:

· Att lyssna på människors och samhällets behov

· och att ställa er på livets sida.

Jesus stannar och tar den förtvivlade pappans oro på allvar. Genom sitt sätt att agera och det han säger så väcks pappans tillit och hopp, han vänder hem och sonen blir frisk!

Det är med Jesus som förebild som kyrkan redan från början tar sig an sjuka, och än idag är det många av kyrkor runt om i världen som driver sjukhus. Det är långt ifrån alltid som vi, likt Jesus, kan lova att allt kommer att bli bra, men vi kan vara närvarande och på det sättet stödja liv. Vi kan som gemenskap höja rösten för god och tillgänglig vård för alla i vår värld.

Vi kan också göra mycket för att kyrkan och våra möten uppfattas som platser där det går att tala sant om livet, där vi kan tala om det som vi behöver hjälp med. Sådana platser behövs. För en kort tid sedan hörde om en äldre kvinna som fick besök av hemtjänsten och sa att hon klarade städningen själv denna vecka och istället sa hon att hon skulle vilja prata om döden. Och fick till svar: – det var väl ett tråkigt ämne. Jag sätter på lite glad musik!

Viktiga samtal är inte alltid planerade, de kan uppstå runt ett middagsbord en lördagskväll eller i affären i vanlig tisdag. Ibland är det klokt att dra benen efter sig och på det sättet signalera tillgänglighet.

Men nog går det också att bidra till att samtal äger rum. Så våga fråga efter era medmänniskors längtan och behov, starta samtal och använd kyrkans tro och tradition, på ett sätt som visar att det går att tala om döden och livet. Det går att leva ett gott liv, också om det är på väg att ta slut, och även om det inte alls blev som jag önskade mig.

Det är en stor, och fantastisk, uppgift som ni och kyrkan har. Det kräver rätt sällan dyr utrustning, men det kräver mod och tid. Mod att stanna kvar också när det skymmer, tid att vänta ut nattens brottningar för att tillsammans med era medmänniskor vara med när den nya dagen gryr.

Må Gud välsigna er i ert viktiga uppdrag!

Presentationer

Diakon:

Eva Prissberg, för tjänst i Tranemo församling, Kinds pastorat
Jag är född och uppvuxen i Borås men har även bott i Umeå och Linköping. Jag är utbildad undersköterska och har arbetat inom akutsjukvård och äldrevård, är grundskollärare och har arbetat i grundskola och förskola. Jag är även socionom och har arbetat som socialsekreterare inom socialtjänsten och som skolkurator. Jag ser fram emot att få göra massor av härliga möten med människor. Att få göra nya erfarenheter och få ny kunskap. Att få njuta av känslan att jag har kommit hem efter många års sökande. 

Präster:

Frida Brännström Olsson, för tjänst i Angereds församling, Nylöse pastorat
Äntligen skall jag få kavla upp ärmarna arbeta som präst! Med ett tidigare yrkesliv både i och utanför kyrkan och rustad med evangeliet, god kaffedrickarförmåga och en rackarns massa Jesus-anamma ser jag fram emot att lära känna en ny församling och en ny roll. Att få mötas kring livet, tron och hoppet, oavsett om vardagen är grå, glädjen är bubblande eller sorgen är svart.

Charlotta Hildesjö Andersson, för tjänst i Snöstorps pastorat
Tillsammans med min make och våra tre underbara barn, en liten vän kattfröken och en ovanligt vanlig kanin bor jag i min mormors gamla hus i halländska Torup. Här är jag uppvuxen, hit återvände jag efter studieåren i Stockholm och här finns nu min fasta punkt. Det var också här min starka längtan efter prästlivet väcktes. Under min uppväxt tillhörde kvinnliga präster inte det vanliga och därför tog det mig ett helt liv att bli redo att följa min längtan. Livet tog omvägen via en lärarutbildning innan jag vågade lita på kallelsen. Att äntligen, som präst, få möta mina medmänniskor i både glädje och sorg och få vandra med en bit på vägen ser jag fram emot oerhört mycket men alldeles särskilt gläder jag mig åt att få celebrera mässan och att döpa.

Ninne Alstersjö, för tjänst i Ljungskile pastorat
Nu är det snart dags för prästvigning och jag ser så mycket fram emot att få börja tjänstgöra i Ljungskile församling! Efter många år med studieböcker längtar jag efter att äntligen få träffa församlingsbor, fira gudstjänst i glädje och sorg och få följa människor en liten bit på vägen i deras liv. Jag är född och uppvuxen på Orust och sedan fem år återflyttad med min familj.

Hannah Bartonek Åhman, för tjänst i Råda församling
Jag är uppvuxen i Stockholmstrakten men flyttade till Göteborg för drygt tio år sedan. Numera bor jag i Mölndal med min man, våra två barn och en liten hund. Till yrket har jag varit universitetslärare och -forskare, framför allt inom latin, lingvistik och pedagogik. Det är min förhoppning att intresset för språk, litteratur och mellanmänsklig kommunikation också ska vara till nytta i tjänsten som präst. Nu ser jag med förväntan fram emot att lära känna en ny församling och att få ägna mig på heltid åt det jag håller för det största och viktigaste i livet.

Övergår till tjänst som präst i Svenska kyrkan:

Gunnar Held, för tjänst i Haga församling, Göteborgs domkyrkopastorat
Efter 15 år som präst i Bremen, Tyskland var det dags för något nytt och vi (min man och våra två barn) flyttade till Göteborg. Jag gläder mig över att lära känna Svenska Kyrkan, Haga församling och Domkyrkopastoratet men framför allt alla människor här. I kyrkan finns det plats för alla. Det är en öppen mötesplats för att möta oss själva, andra människor och Gud. Vår vardag ryms i församlingslivet och i gudstjänsten och gudstjänsten och församlingslivet leder oss i vår vardag. Så önskar jag mig att kyrkan och församlingarna skall vara. Jag gillar att träffa folk, stora och små, unga och gamla, och att dela vägen med dem genom livets snår och hoppets gläntor. Särskilt tycker jag om att dela vägen med barn och leta efter liv och Gud. Jag har lärt mig så mycket av barnen, de stora små filosoferna.