Foto: Getty Images

Ålderdomens kallelse: att visa på helheten

Veckan jag fyllde 70 damp ett nummer av tidskriften Pilgrim ned i brevlådan. Temat var ”Ålderdomens kallelse”. Tala om timing. Finns det en särskild kallelse för oss som är i eller närmar oss ålderdomen?

För många år sedan läste jag en bok av franciskanen Richard Rohr. Han refererade till indisk tradition som delade in livet i fyra stadier: lärjungestadiet, sedan hushållarens tid (familjebildning). Det tredje var sökarens, eller ”den som lever i skogen”. Det handlar om att våga söka nya vägar mitt i livet.

Det fjärde stadiet var visheten. Själv definierade Rohr det så: ”Den vise kämpar inte längre för ett antingen-eller. Han besitter förmågan att se båda sidor av en sak och låta dem stå bredvid varandra. /…/ Vishet innebär: både och.”

Dags att lämna tvärsäkerheten, alltså.

Nu är ju det här med vishet inget man sätter på sig själv som en medalj på bröstet på ålderns höst. ”Att frukta Herren är början till vishet”, heter det i Ordspråksboken 9:10. Det har gjorts många fruktlösa försök att förstå vad detta med fruktan för Herren är.

En man som funderade över visheten var Bernhard av Clairvaux (1091–1153), mystiker och klostergrundare. Hans definition av vishet var att ”smaka på alla ting som de är”. Visheten handlar alltså om sinnesförnimmelser. Om jag vill förstå hur en blomma är, så räcker det inte med att analysera den i minsta detalj. Jag måste också ”smaka” den; se dess skönhet, känna dess doft, se humlan som surrande kommer på besök; se helheten i alla detaljer. Då kan man nå kunskap som är bortom det rent förnuftiga, utan att förneka förnuftet. Oförmågan att se helheten, hur allting hänger samman i skapelsens väv, är något som präglar vår tids stora utmaning; klimatkrisen.

Här tror jag det där med att ”frukta” Herren kommer in. När jag ”smakar” skapelsens skönhet och begrundar dess storhet fylls jag av förundran och bävan – ja, fruktan kan man nog kalla det. Och kanske kan visheten då få börja gro.

Det är svårt att förklara varför man uppfattar en människa som vis. Det handlar inte bara om vad människan säger, utan hur hon är, visheten syns i hur hon lever. För det fordras en självkännedom som går djupare än att putsa på sin självbild, sin image.

Där i ligger kanske ålderdomens kallelse; att visa på helheten i skapelsens väv. Och förundras.

Text: Lasse Bengtsson

Läs vidare

Perspektiv

När du slår i tån är det enda du tänker på hur ont det gör, inte hur bra du mår i resten av kroppen. Tanken är filosofen Schopenhauers, och poängen är att vi människor närmast automatiskt fokuserar på vårt lidande snarare än på allt som är som det skall. 

Krönikor

Hör personliga röster ge sina tankar om ämnen som Göteborg stiftsorganisation verkar för.