Jag var nog tolv år gammal när min far tog med mig och min då tioåriga syster ut i skogen för att stjäla gran. I Danmark, där detta utspelade sig, är det sällan snö på vintern, men i mitt minne var det i alla fall snöfläckar här och där i leran.
Jag var ett mycket rättrådigt barn och kämpade invärtes en del med det olagliga i granstölden, men samtidigt var det så olidligt spännande och roligt att smyga omkring bland granarna medan skymningen föll. Då och då skymtade vi billyktor från vägen, och då kastade vi oss ner och gömde oss.
Varje år kom vi hem med en gran som hade varit snyggare i skogen än den blev i vardagsrummet, och som alltid var alldeles för stor. Några minnesvärda år spikade pappa fast den i taket. Och ändå blev den till slut den finaste granen någonsin, varje år.
Det som skaver, det som lutar, det som är fel eller olagligt, det finns i själva hjärtat av julen. Det finns i julevangeliet, och i allas våra erfarenheter av julen. Och det finns verkligen i år. Men det blir jul ändå, trots allt, för att Gud delar allt det som skaver med oss, det är ju julens poäng.
Det dröjde tills jag var vuxen innan jag insåg att den där ”stulna” granen kom från min pappas egen mark.
Maria Bergius