Jag kommer fortfarande ihåg hur det var när jag var liten och gick till affären för att handla middag. Jag kände mig så stor och viktigt med inköpslistan och pengarna hårt tryckta i handen. En bra dag höll känslan i sig ända till kassan, då det i stort sett alltid kom någon vuxen och trängde sig i kön. Jahapp, där fick jag. Där har du din plats på jorden, lilla gumman, hoppas du nu förstår vem som har makten.
Ett barn kan förvisso ha stor makt över andra barn, men sällan mer än så. När man är ung och känner sig maktlös gentemot vuxenvärlden är det viktigt med en plattform där man kan enas och tillsammans uträtta något. Det är det som är så fint med Svenska Kyrkans Unga, där jag har haft mycket engagemang. Organisationen ger unga människor en ärlig chans att uttrycka sin åsikt.
Det är märkligt att bli myndig och märka hur folks attityd förändras. Fram till ganska nyligen var jag under 18 år och således ett barn i samhällets ögon. När jag sedan blev vuxen kände jag mig inte särskilt annorlunda på insidan, men under åren som gått har det blivit tydligt att jag faktiskt har mer makt. Nu visas jag ofta respekt av människor jag möter.
Det är intressant hur snabbt man vänjer sig vid makten. Förra året gick jag på folkhögskola. Av skolan behandlades jag återigen som ett barn, snarare än en likställd vuxen. Det var minst sagt frustrerande att aldrig riktigt bli tagen på allvar. Jag har ju varit i den situationen i större delen av mitt liv, men det kändes annorlunda när jag hade fått chans att smaka på makten. Kanske kan jag därför nu förstå lite bättre varför många män har så svårt att se patriarkatet och vita människor hävdar att de ”inte ser hudfärg”. För har man makten vill man ogärna släppa den.