...visst gör det ont när knoppar brister - om trons kamp.

en predikan för 2:a söndagen i Fastan 2021


( här finns dagens texter https://www.svenskakyrkan.se/kyrkoaret/bibeltexter)


Tro, religion och andlighet ska inte det handla om upphöjt lugn, frid och harmoni?
Visst kan det finnas ögonblick av det, stunder av stillhet och klarhet, ett förklaringsberg. Men kristen tro och tradition talar mer om lidande, omvandling, förändring och växande, död och liv, om hur människor i mötet med verkligheten, med sitt innersta jag och med Gud tvingas till förvandling.
Karin Boyes älskade och kända dikt fångar detta och får följa oss i dagens predikan.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
I dagens bibeltexter möter vi några olika uttryck för denna förändringens och förvandlingens kamp.
Kvinnan som kommer till Jesus i evangelieberättelsen är kananeiska får vi veta, av ett annat folk och av en annan tro än Jesus och lärjungarna. Och dessutom kvinna. Alla fel enligt den tidens måttstock. Ändå kommer hon till Jesus och ber om hjälp, inte för sig själv, men för sin dotter. Hon visste antagligen att hon riskerade att bli avvisad, men vågade ändå allt. "Vad är det för nytt, som tär och spränger" frågade Karin Boye. Kvinnans kärlek och oro var den kraft som fick henne att spränga gränser och våga oprövad mark.
Jesus är först tyst. En tystnad som måste gjort ont för kvinnan. Varför svarar han inte? Det är också vår förtvivlade bön emellanåt "Varför är du så tyst, Gud?" Och det är ju också Jesu förtvivlade ord på korset "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? Min Gud jag ropar om dagen, men du svarar inte..." Det gör ont, att mötas av tystnad.
Men lärjungarna talar. Vi kan se på deras svar ur olika perspektiv. Endera är det som så många gånger evangelierna att dessa stackars lärjungar inte alls framstår som några perfekta trons helgon, utan snarare människor som du och jag, ibland ganska fasta i fördomar och normer som vi tror är sanningen.
Hur ofta gör inte vi som de i dagens berättelse; dömer ut människor pga av vilka de synes vara "Jaha du är kvinna , av ett annat folk , av en annan tro; Säg åt henne att sticka!" Fast vi kanske säger "Jaha - du är flykting, från Afghanistan , inga id- handlingar, av en annan kultur - stick, ut ur vårt land!". I den läsningen ger lärjungarna uttryck åt ett vanligt mänskligt beteende; ett modlöst beteende som inte vågar möta det främmande, där höljet är för strakt och knoppar aldrig brister.
Eller också är det så, om man vill låta lärjungarna framstå i ett bättre ljus, att de med sina ord " Säg åt henne att gå"; att dom egentligen bad Jesus göra som hon ville, hjälpa henne, så att hon skulle ge sig av och lämna dom i fred. I den där eftersträvansvärda freden, friden och lugnet igen, som man ju vill ha i Jesu närhet, eller?
Det märkliga i berättelsen, och som verkligen skaver, är nu att Jesus svara så bryskt "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och ge åt hundarna." Är det den Jesus vi känner? Är det den Jesus vi vill ha? En tolkning kan vara att Jesus spelar med, spelar med i lärjungarnas fördomar, för att låta kvinnans tro och triumf bli desto större, för att låta henne visa sitt mod. Men det skaver...det gör ont ändå.
Och det måste det gjort för kvinnan också tänker jag. Förödmjukad står hon där. Kallade han henne hund? Kallade han henne hynda?
Men hon är stark. Den styrka, tänker jag, som man får när man inte kämpar i egen sak, utan för någon man älskar, i henens fall för sitt barn, sin dotter. Hon stannar kvar och ger svar på tal. "Hundarna äter ju smulorna från deras herrars bord".
När inte barnen vill ha det bröd som räcks dem får det mätta andra. Och den som känner evangeliet vet att Jesus alltid varit noga med att smulor och det överblivna inte skulle förfaras utan tas tillvara. I brödundren berättas att de samlade upp det som blivit över, tolv korgar på ett ställe, dvs betydligt mer än det bröd som först bröts. Smulorna och resterna, det överblivna från Guds bord kommer räcka att mätta många, många fler! Brödets som bryts och delas, det räcker åt alla.
