Innan Corona-restriktionerna slog till med full kraft hösten 2020 hade Mölndals pastorats nystartade diakonala team besök av Henrik Törnqvist, som delade tankar med oss om att vara kyrka i vår tid. Han har under lång tid arbetat som präst i Bergsjöns kyrka, en särskilt utsatt stadsdel i Göteborg. Henrik delade med sig av en text skriven av påve Franciskus där han skriver ”Jag föredrar en kyrka med blåmärken, sårad och smutsig därför att den varit ute på gatorna.”
Detta grep tag i mig, att vara en kyrka med blåmärken, därför att det på något sätt satte ord på vad det för mig innebär att vara kyrka. Det kostar på att möta människor i utsatthet, sårbarheten blir så tydlig i många möten. I vårt diakonala team möter vi människor i oerhört utsatta livssituationer. Vi möter människor som sitter i förvar, vi möter papperslösa, vi möter de som fått avslag på sin asylansökan, överklagat och väntar på besked.
Vi möter människor som är märkta av livet på olika sätt, av missbruk, psykisk ohälsa, ekonomisk utsatthet. Vi möter förtvivlan, sorg, oro och rädsla. Vi möter frustration, vrede och ilska. Men mitt i allt det svåra så möter vi även mycket omsorg, omtanke och kärlek. För mig innebär alla dessa möten att vara kyrka, att vara en plats dit människor vågar komma med sin skörhet och sin styrka. En plats som är både vardagsrum och helig plats, där man får tillhöra.
Det sliter på människor att inte få sin vardag att gå ihop, att leva i ekonomisk utsatthet och leva med oro för hur framtiden ska bli. Det märker vi genom alla dem som kommer på våra matdelningar. Det är många idag som lever i matfattigdom, som inte själva kan välja den mat de vill ha. Så ser vardagen ut för de allra flesta av dem vi möter. Många bär på upplevelsen av att inte få tillhöra, att räknas som otillhörig och illegal. Det sätter djupa själsliga spår och sår att inte få tillhöra. Självkänslan försvinner och man känner sig som skräp, som sopor, som någon andra kan trampa på utan att man vågar protestera. Det sliter att alltid vara den som tar emot.
Det är svårt men nödvändigt att vårt diakonala arbete försöker göra utsatta situationer så värdiga som möjligt. Många gånger kommer jag på mig själv med att saker har blivit vardag och att jag behöver tänka på hur svårt det kan vara för människor att behöva be om hjälp. Ofta måste jag påminna mig om att jag också måste våga be om hjälp stället för att bara köra på. Det är så lätt att fastna i rollen som hjälpare och att glömma sina egna behov.
Vi behöver självklart också hitta sätt att lyfta de problem vi möter och ställa de svåra frågorna. Är det denna samhällsutveckling vi vill se? Ska en del människor leva i matfattigdom? Ska människor delas upp i tillhöriga och icke tillhöriga? Vad gör det med oss som samhälle?
Många av dem vi möter bär också på erfarenheter av att ha blivit utsatta för våld på olika sätt. Vissa möten är jättetuffa och ofta blir jag påverkad både psykiskt och fysiskt av olika människors livsberättelser. Det är svårt att värja sig mot naken förtvivlan och rädsla som luktar. Upplevelsen av maktlöshet är stor och kan verkligen lamslå mig! Jag behöver påminna mig om att det är Gud som bär. En klok kollega sa att vi måste komma ihåg att det var Jesus som bar sår först.
Jag är så tacksam över alla livsberättelser människor valt att dela med mig! Jag är imponerad över människors styrka och förmåga till omsorg och omtanke även under riktigt svåra livsvillkor.
Att vara en kyrka med blåmärken innebär för mig att orka och våga ta emot människors utsatthet, att orka stå kvar. För att kunna göra det behöver vi veta vem som bär oss och som är vårt rotsystem, Gud själv.
Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.
Jesaja 53: 3–5
Min kollega Hanna Esping Östlin sätter ord på att vara kyrka med blåmärken med sin fina dikt.
Lilla Oro
En vilsen och rädd liten Oro far runt
och söker förtröstan och frid
Sitt skyddsnät hon ser virvla
trasigt och tunt
mot fjärran, sitt hopp strax bredvid
Med gråten i halsen hon sträcker sig ut
efter hjälp som hon ej känner till
Så famlande känner hon något till slut
som mjukt sluter upp tätt intill
”Kom hit lilla Oro, ta tag i min hand
Vila och andas ett slag
Du är inte ensam, det känns så ibland
Känn lugnet i vart andetag
Jag har inte svaren, ej heller nån bot
men kärlek och tröst kan jag ge”
Så vår lilla Oro satt lutad emot
en trygg famn, och började le
Inger Awenlöf-Ehrstedt
Diakon Svenska kyrkan Mölndal
Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 4, 2021).