Foto: Magnus Aronson /Ikon

Bortom orden tar musiken vid

Jag har svårt att tänka mig mitt liv utan musik. Det är genom musiken, som mina viktigaste upplevelser i livet har tolkats. Mitt i smärtan eller mitt i glädjen, när orden plötsligt tagit slut, så har musiken funnits där som en tröstare eller som en nödvändig livsförhöjare. Det finns nog inget annat språk, som så snabbt, så ömsint och så konkret kan öppna våra hjärtan och vidga våra sinnen, som musiken.

För min egen del ger musiken inte sällan bilder i mitt inre. Jag är inte ensam om denna erfarenhet. Jag glömmer aldrig första gången jag läste Marianne Fredrikssons bok Simon och ekarna. Simons bäste vän var Isak, vars far, Ruben, var en stor musikälskare. En dag tar Ruben med den då 14-årige Simon på konsert i Göteborgs konserthus, där Berlioz’ Symphonie Fantastique spelas. 
Det är Simons första möte med klassisk musik och plötsligt uppfylls hans inre av de påträngande bilderna: 


”Simon hörde gräsen sjunga i ett annat land och i en annan tid, när världen ännu var ung och full av hopp. Himlen klövs av vilda fågelrop, liksom gräsen var den utan slut. … Liv fick allt av vinden som rörde sig fritt över slätten och rörde vid allt, uppfordrande häftigt ibland, mjukt och ömt i nästa stund. Men där fanns också en smärta och en blå längtan. … Fågelsången hade bara ett att säga, att livet var skönt som det var och människornas gärningar dårskap. Trädet talade till honom om det ordlösa medskapandet, bortom ont och gott”. Dagen efter konsertbesöket talas Ruben och Simon vid om sina upplevelser av Berlioz’ musik och till sist säger Ruben så klokt: ”Det som är konst, Simon, det blir till hos människorna som lyssnar. … Det väcker något, känslor som man inte har några ord för”. Så sant. 

En av mina favoritförfattare genom åren har varit Torgny Lindgren (1938–2017). Jag minns hur jag andäktigt fick lyssna till honom i radioprogrammet Sommar för nu över 20 år sedan, där han med sin långsamma och eftertänksamma Västerbottenröst gav ord åt mången livsvisdom. Inte minst talade han om musikens märkliga språk och dess förmåga att beröra livets innersta strängar. Han citerade bland annat Johannes Brahms välkända ord: ”Jag valde inte musiken. Musiken valde mig”. Jovisst, så är det för många av oss, vars liv ständigt har påverkats av musikens förunderliga landskap, där toner och harmonier gett oss tröst och mening liksom hopp och tillförsikt i livets skiftande känslolägen. 

Per Harling

Ibland räcker helt enkelt inte orden till för att tolka livet. Då tar musiken vid. Torgny Lindgren gav i sitt program ord åt något jag själv funderat mycket på i mitt eget liv, nämligen musiken som en av människans grundläggande drifter i formandet av våra liv. Han sade: ”Vi har alla en drift till musiken, ett musikbegär, som är minst lika stark som driften till att fortplanta oss (det vill säga sexdriften). Om Sigmund Freud hade upptäckt musikdriften, så hade hela hans teoribygge fått ett helt annat utseende och innehåll!” Intressant och tankeväckande! 

För många människor börjar musikens närvaro tidigt i livet. De flesta föräldrar använder musikens språk, för att ge barnen tröst, trygghet och kärlek. Många sjunger för sina barn innan de är födda. Det är inte så dumt. Faktum är att barn lär uppfatta musik redan vid 25 veckors ålder i mammans mage. Språkforskare har upptäckt att just denna kommunikation av ljud och musik mellan en vuxen och det lilla barnet är mer eller mindre densamma världen över, oavsett språk eller kultur. Det är människans mest ursprungliga sätt att förmedla intimitet, kärlek och hopp. Kanske är vaggvisorna till och med grunden för all musikalisk utveckling genom vår mänskliga historia! 

Själv är jag en utpräglad adagio-människa, helst i form av barockmusikens vilsamma tempon, inte minst av barockmästaren själv, Johann Sebastian Bach. Adagiotempot ligger nämligen nära hjärtats vilopuls, som ligger på 60–70 slag i minuten. I samklang med den regelbundna, långsamma hjärtpulsen föder musiken stillhet och avslappning, men även koncentration och kreativa tankar. Inte undra på att långsam, klassisk musik har börjat användas alltmer också som medicinsk behandling. På till exempel allt fler neo­natalavdelningar (där för tidigt födda barn hamnar) runtom i världen spelas regelbundet långsamma klassiska adagio-stycken, för att stärka barnens tillväxt i lugn och harmoni. 

Med åren inser jag mer och mer att jag själv ständigt behöver den där pulssänkande medicinen för mina egna tankar, för min tro liksom för mitt eget musikskapande. I stormögats ro finner själen sin musik. Ofta kan jag känna att mycken musik är Guds sätt att fylla hjärtat med livsvidgande poesi. Och musik (liksom konst naturligtvis), är nog det enda språk som inte behöver översättas, utan är ofta som ett sällsamt, vackert eko från den osynliga världen, tillgänglig för alla som tar sig tid och ro att lyssna. Jag vill gärna dö till tonerna av ett vackert adagiostycke. Bortom orden. 
 
Text: Per Harling, präst, författare och kompositör 

Texten har tidigare publicerats i tidskriften Korsväg nr 2 2023

Läs vidare

Korsvägsartiklar

Ett urval av artiklar och krönikor från tidskriften Korsväg.

Krönikor

Hör personliga röster ge sina tankar om ämnen som Göteborg stiftsorganisation verkar för.