En ung glad tjej håller upp ett färggrant stenhjärta.
Foto: Magnus Aronson /Ikon

Är inte öppenhet i grunden kärlek

En bestämd ateist, en punkare, en hästtjej, några olika gothare med olika nyanser av svartfärgade frisyrer, en seglare, en gitarrnörd, en av skolans snygga och populära …

 ... Ungefär så såg besökarna ut på kyrkans öppna café när jag var tonåring (jag var gitarrnörden). Jag och mina vänner gick dit slaviskt en gång i veckan. Till viss mån gillade vi olika saker, umgicks med olika människor i skolan och trodde på olika saker. Visst var vi trötta på varandra ibland, men likväl kom vi tillbaka varje vecka. Varje torsdag var det öppet, för oss och för vem som helst som gick förbi, som orkade beblanda sig med ett gäng skräniga tonåringar. 

När jag började skriva den här texten tänkte jag först använda mina minnen som ett gott exempel på en öppen kyrka, där alla fick känna sig välkomna och värdefulla. Men sedan mindes jag vad en god vän till mig berättade flera år senare. Efter att ha varit med oss på torsdagarna ganska länge, hade han haft ett samtal om synen på HBTQ+-personer. Efter det samtalet kände min vän, en homosexuell man ännu i garderoben, att kyrkan inte var hans plats längre.

För mig illustrerar detta både vad vi verkligen lyckas med i kyrkan, och vad vi riskerar att missa. För mig var torsdagarna fyllda av tillit, glädje, hopp och kärlek. För min vän bär minnena från kyrkan även erfarenheten av avvisande – av sin identitet och av sin kärlek till sina medmänniskor. När jag pratar med min vän får det mig att fundera över vår öppenhet, inte bara gentemot HBTQ+-personer, utan även på ett bredare plan. Var den öppenhet jag mötte verkligen öppen, när den inte rymde min vän? Vilka saker välkomnar vi? Vilka är vi avvisande mot? Och vill vi vara det?

För är inte öppenhet i grunden kärlek? Kärlek till människorna runt oss och respekt för de personer de är. Jag tror inte att vi kan dela upp människor i sina beståndsdelar. Antingen är jag välkommen och älskad med alla mina styrkor, mina brister och det som gör mig speciell och annorlunda, eller så är jag inte välkommen alls, inte med hela mig. När vi älskar någon gör vi det med deras olika sidor, inte för att vi tror att de kommer att ändra sig eller börja bete sig på det sätt vi själva skulle föredra. Varför skulle Guds kärlek, och i förlängningen kyrkans, vara annorlunda?

Jag tror att vi alla någonstans är som den gitarrnörd jag var, som känner sig lite konstiga och annorlunda på ett eller annat sätt. Alla längtar vi efter att älskas för de vi är, med hela oss. Sedan min vän slutade komma till torsdagscaféet har det hänt mycket, i honom och i Svenska kyrkan. Men så länge vi vill sprida Guds kärlek finns utmaningen kvar: att älska våra medmänniskor som de är, oavsett om de är precis som vi vill ha dem, eller om de är som ett gäng omaka, skräniga tonåringar. 
 
Text: Frida Blomqvist 
 
Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 1 2022).