Jag blev mobbad under hela min skolgång där det ropades ”bög”, ”transa”, ”homo”, ”tjej” och så vidare efter mig innan jag inte ens visste vad orden betydde. Det jag lärde mig av det var att inget av detta kunde eller ville jag vara, jag kunde aldrig acceptera det som min identitet.
Jag lärde mig språket för att inte höra till, inte bli accepterad. Jag lärde mig att se det i människors ansikten, i deras handlingar och ord, blev superkänslig för minsta skiftning i känslor. Det tog mig år att inse det oftast var missförstånd och det mesta av det jag anade hade ingenting med mig att göra utan berodde mer på hur människor själva mådde och deras livssituation.
Den första platsen som började vända min värld rätt var kyrkan. I kyrkans ungdomsgrupp var de plötsligt väldigt snälla mot mig. De accepterade mig, till och med älskade mig — när jag själv hatade mig, när jag kämpade för att acceptera mig själv. På så sätt lärde jag mig att höra Guds röst. Jag lärde mig att Gud bara har kärlek till oss, Gud är fylld av barmhärtighet och nåd. Att han är en kärleksfull Fader.
När jag i tjugoårsåldern till slut fann modet att ställa frågor om min ickenormativa sexuella läggning knäböjde jag inför Gud för att få veta om den delen av mig också var älskad och accepterad och älskad av Honom. Jag fick bara kärlek av Honom. Hans budskap var klart och rakt: ”Jag gör inga misstag.” Sa han.
”Jag har skapat dig till en perfekt människa. Det som världen har förstört, det ska jag återställa och hela.”
Teet