Som människor kan vi inte vara likgiltiga inför någons lidande

Vad är din känsla för arbetet nu, efter drygt två år som sjukhuspräst?

- Jag känner ödmjukhet och tacksamhet över att få förtroendet att vara med en människa i en utsatt situation. Det kan samtidigt vara ett arbete som sliter. Någon beskrev det som att vi ibland ”går in i de rum där andra går ut”. Det kan vara händelser som sätter sig och finns kvar länge i min kropp efteråt.

Vad ser du som den tydligaste skillnaden mot att arbeta i en svenskkyrklig församling?

- I min nuvarande tjänst på sjukhuset är den akuta krisen ofta mer påtaglig. Här får jag gå in och vara ett stöd för både patient och närstående när någon är i en livshotande situation, ligger för döden eller just har dött. I församlingstjänsten mötte jag ofta människor i samband med begravning och tiden därefter. Det betyder att jag då kom in senare i krisens förlopp. Även om krisens vågor kan bölja fram och tillbaka och faserna inte alltid är så tydligt avgränsade.

Sjukhuskyrkans främsta målgrupper är patienter, närstående och personal. Varför personalen?

- Att vi finns till för patienter och närstående uppfattas nog ofta som självklart. Att vi även både jobbar med och finns till för vårdpersonalen blir en naturlig följd av detta. Det är personalen som behöver vara lyhörd inför vilka patienter och anhöriga som kanske skulle vilja ha kontakt med sjukhuskyrkan. Ibland sätter mötet med patienter i gång saker även hos vårdpersonalen. De använder sig själva som verktyg i sitt jobb och det kan vara psykiskt slitsamt. Att vi stöttar personalen i deras arbete är bra för patienter och närstående - om personalen mår bra så gynnar det patienterna. Vi vill förstås också finnas till för personalen för deras egen skull, bara för att man är vårdpersonal så slutar man inte vara människa. Och som människor är vi både sårbara och beroende av varandra.

På ett sätt blir sjukhuset som världen i miniatyr, här kommer vi från världens alla hörn och har olika tro och tillhörighet. I den andliga vården på sjukhuset finns förutom de kristna kyrkorna även muslimska, judiska och buddhistiska företrädare. Vi står alla oundvikligen i relation till varandra. ”Ingen människa är en ö”. Som människor kan vi inte vara likgiltiga inför någons lidande, varken i den lilla gemenskapen eller i den stora. Kyrkans tro är att varje människa är älskad av Gud och vi vill vara med och bidra till ett sammanhang och en värld som bär oss alla. 

På vilket sätt stöttar ni personalen? 

- Vi erbjuder alltid möjlighet till enskilda samtal även för dem, precis som för alla andra. Vi erbjuder också möjlighet till samtal i grupp, reflekterande och avlastande samtal, där de vid behov kan få möjlighet att prata om svårigheter i arbetet och hur det påverkar dem. Det kan göra gott att få benämna det som är och att få känna igen sig i varandras berättelser eller få nycklar till att förstå varandra bättre.  Men det är viktigt med stor varsamhet när man har samtal i grupp om en svår händelse som skett på en avdelning - detta visar även forskningen på - ingen ska känna sig tvingad att tala om det som är svårt, eller tvingas att lyssna till berättelser om svåra händelser för det kan vara kontraproduktiv. Frivilligt deltagande är därför en grundförutsättning för oss.

Under hösten har min kollega Klara Roxbergh och jag även börjat med övningar i självmedkänsla för vårdpersonal. En bakgrund till det är att det är vanligt att vårdpersonal drabbas av samvetsstress, det är när vi slits mellan patientens behov och begränsningar av vad som är möjligt. 

Det finns olika sätt att hantera samvetsstress på, en strategi är att försöka ”skärma av” sig för lidandet vi möter. Det kan vara en strategi som kanske hjälper för stunden men som i längden sliter väldigt mycket. Detta eftersom vi då går emot vår naturliga empatiska förmåga. Forskning från Umeå har visat att samvetsstress är en av de största riskerna för vårdpersonal att drabbas av utmattning. Forskning visar även att övningar i självmedkänsla kan bli till hjälp för vårdpersonalen att kännas vid och förhålla sig till sina känslor också i den svåra stunden. Efteråt kan det då bli lättare att kunna gå ur de svåra känslorna. Risken att hamna i samvetsstress minskar och det kan få positiva hälsoeffekter för vårdpersonalen. Och det är förstås även positivt för patienten att få möta vårdpersonal som är känslomässigt närvarande i en svår en stund. Då kan patienten känna sig mindre ensam och då skapas förutsättningar för att tröst ska kunna uppstå. 

Övningarna i självmedkänsla har vi hämtat från Maria Arman, docent på Karolinska. Så har Klara och jag anpassat dem något för att passa in i just vårt sammanhang.

Vad gör mötet med människor i utsatthet med dig?

- En annan människas lidande känns också i mig och det måste jag erkänna för mig själv och ha en förståelse för om jag ska orka. Jag är inte någon extra stark människa utan bara vanlig och det är viktigt att jag tar hand om mig själv. Självmedkänsla är precis lika viktigt för mig som för den övriga vårdpersonalen. 

Vi har också regelbunden handledning. Då får vi som kollegor en möjlighet att spegla oss i varandras erfarenheter vilket betyder mycket. Så finns även sjukhuskyrkans nationella kompetensutvecklingsprogram som ytterligare ger oss verktygen för att möta det vi möter i jobbet. Det är ett utbildningsprogram i fyra steg där vi fördjupar oss i vad rollen som sjukhussjälavårdare innebär.  

Att vi också på sjukhuset samlas varje vardag i kapellet och ber för sjukhuset är ytterligare en sak som bär. Då överlämnar jag mig själv och allt som händer på sjukhuset i Guds händer. Då känner jag mig tacksam att jag har en tro, att jag har någon att gå till som vet bättre än mig. Så springer jag också i skogen samt kramar mina barn ofta. Då kommer jag tillbaka till det som är mitt eget liv just nu. Jag får inte heller slarva med min återhämtning och vila.

Det känns som att jag är en del av något fint när jag förstår att det är viktigt för en människa att jag är där. Och i detta behöver jag ta hand om mig själv för att jag ska kunna fortsätta känna mening i arbetet.