Allhelgonaljus
Foto: Marcus Ibanez - Ikon

Vi är inte ensamma i vår sorg

Ingen människa ska behöva vara ensam i sin sorg, skriver biskop Susanne Rappmann. Vi har alla ett ansvar att vara ett stöd för varandra. Idag är det min vän som behöver stöd i sin sorg, imorgon kan det vara jag som behöver stöd.

Nu har vi allhelgonahelgen framför oss, den tid på året då vi på ett särskilt sätt påminns om att döden finns och berör oss alla. Det är också den tiden på året då vi särskilt tänker på de som lämnat oss. Vi besöker kyrkogårdar för att smycka gravar, tända ljus och minnas. I kyrkor runt om i landet hålls minnesgudstjänster och på många kyrkogårdar finns personal till hands för att hjälpa besökare till rätta. Detta har blivit en fin tradition som också är värdefull för sorgebearbetningen.

Under mer än ett och ett halvt år har coronapandemin hållit oss, vårt land och vår värld i sitt grepp. I långa perioder har många av oss varit isolerade och möjligheterna att samlas varit starkt begränsad. Trots det särskilda undantaget för begravningar har begränsningen att samlas till avsked under lång tid varit högst 20 närvarande vid begravningsgudstjänsten och åtta vid minnesstunden efteråt.

Att inte kunna ta avsked då en nära anhörig, granne, vän eller arbetskamrat dött påverkar vårt sätt att sörja och vår bearbetning av sorgen. Också vår möjlighet att vara ett stöd i sorgen för dem som behöver oss har begränsats. Pandemin har gjort detta tydligt då det funnits fysiska hinder att dela sorgen och att stötta varandra.

När nu många av oss är vaccinerade, restriktionerna stegvis lättats och i stora delar tagits bort finns det ett uppdämt sorgebehov. Ingen människa ska behöva vara ensam i sin sorg. Vi har alla ett ansvar att vara ett stöd för varandra. Idag är det min vän som behöver stöd i sin sorg, imorgon kan det vara jag som behöver stöd.

”Första hjälpen vid sorg” är en enkel handbok med konkreta tips som gör det lättare att finnas där för den som sörjer. All sorg är unik och det är kanske därför många känner sig osäkra inför mötet med andras sorg.

Ta ansvar för kontakten. Säg inte ”ring mig om det är något” utan ”jag ringer dig på tisdag igen, svara om du orkar”. Föreslå vardagliga aktiviteter, bjud på fika och ta en promenad. Många som sörjer längtar efter en paus i sorgen och lite vanligt liv. Det är viktigt att vi visar att vi finns där så att den sörjande inte känner sig isolerad, utanför eller ignorerad.

Många kan känna att det är svårt att höra av sig till den som sörjer. Det viktiga är inte vad vi säger utan att vi hör av oss. Ibland är ett sms en bättre än ett telefonsamtal eftersom det kan vara lättare att både skicka och svara på.

Kom ihåg sorgen, hör av dig när det gått en tid och kanske på årsdagen. Hjälp till i vardagen och låt medkänsla bli konkreta handlingar. Var inte rädd för att prata om personen som dött, titta på fotografier och dela minnen med varandra. Det viktiga är att vi frågar – och att vi vågar fråga igen.

Sorg kan inte botas, men genom att dela den kan den göras mer uthärdlig.

Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift

(Texten är tidigare publicerad i lokaltiningar i Göteborgs stift i november 2021)

Animation där en person lutar sig fram och vinkar till en annan.

Första hjälpen vid sorg

Ingen människa ska behöva vara ensam i sin sorg. Därför har vi samlat konkreta tips som gör det lite lättare för oss som medmänniskor att finnas där för någon som sörjer.

En grupp människor sitter och pratar i en ring tillsammans med en präst.

Stöd i sorgen

Det finns ett liv efter döden – också för de som blir kvar. I kyrkan finns plats för sorg, och stöd för dig som lever vidare.