Domprost Karin Burstrand, de nyvigda prästerna Amanda Cardmarker, Jonas Edsberger, Jacqueline Daneberg och Mikael Holmquist Alsholm samt biskop Susanne Rappmann.
Foto: Torgny Lindén

Biskop Susanne vigde fyra till präster 2019

Söndagen den 20 januari 2019 fick Göteborgs stift fyra nya präster då biskop Susanne Rappmann vigde Amanda Cardmarker, Jacqueline Daneberg, Jonas Edsberger och Mikael Holmquist Alsholm till tjänst i Svenska kyrkan. Direkt efter vigningen går de ut i tjänst i församlingar i Göteborgs stift.

Den 20 januari, Andra söndagen efter trettondedagen, fick Göteborgs stift fyra nya präster då biskop Susanne Rappmann vigde Amanda Cardmarker, Jacqueline Daneberg och Jonas Edsberger för tjänst i Svenska kyrkan och Mikael Holmquist Alsholm för tjänst i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen EFS inom Svenska kyrkan. 

När ni sänds ut i tjänst
– Det är viktigt att ni delar berättelser om tro och att ni tar ansvar för den kunskap ni har om religion i allmänhet och om kristen tro i synnerhet, sa biskop Susanne i sitt vigningstal. Allt för många människor i vår värld, men nu också i vårt eget land, riskerar förföljelse för sin tro och kan inte utöva den på det sätt de vill. Med frihet följer ansvar.

– När ni sänds ut i tjänst så gör ni det efter att Gud och kyrkan har kallat er. Någon har bett om er hjälp och ni har svarat ja och ställt er till Guds och människors förfogande. Lita till att den som kallat er är också den som är källan till det Levande vattnet. 

Med trohet och klokhet
Vid vigningen i domkyrkan avlade prästkandidaterna sina vigningslöften. Löftena handlar om att säga ja till att utöva ämbetet så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen, att rent och klart förkunna Guds ord och rätt förvalta sakramenten (dopet och nattvarden) samt att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. 

En präst skall i sitt uppdrag leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen.

Sänds ut i stiftet
De ny nyvigda prästerna kommer att tjänstgöra som pastorsadjunkter i särskilda introduktionsförsamlingar under sitt första år som präster. Därefter är de behöriga att söka tjänst i Svenska kyrkan. En av kandidaterna, Mikael Holmquist Alsholm, vigs för tjänst inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. EFS är en missionsrörelse med föreningar och församlingar knutna till Svenska kyrkan. De som prästvigs för tjänst i EFS vigs tillsammans med de som vigs till präster i Svenska kyrkan i respektive stift.

De nyprästvigda:

Amanda Cardmarker, Göteborg, för tjänst i Västra Frölunda församling 

Jacqueline Daneberg, Laholm, för tjänst i Varbergs församling

Jonas Edsberger, Marstrand, för tjänst i Torsby pastorat

Mikael Holmquist Alsholm, Steninge, för tjänst inom EFS Kornhill, Halmstad

Så här presenterar de nyvigda sig:

Amanda Cardmarker
Det mellanmänskliga mötet har alltid intresserat mig och ledde mig tidigt till studier i kommunikation och beteendevetenskap. Jag började arbeta som rekryterare, frilansade som skribent och hade alltid en fot i servicebranschen. Kallelsen till präst kom som ett efterlängtat svar på en önskan om att få vara en del av ett större sammanhang och att få förkunna Jesu uppmaning om att älska varandra. När jag nu vigs till präst efter fem års studier längtar jag efter att få vara med och bygga broar mellan människor och Gud, att få förvalta och förnya gudstjänstritualen och att få möta människor, samtala om livets stora frågor och att få vara en del av Svenska kyrkans viktiga arbete.  

Jacqueline Daneberg 
Jag har levt med kallelsen att bli präst sedan barnsben och ser nu naturligtvis fram emot att få träda ut i tjänst. Jag tror på att se Gud i min medmänniska och att leva i ödmjukhet inför livet och det man inte vet något om. Att genom Guds kallelse få tjäna mina medmänniskor med de gåvor och erfarenheter jag besitter, gör mig varm inombords och det är med glädje jag går in i mitt uppdrag i Svenska kyrkan. Jag har ett särskilt intresse för religionsdialog och judaistik och det känns aktuellt. På min lediga tid trivs jag bäst i skog och mark med trevligt sällskap.

Jonas Edsberger 
Jag har tidigare arbetat som församlingspedagog och är tacksam över att ha fått arbeta med evangeliet bland ungdomar. En av kyrkans viktigaste uppgifter är att föra tron på Jesus Kristus vidare till nästa generation. Nu vill jag bli präst och ser särskilt fram emot att få arbeta med gudstjänsten, centrum i församlingens liv och tillbedjan dit människor från alla generationer är inbjudna.

Mikael Holmqvist Alsholm
Redan som ung hade jag ett stort intresse för rättvisefrågor och därför började jag läsa juridik. Efter studierna fick jag möjligheten att engagera mig i kyrkan som ideell ledare. Under denna tid växte inte bara mitt intresse för teologi och utbildning utan även för den kyrkliga omsorgen, själavården och arbete med invandrarfrågor.  Nu växte en längtan att få arbeta med detta på heltid och som småbarnsförälder tog jag beslut att följa mitt hjärta. Jag brinner speciellt för barn och unga, och vill vara med och bygga en mångkulturell kristen församling mitt i livet, för alla människor och alla åldrar. Jag tror på en levande Gud som möter oss mitt i vardagen!

