Eva-Lena Åkesson har med sig det stora fotoalbumet när vi ses i Grinneröds kyrka. Sida efter sida är fyllda av glada bilder med trädgårdsfester, matlagning och utflykter. Barn, ungdomar och vuxna från Libanon, svenska vänner. På många bilder finns Nadim Ghazale, som trettio år senare är en av värdarna för Sommar i P1. Så här inleder han sitt radioprogram:
Det ligger en bebis på sin mammas bröst i ett av rummen på Uddevalla lasarett. Hon är bara minuter gammal och hon vet ingenting om bomberna. Hon var inte med där i skyddsrummet i källaren, hon lärde sig aldrig höra skillnaden på stridsplan som flyger långt borta vid bergen och stridsplan som faktiskt närmar sig Zahle, byn i Bekaadalen i Libanon där vi bodde.
Flickan har ingenting med kriget att göra. Hon är svensk. Made in Sweden. Hon är min syster och hon är beviset på att våra rötter nu letat sig ner i svensk jord.
En patchbaby, ett plåster på vår sargade familj. Den där lilla flickan är vår framtid. Samma dag hon föds kommer brevet till oss. Vi får det översatt för ingen av oss förstår riktigt vad det står. Men snart fattar vi vad det betyder. Vi får inte stanna här. Vi var fyra som kom hit och nu är vi fem som ska återvända.
Vi har exakt det vi behöver, vi har någon som hjälper oss.
Så hade den svenska berättelsen kunnat sluta. Med att familjen utvisades. Om det inte varit för Eivor Strååt och Eva-Lena Åkesson i Ljungskile, två damer med engagemang i Ljungskile församling, Amnesty, Rädda Barnen, Röda Korset.
När brevet om utvisning kom hade vi bott på flyktingförläggningen Ljungskile i ett år. Jag är åtta år gammal och har två mål: Att lära mig prata svenska och att undvika att åka på spö. Det visar sig vara svårare än jag tänkt, för våldet är överallt. Överallt dessa arga, fulla, traumatiserade män som gapar och slåss. Knivar, vapen, knytnävar. Hemma i Libanon var det grönklädda soldater jag var rädd för. Men här verkar det vara alla mot alla. Det är kristna araber mot muslimska araber, libaneser mot syrier, muslimer mot judar, bosnier mot kroater. Ändå är det religionen som räddar mig. Min mamma är kristen och söker sig till kyrkan i Sverige.
Flyktingförläggningen ligger i Backamo utanför Ljungskile, på gångavstånd till Grinneröds kyrka. Vid den tiden är Eivor (som inte lever längre) anställd på Ljungskile folkhögskola och Eva-Lena på Åh stiftsgård.
– Det fanns ett önskemål från Ljungskile församling att någon skulle kunna rycka in på halvtid för att hjälpa flyktingarna, minns Eva-Lena. Det fanns pengar avsatta, för diakonen hann verkligen inte med allt detta merarbete.
Eva-Lena fick tjänstledigt på halvtid från Åh Stiftsgård och kavlade upp ärmarna.
När min syster föds och brevet med utvisningsbeslutet kommer försvinner marken under våra fötter, berättar Nadim vidare. Då är det Eivor och Eva-Lena som kommer till vår undsättning. De kommer till sjukhuset, fattar mammas hand och så säger de två saker som förändrar allt. Det här går att överklaga och vi kommer att hjälpa er med det. Överklaga, vi fattar inte ens ordet. Kan man säga emot staten? Be Sverige tänka om? Fullkomligt obegripligt. I Libanon fick man muta eller lura sig ur en sådan situation. Och här har vi ju varken röst eller pengar. Men det visar sig att vi har exakt det vi behöver, vi har någon som hjälper oss.
