Åtta studenter på HDK-Valand ställer ut i höst under titeln I rörelse – på väg.
-Rörelse är ett öppet begrepp, säger Antonia Haglund, som själv beskriver sina verk som frusna rörelser, uttryck som möter sin kontrast. En sparv med ett bebisansikte illustrerar.
Rörelse är också en process, flikar Therese Johansson in, förhållandet till tiden, och spänningen mellan konsten och kyrkans användning, kyrkan som rum.
-Det är en poäng att ställa ut i ett utmanande rum, konstaterar de båda och ser fram emot att möta en ny publik i kyrkan.
Konstnärernas olika uttryck hålls samman temat och av en gemensam lätthet. Var och en har valt ut något eller några verk i det material de arbetar i. Här samsas textil och keramik med trä, metall och film. I sin egen programförklaring skriver de:
Material som bearbetas och formas i kommunikation med konstnären. Vad väcks i betraktaren av verket? Som människa är en på väg hela livet och möter både motstånd och det som underlättar rörelsen. Också stillheten kan bära frön till rörelse eller vara en tid för kraftsamling, innan nya steg kan tas eller en riktning blir tydlig.
Terese Molin arbetar med väv i lin, bomull och ull. Från en gråare nedre del övergår vävnaden gradvis till en ljusare, mer orange och rosa färg, samtidigt som lodräta ränder i vävnaden förändras på motsatt sätt. Bakom tekniken med gradvis färgskiftningar ligger oändligt många, sammanlagda trådar som en efter en byts ut, från grått till orange.
-Det blir som en förskjutning, upplösning av gränser, säger Terese.
Mittemot hänger Klara Albertssons vävnad.
-Det är en skog i skymning eller kanske gryningen. Klara visar hur stammarna färgas av ljuset, och skiftningarna i ljuset som övergår från gulrött närmast topparna till marken, dit ljuset inte når.
Framför vävnaden står trädstammar i samma färger. Det blir nästan en tredimensionell upplevelse.
Inne i barnens katedral står Erik Torstensson och arrangerar saknadsdockor.
-Jag tyckte det var tomt när jag kom in i kyrkan, ett tomt kors, en tom mantel och en törnekrona utan kropp. Jag saknade en blick jag kunde möta och samtidigt nånstans där man kunde gömma sig utan att bli sedd. I det mindre rummet möter både vi och barnen en blick i deras egen ögonhöjd.
Marilen Rauch arbetar i lera. Utanför Barnens katedral står två ljusa former, som illustrerar vårt förhållande till jordens resurser.
-Vi lämnar så mycket spår på vår jord. Det här är det vi gräver upp när vi tar upp lera, och det som blir kvar är tomma hål vi lämnar efter oss, säger Marilen.
Marilen, som kommer från södra Tyskland, berättar att hon som keramiker gärna tar upp leran själv, lämpligt i denna lerhaltiga del av landet. Hon silar den och tvättar ur sanden ur den, en lång process istället för att köpa den färdig.
I kyrkans ena spårvagn står Anna Hult och förbereder en videoinstallation, In layers of grief. Den kommer vi att kunna ta del av genom rutan i dörren som leder in i det smala utrymmet.
-Verket återknyter till den viktorianska tiden då sorgen skulle vara inkapslad men också vara som en storm, en känslostorm, som ju sorg kan vara och som var tvungen att hållas tillbaka.
Anna-Maria Saar berättar om sitt verk som hon karaktäriserar som det arbete som pågår som handlar om att laga, ett osynligt arbete som har pandemin har satt ljuset på.
-Vi var tvungna att hålla oss hemma och ta hand om oss själva och våra föremål i vårt hem. I det som blir ett hem med de föremål som vi omger oss med.
En skulptur i vitt och blått, Ornamentum delicatum, ställer Amanda Krantz ut.
-Inspiration får jag från både tradition och arkitektur. Keramiken är starkt förankrad i traditionen, materialet är historiskt men samtidigt finns utrymmer för nyskapande. Samtidskonst. Jag är inspirerad av ornamentik och det är inte så att jag förhåller mig till något enskild utan försöker arbeta med allt på samma gång, med det som är aktuellt idag. Jag försöker tänka nytt och spela på det. Nytänkande ändå men inte helt nya former och uttryck.
Domkyrkans utställning på temat I rörelse – på väg visas 15 oktober – 21 november.
