Att göra skillnad

Eva-Lena Åkesson har med sig det stora fotoalbumet när vi ses i Grinneröds kyrka. Sida efter sida är fyllda av glada bilder med trädgårdsfester, matlagning och utflykter. Barn, ungdomar och vuxna från Libanon, svenska vänner. På många bilder finns Nadim Ghazale, som trettio år senare är en av värdarna för Sommar i P1. Så här inleder han sitt radioprogram:

Det ligger en bebis på sin mammas bröst i ett av rummen på Uddevalla lasarett. Hon är bara minuter gammal och hon vet ingenting om bomberna. Hon var inte med där i skyddsrummet i källaren, hon lärde sig aldrig höra skillnaden på stridsplan som flyger långt borta vid bergen och stridsplan som faktiskt närmar sig Zahle, byn i Bekaadalen i Libanon där vi bodde.

Flickan har ingenting med kriget att göra. Hon är svensk. Made in Sweden. Hon är min syster och hon är beviset på att våra rötter nu letat sig ner i svensk jord.

En patchbaby, ett plåster på vår sargade familj. Den där lilla flickan är vår framtid. Samma dag hon föds kommer brevet till oss. Vi får det översatt för ingen av oss förstår riktigt vad det står. Men snart fattar vi vad det betyder. Vi får inte stanna här. Vi var fyra som kom hit och nu är vi fem som ska återvända.

Så hade den svenska berättelsen kunnat sluta. Med att familjen utvisades. Om det inte varit för Eivor Strååt och Eva-Lena Åkesson i Ljungskile, två damer med engagemang i Ljungskile församling, Amnesty, Rädda Barnen, Röda Korset.

När brevet om utvisning kom hade vi bott på flyktingförläggningen Ljungskile i ett år. Jag är åtta år gammal och har två mål: Att lära mig prata svenska och att undvika att åka på spö. Det visar sig vara svårare än jag tänkt, för våldet är överallt. Överallt dessa arga, fulla, traumatiserade män som gapar och slåss. Knivar, vapen, knytnävar. Hemma i Libanon var det grönklädda soldater jag var rädd för. Men här verkar det vara alla mot alla. Det är kristna araber mot muslimska araber, libaneser mot syrier, muslimer mot judar, bosnier mot kroater. Ändå är det religionen som räddar mig. Min mamma är kristen och söker sig till kyrkan i Sverige.

Flyktingförläggningen ligger i Backamo utanför Ljungskile, på gångavstånd till Grinneröds kyrka. Vid den tiden är Eivor (som inte lever längre) anställd på Ljungskile folkhögskola och Eva-Lena på Åh stiftsgård.

– Det fanns ett önskemål från Ljungskile församling att någon skulle kunna rycka in på halvtid för att hjälpa flyktingarna, minns Eva-Lena. Det fanns pengar avsatta, för diakonen hann verkligen inte med allt detta merarbete.

Eva-Lena fick tjänstledigt på halvtid från Åh Stiftsgård och kavlade upp ärmarna.

När min syster föds och brevet med utvisningsbeslutet kommer försvinner marken under våra fötter, berättar Nadim vidare. Då är det Eivor och Eva-Lena som kommer till vår undsättning. De kommer till sjukhuset, fattar mammas hand och så säger de två saker som förändrar allt. Det här går att överklaga och vi kommer att hjälpa er med det. Överklaga, vi fattar inte ens ordet. Kan man säga emot staten? Be Sverige tänka om? Fullkomligt obegripligt. I Libanon fick man muta eller lura sig ur en sådan situation. Och här har vi ju varken röst eller pengar. Men det visar sig att vi har exakt det vi behöver, vi har någon som hjälper oss.

Eva-Lena och Eivor läser in sig på Nadims familjs ärende, men också på många andras. De ringer samtal, kopplar in advokater, skapar ordning och reda.

– Så många brev vi skrev, minns Eva-Lena. Och det blev många resor till Stockholm för att uppvakta beslutsfattare och andra. Vi gick med i olika nätverk för flyktingar där vi fick hjälp av andra med kunskaper och kontakter. Och vi delade med oss när vi kunde.

Eivor och Eva-Lena och alla andra i Ljungskile som var engagerade i flyktingarbetet lyckas få igenom att Nadims familj får stanna. Alla är naturligtvis glada, speciellt Nadims familj.

– Vi får stanna. Det var ett mirakel som sker, mitt framför mina ögon!