Biskop Susanne Rappmanns predikan och vigningstal

Rätt till tro!
Rätt att bli trodd!

Så inledde jag min appell på den ekumeniska förbönsgudstjänst som ägde rum här i domkyrkan i onsdags kväll. Knappt 350 personer var då samlade för att uppmärksamma och be för konvertiter i asylprocess. Initiativet kom från Sveriges Kristna Råd och samtidigt som vi manifesterade och bad träffades kristna på flera orter runt om i vårt land.

I torsdags uppvaktade kyrkoledare Migrationsverkets generaldirektör. Kritiken från kyrkorna gäller bland annat att kunskapen om religion, kristen tro och vägen till tro (konversion) är bristfällig. Det visar sig nämligen att de tämligen ofta underkänner människors berättelse om sin kristna tro. Ett beslut som i värsta fall leder till döden för den som utvisas till ett land där det är förbjudet att vara t ex kristen.

Jag undrar om Kvinnan vid Sykars brunn hade fått sin tro godkänd. Migrationsverkets bild är att tro och vägen till tro i huvudsak är en intellektuell aktivitet där vi noga överväger och jämför olika religioner med varandra. Men mötet vid Jakobs källa ger en annan bild och som är långt mer vanlig. Vägen till tro handlar mer om möten, samtal och relationer. Det börjar med en enkel uppmaning från Jesus – ”Ge mig något att dricka”. För någon annan det börjar med en fråga om du skulle kunna tänka dig att hjälp till att dela ut psalmböcker, köra till konfirmandlägret eller sjunga i kören. Att bli tilltalad och tagen i anspråk är viktigt och i kvinnans fall väcker det genuin förvåning. Jag, som är just kvinna och dessutom samarier.

I det efterföljande samtalet blandas högt och lågt, och där finns rum för missförstånd. Det handlar om tillgång till vatten, om längtan och om sanning. Där ställs också frågor kring skillnaden mellan den samariska och den judiska traditions böneplatser. Genom mötet, genom att bli sedd som den hon är, väcks insikten om att Jesus är den han säger sig vara. Källan till det levande vattnet, Messias, Gud själv.

I textens fortsättning ställer kvinnan sin vattenkruka och beger sig in till staden för att berätta om sitt möte Jesus. Varken hur hon levt eller hennes religiösa och etniska ursprung har stått i vägen för Gudsmötet – hur troligt är det?

Vi vet att det inte bara är Migrationsverket som tvekar inför en sådan här berättelse. Det gjorde också delar av den första kristna kyrkan. Är tron inte bara något för judar, är kvinnor verkligen tillräkneliga vittnen? – men sprängkraften i denna och andras berättelser var större. De kunde inte låta bli att berätta om vad de sett och hört och upplevt!

Utan de frimodiga vittnena hade vi inte suttit här idag. Människor som tagit sina Guds och Kristusmöten på allvar och delat. Jag och de flesta kristna i Sverige har gjort det utan att behöva betala något större pris, för egen del mest i form häcklande kommentarer på Facebook. Och för det tackar jag Gud.

Ni som idag vigs till präster, gör det i ett land, där rätten till tro finns inskriven i grundlagen. Vi har ett i allt väsentligt fungerande rättssystem. Utgångspunkten är att den som talar ska ha rätt att bli trodd.

Just därför är det viktigt att tala! Det är viktigt att ni delar berättelser om tro och att ni tar ansvar för den kunskap ni har om religion i allmänhet och om kristen tro i synnerhet. Allt för många människor i vår värld, men nu också i vårt eget land, riskerar förföljelse för sin tro och kan inte utöva den på det sätt de vill. Med frihet följer ansvar.

Men vänner, denna lite kärva uppmaning är inte allt jag vill säga er denna dag.

Och därför vänder vi än en gång tillbaka till Sykars brunn! Där sitter Jesus, för han var trött efter vandringen står det. Det kan ju vara bra att komma ihåg också de dagar när ni är trötta, törstiga och vill bli lämnade ifred.

Minns också hur samtalet med kvinnan började. Det var Jesus som bad henne om en tjänst. När ni sänds ut i tjänst så gör ni det efter att Gud och kyrkan har kallat er. Någon har bett om er hjälp och ni har svarat ja och ställt er till Guds och människors förfogande. Lita till att den som kallat er är också den som är källan till det Levande vattnet. (Det där vattnet är inte bara ett vatten som ni ska berätta om vid dopsamtal och som är till för andra.)

Det är också den källa som ni får hämta kraft ifrån och som ni ständigt måste återvända till. Ska ert tal om tro bli trovärdigt måste det bottna i era egna samtal med Gud, om högt och lågt, om sanning och längtan.

Så vid sidan av predikandet är min uppmaning att ni ofta slår er ner vid brunnskanten (trötta eller fulla av kraft) och umgås och samtalar med den Gud som vet allt om oss och som vill oss väl.