När så kvinnan fått visa sitt mod, sin tro, sin kamp, sin uthållighet, låter Jesus det ske som hon ber om, och lärjungarna och vi, står där med långa näsor, när vi försöker begränsa, stänga inne och kontrollera Guds nåd eller tror och förväntar oss att Jesus jämt skall svara mot våra förväntningar och bilder.
Kvinnan hade kämpat och vunnit. Hon, precis som så många andra kvinnor i evangelierna, visar på ett mod som spränger hårda höljen av fördomar och kulturella begränsningar och öppnar upp till en ny verklighet; kvinnan vid Sykars brunn, Maria vid graven, kvinnan med balsamflaskan och många fler i traditionen...de kämpar mot människors fördomar och strukturer och Jesus låter deras exempel stå fram, och något nytt brister ut.
Lärjungarnas kamp och vår kamp, är kanske att förstå den djupa innebörden av detta; Gud är Gud, bortanför våra bilder och förväntningar och det finns inga gränser för Gud. Gränserna, de hårda knopparnas skal, de finns bara i vår föreställningsvärd, och de måste brista.
Karin Boyes dikt fortsätter
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
En som just var oviss, rädd och delad, möter vi i den gammaltestamentliga berättelsen. Jakob är på väg hem. Han har många år tidigare lurat sin storebror Esau på pappa Isaks välsignelse och förstfödslorätt. Sen stack han hemifrån, tjänade sin släkting Laban i många år, gifte sig med Lea och Rakel innan han nu, 20 år senare, är på väg hem för att om möjligt försonas med sin bror. Innan berättelsen om brottningen vid Jabboks vad har han skickat i väg tjänare med boskap som försoningsgåvor till sin bror, men är ändå rädd. Spejare har sagt att brodern Esau är på med 400 man. Och det är nu, innan han själv går över floden in landet igen, när han skickat över sin familj och allt annat han äger och har, som han väntar ensam i natten.
Väntar på vad?
"svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla."
Är det sitt eget samvete och sin skuld han måste brottas med? Han hade ju lurat sin broder. Eller är det Gud, den Gud som hans fader dyrkat och vars välsignelse han fick genom falskspel. Eller är det sin egen bild av Gud, sin gudsbild?
Kanske är det allt det där på en gång. Kanske är det den brottning vi alla måste göra. Kanske är det så, att när vi vågar möta oss själva, möter vi också Gud, och våra gamla gudsbilder krackelerar. Och när vi möter Gud, ser vi också oss själva i ett nytt ljus, och våra gamla självbilder krackelerar.
Jakob brottas, går i närkamp med Gud, självbild och allt. Han kämpar och famlar i ovisshetens mörker genom en hel natt. Detta är tro. Inget upphöjt lugnt, frid och harmoni. Tro är existentiell brottning. Att vilja släppa taget men ändå klamra sig kvar.
Jakob kämpar tills han ånyo får välsignelsen, men denna gång inte genom svek och falskspel, den billiga välsignelsen, den billiga nåden, som den tyske teologen och martyren Bonhoeffer talar om, utan den dyrköpta, den som kostar på, den man vinner genom att hålla fast vid den Gud man inte kan se, men väl känna, den som sårar och märker.
Jakob går inte osårad ur kampen. Han går haltande över floden efter slaget mot höften. Jesus gick sårmärkt ut ur graven. Vi kommer alla var märkta. Livet lämnar oss sårmärkta både till kropp och själ. Det är trons pris. Det är också det Pauls säger oss i dagens text.
Tron är en kamp. Livet är en kamp. Inte mot andra, men med oss själva. Vi måste förändras, förvandlas, släppa tag och falla; göra upp med gudsbilder, bilder av oss själva, fördomar och normer, drömmar och önskningar. Livet bjuder oss till ständig närkamp och en del saker måste vi lämna, innan vi kan gå vidare in i något nytt; in i försoningens gryningsland.
Det är vad som sker för Jakob. Han går över floden i gryningsljuset och kommer försonas med sin bror. Jesus går ur graven på påskdagens morgon och försonar världen, något nytt får sin början.
Den välsignelse vi behöver är inte den som ger oss ett upphöjt lugn i alla våra dagar - utan den som ger oss mod att kunna, att orka och att våga gå vidare, korsa floder och krossa hårda skal och möta det som ligger framför oss..
Karin Boye får sista ordet i dagens predikan i diktens sista strof
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.