Men Nadim berättar i sitt sommarprat att det inte bara var uppehållstillståndet, som Eivor och Eva-Lena gav honom.

Tänk att två damer i femtioårsåldern öppnar sitt hem och sina hjärtan för oss. De blir mina första svenska kompisar, en lite udda vänskap kanske, men jag hade inte kunnat önska mig bättre förebilder. De gav mig tillträde till detta vackra, varma land Sverige. Jag och min lillebror springer barfota i mjukt gräs i trädgården bakom deras villa, medan de dukar upp fika i köket. Det finns alltid nybakta bullar och småkakor. Mazariner och mandelkubbar som smälter i munnen. Vi är fem hundra mil från kriget i Libanon och några kilometer från flyktingförläggningen men det känns som vi hamnat i himlen.

För Eva-Lena var det naturligtvis otroligt starkt att få lyssna på Nadims sommarprat. Att få bekräftelse på att något man gjort verkligen har spelat så stor roll som det har. När de var mitt uppe i arbetet kunde de ju inte föreställa sig vilken livsavgörande hjälp de gav.

– Tänk att han kom ihåg så mycket. Han var ju ändå väldigt liten.

– Det var så självklart för oss att hjälpa till, minns Eva-Lena. Vi skrev i församlingsbladet och citerade 3:e Moseboken: ”Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren er Gud.”

– Sen var vi ju många som hjälptes åt, Ljungskile är en ideell bygd! Och på den tiden var det självklart för de flesta att flyktingarna borde få stanna!

Men allt var inte bara pappersarbete och blanketter. De besökte gudstjänster inte bara i Grinneröd och Ljung i Ljungskile, på Åh och Pingstkyrkan i Uddevalla, följde med missionsbåten Elida, ordnade klädmarknader och kaffekalas. Eva-Lena lärde sig till och med lite arabiska.

– Det var fint när flyktingarna alltid kunde bidra med någon text på arabiska under gudstjänsterna. Och att de aldrig tog avstånd från de olika riktningarna inom kyrkan de kom i kontakt med, högkyrkliga, kvinnliga präster eller pingstvänner.

Tillbaka till Nadims sommarprat:

Jag är polis i Borås. Ibland syns jag också en del i media, bland annat som expert i SVT:s Veckans brott. Men vem jag är verkar bero på vem du frågar. Om jag promenerar civilklädd från Stockholms central till SVT-huset så kan det hända att jag blir stannad av nån som undrar om jag säljer knark. Så ser jag tydligen ut för de som inte känner mig. Hemma i Borås där många känner mig kallar invandrarna mig hånfullt för en jävla svenne. Svenskarna också, men de tänker att det är en komplimang när de säger att jag blivit så svennig. Hus, bil, jobb och familj. Som att det vore nåt som inte ingår för invandrare? Jag är svensk. Jag är invandrare. Och jag är libanes.

Nadims berättelse handlar om alla de människor som sträckt ut en hand. Som såg en möjlighet att hjälpa till och gjorde det. Att göra skillnad. En berättelse om alla de tusen och åter tusen exemplen på godhet, som inte syns i tidningarnas spalter.

En viktig uppgift, menar Nadim, som också är oroad för utvecklingen i Sverige nu, när det kommit så många invandrare hit som inte hamnat rätt. Jag vill att vi ska visa alla dessa invandrare det Sverige som visades för mig. Går det idag?

Drygt tre miljoner människor har lyssnat någon gång på sommarpratarna. Nadim ligger på andra plats av dem som lyssnat på radion. Miljontals människor har alltså hört hans uppmaning:

Du som lyssnar på det här, vad kan du göra? Kanske kan du hjälpa nån med läxan? Har du plats i din sygrupp? Kanske du kan övningsköra med nån som inte känner en enda vuxen med svenskt körkort? Kanske bara skjutsa en unge till fotbollen? Kan du lära nån simma? Finns det rum för en praktikant i din firma?Det minsta du kan göra är att le mot någon på stan som inte ser ut som du. Och är du en av de som känner igen dig nu när du hört mig berätta, och har någon som krattade vägen framför dig. Plocka upp telefonen då. Skicka ett sms. Bara gör det. Säg tack. Bara gör det.

Även om alla inte kan få ett så fantastiskt tack, som Eva-Lena fick.

Text: Agneta Riddar
Foto: Torgny Lindén och pressbilder

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 4 2021).