Våthults församling

Välkommen till Våthults församling!

Våthult är naturskönt beläget några kilometer utanför Gislaved. Församlingen består i dagsläget av strax över 200 medlemmar. Pastoratets äldsta kyrka finns i församlingen.

En del av de människor som bor i församlingen livnär sig fortfarande på jordbruk medan andra pendlar till närliggande orter för att arbeta.

Kyrkliga syföreningen

Det finns en syförening i församlingen som träffas den andra onsdagen i månaden kl 18.00 (sept.-nov./ febr.-maj.). Du är varmt välkommen att delta i gruppen. Kontakta gärna någon av församlingens kyrkvärdar för mer information eller se i pastoratets predikoturer vilka datum och platser som är aktuella.

Församlingsråd 2022-2025

Ordinarie ledamöter: 

Mona Petersson

Eva-Lotta Birgersson

Inger Elmståhl

Jenny-Ann Björkman

Linnéa Bergman

Sven-Arne Lindkvist

Ersättare
Ida Emanuelsson

Olle Rydkvist

Rune Henningsson

Varmt välkommen att delta i församlingens gudstjänster och aktiviteter!

Våthults kyrka
Våthults kyrka är riktigt gammal. En så kallad dendrokronologisk undersökning av takbjälkarna visar att den äldsta delen av kyrkan är uppförd mellan åren 1192 och 1255. 
Enligt en gammal tradition ska den ha byggts av munkar från Nydala och Varnhem som en rastplats på deras vandringar - men det är tveksamt, eftersom ingen klosterorden har haft några gårdar i trakten.

Kyrkan omnämns i skrift första gången år 1350. Då nämns Johannes Longus som ”presbiter i watahult”.

Främre delen av kyrkan är tillbyggd två gånger. Enligt uppgift skulle man vid den andra tillbyggnaden ha funnit en ask med mynt och andra saker i det sydöstra hörnet. Mynten ska ha varit från mitten av 1500-talet. Vid samma tillfälle, i slutet av 1700-talet murade man igen den gamla ingångsdörren, som låg på kyrkans södra sida, och man lät ta upp en ny ingångsdörr i väster. Man byggde då samtidigt den nuvarande sakristian. Dock drog arbetet ut på tiden, och fick tillfälligt avbytas ett par år på grund av hotande hungersnöd.

På 1800-talet var det nära att kyrkan gått samma öde till mötes som många andra medeltida kyrkor på den tiden. Man ansåg att kyrkan var för liten och mörk, och vill riva den för att tillsammans med Båraryds församling bygga en ny och större. Så blev inte fallet – och istället renoverades kyrkan.

Den utbyggnad som ligger mitt emot sakristian på kyrkans södra sida kom till i slutet av 1800-talet, och ersatte ett litet vapenhus på samma ställe. 

Läktaren byggdes i mitten av 1700-talet av Sven i Snolsbo, och det bestämdes, att ”inga barn under 15 åhr skulle gå på Läktaren, at ingen skada av den höga Trappan, stim eller oliud måtte förorsakas”. De barn som bröt mot detta förbud dömdes att betala 4 öre i böter. Eftersom detta inte hjälpte tvingades man året efter höja böterna med ytterligare 4 öre, samt komma med varningen att”Vill thetta intet hjelpa så skola the blifva satta uti Stocken”.
Eftersom inte ens höjda böter verkade hjälpa bestämdes 1754 att de som bröt mot förbudet ”utan al invändning sittia i Stocken”. Man lät därför laga den gamla straffstocken. Det dröjde emellertid tre år innan den ställdes i ordning, men då blev det lugnt på läktaren.

Man har i kyrkan funnit fragment av målningar som är från sent 1100– eller tidigt 1200-tal. 
Vid renoveringen i slutet av 1800-talet lät målaren Richard Goldensohn dekorera kyrkan. Bland annat målade han en altartavla efter Tidemands altartavla i Trefaldighetskyrkan i Oslo föreställande hur Jesus döps i Jordan av Johannes Döparen. Tavlan hänger nu på södra korväggen. 
Men den altartavla som målaren Lasse i Stavabo målade i mitten av 1800-talet, fann inte nåd hos den dåvarande prosten, som omgående såg till att tavlan togs ner. Istället såldes den till en Göteborgskörare, som använde den som presenning över smörlasset.

Dopfunten är av romansk typ och har daterats till förmodligen slutet av 1100-talet. Predikstolen är från mitten av 1600-talet och köptes från Villstads kyrka för 60 daler år 1750.