Foto: Ilar Gunilla Persson

Teet

Jag blev mobbad under hela min skolgång där det ropades ”bög”, ”transa”, ”homo”, ”tjej” och så vidare efter mig innan jag inte ens visste vad orden betydde. Det jag lärde mig av det var att inget av detta kunde eller ville jag vara, jag kunde aldrig acceptera det som min identitet.

Jag lärde mig språket för att inte höra till, inte bli accepterad. Jag lärde mig att se det i människors ansikten, i deras handlingar och ord, blev superkänslig för minsta skiftning i känslor. Det tog mig år att inse det oftast var missförstånd och det mesta av det jag anade hade ingenting med mig att göra utan berodde mer på hur människor själva mådde och deras livssituation.

Den första platsen som började vända min värld rätt var kyrkan. I kyrkans ungdomsgrupp var de plötsligt väldigt snälla mot mig. De accepterade mig, till och med älskade mig — när jag själv hatade mig, när jag kämpade för att acceptera mig själv. På så sätt lärde jag mig att höra Guds röst. Jag lärde mig att Gud bara har kärlek till oss, Gud är fylld av barmhärtighet och nåd. Att han är en kärleksfull Fader.

När jag i tjugoårsåldern till slut fann modet att ställa frågor om min ickenormativa sexuella läggning knäböjde jag inför Gud för att få veta om den delen av mig också var älskad och accepterad och älskad av Honom. Jag fick bara kärlek av Honom. Hans budskap var klart och rakt: ”Jag gör inga misstag.” Sa han.
”Jag har skapat dig till en perfekt människa. Det som världen har förstört, det ska jag återställa och hela.”

Teet

I grew up being bullied from the early age of 7–17 with the words ”gay”, ”trans”, ”faggot”, ”woman”, etc. even before I had the slightest idea what these words even meant. The only thing I learnt through that, was that they were something I could not be, did not want to be, could never accept as part of my identity.

I learnt the language of not being accepted, not belonging. I learnt to see this in people’s faces, in their actions and words, became hyper-sensitive to the slightest flicker of emotion, attitude and words, only learning years later that most of these were misinterpretations and vast majority of what I perceived had little or nothing to do with me and everything to do with what people felt about themselves and their situations.

The first place that started to turn my world around was the church. In the church youth group people were suddenly nice to me, they accepted me, and even loved me – loved me even when I hated myself, when I struggled to accept or like myself. Through that I learnt the voice of God. I learnt that God has only love for us, God is full of mercy and grace, that He is a loving Father.

When years later in my late twenties I finally found courage to ask questions about my non normative sexual orientation, I dared to kneel before God and ask weather that part of me was also ok, loved and accepted by Him. I received nothing but love from Him.
His message was clear and straight forward:
”I make no mistakes,” He said. ”I have created you into a perfect man. What the world has destroyed, I want to restore and heal.”

Teet

Kun oli nuori, 7-17-ikäisenä, minua kiusattiin sanoilla ”homo”, ”trans”, ”nainen” jne. ennen kuin minulla oli pienitäkään aavistusta, mitä nämä sanat edes tarkoit­tivat. Ainoa asia minkä opin oli se, että ne olivat asioita joita minä en saanut olla, en halunnut olla enkä voisi koskaan hyväksyä osana identiteettiäni.

Näin opin hyväksymättömyyden, kuulumattomuuden kielen. Opin näkemään sen ihmisten kasvoissa, heidän teoissaan ja sanoissaan ja minusta tuli yliherkkä pienimmällekin tunteen, asenteen tai sanan häivähdyk­selle.
Vasta vuosia myöhemmin sain tietää, että suurim­maksi osaksi ne olivat väärintulkintoja ja enemmistöllä käsityksistäni ei ollut mitään tekemistä minun kanssani, vaan niissä oli kyse ainoastaan kyseisen henkilön tun­teista itseään ja omaa tilannettaan kohtaan.

Ensimmäinen paikka, jossa maailmani alkoi muuttua oli kirkossa. Kirkon nuorisoryhmässä ihmiset kohtelivat mi­nua kivasti, hyväksyivät minut ja jopa rakastivat minua — rakastivat minua silloinkin, kun minä vihasin itseäni, kun minun oli vaikea hyväksyä itseni tai pitää itsestäni. Sen kautta opin tunnistamaan Jumalan äänen. Opin, ettei Jumalalla ole muuta kuin rakkautta meitä kohtaan, että Jumala on täynnä armoa ja laupeutta, ja että Hän on Rakastava Isä.

Kun vuosia myöhemmin vähän alle kolmekymppisenä vihdoin löysin uskalluksen kysyä kysymyksiä epänormatiivisesta seksuaalisesta suuntautumisestani, rohkenin polvistua Jumalan edessä ja kysyä oliko sekin osa minua ok, Hänen hyväksymänsä ja rakastamansa. Sain vastauksekseni ainoastaan rakkautta.
Hänen viestinsä oli selvä ja yksinkertainen:
”Minä en tee virheitä,” Hän sanoi. ”Minä olen luonut sinut täydelliseksi mieheksi. Mitä maailma on tuhonnut, Minä haluan palauttaa ja parantaa.”