Det är mörkt och tyst. Vi har krupit ned i den stora sängen i pappas och mammas sovrum. Det är tidigt på morgonen, så tidigt att hela världen ligger och sover. Genom glipan i sovrumsfönstrets persienner glimmar en stjärna till. Det är gnistrande kallt och vackra iskristaller bildar mönster på fönsterrutan.
Klick. Knak. Smyg o tassande i trappen. Stilla o tyst som en ängels vinge når de första ljuden in genom sovrumsdörrens nyckelhål.
”Natten går tunga fjät. Runt gård och stuva…” Detta är kanske min barndoms mest magiska upplevelse. In i sovrummet kommer 10 unga flickor och sjunger luciasången. De bär alla ljus. Lucia har levande ljus i håret. Det är så vackert att jag vill gråta. Jag kryper ihop intill pappa i sängen och vågar knappt andas, så fantastiskt är det. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Kanske tror jag att de är änglar på riktigt.
”Midvinternattens köld är hård…” jo de finns där nog också, tomtarna och knytten, men det är Lucia jag minns. Och bullarna på hennes fat. Lussebullarna och pepparkakorna och kaffebrickan och alltsammans. Det är en salighet jag vill ska vara för evigt. Ljuset i lucias krona tränger bort allt mörker från världen. Det finns inte mer. ”Ute är mörkt och kallt…” men här inne här lyser ljusen. Här är gott att vara. Jag mumsar på min lussebulle och vågar inte säga ett knyst. Lika försiktigt som de kom skridande in, skrider de tillbaka ut i mörkret. Till de platser dit ljuset ännu inte nått. Lucia blir mitt ljus i en mörk värld. Ett hopp om förändring där ingen trodde den var möjlig.
Helena Ånestrand