Om uppenbarelsens ljus en predikan för kyndelmässodagen 2021


Vad är det för en uppenbarelse vi kristna tror på egentligen?
Jag vet inte vad ni får för associationer till det ordet, uppenbarelse. Kanske kan det handla om en plötslig häftig upplevelse, en röst eller en insikt.
Någonstans handlar uppenbarelsen om något som jag i och av mig själv inte kan tänka ut och komma fram till. Något som kommer till mig utifrån, så att säga.
Den kristna kyrkan och tron bygger på uppenbarelse. Vi tror inte att vi människor av eller i oss själva, kan komma fram till ett vad fullständigt mänskligt liv är; ett gott liv , ett skönt liv, ett rättfärdigt liv i fred och frid med alla människor, hela skapelsen och Gud. Vi behöver något utifrån som hjälper oss, som styr våra steg in på rätt stig.
Tron och tanken på uppenbarelse ger oss en människosyn som säger oss ; Ja, jo , du människa är god , skapad till godhet och kärlek efter Guds avbild, men något är brustet, den värld du människa skapar på egen hand har ibland avgrundsdjupa brister av orättvisa, våld och krig mot både människor och skapelse, djur och natur. Du människa behöver helas, behöver läkedom.
Den kristna kyrkan och kristna tron delar alltså inte helt och håller det moderna projektets okuvliga optimism; att allt blir bättre hela tiden. Inte på egen hand.
Men vad är då denna uppenbarelse? Är det en känslostorm som skakar om oss? Är det hemlig och dold kunskap som bara kommer vissa till del?
När Symeon och Hanna i templet får se det lilla barnet i Maria och Josefs famn så känner dom igen Guds uppenbarelse. Dom ser i detta barn Guds vilja med mänskligheten, med skapelsen.
Vi kristna tror inte på en bok eller på hemlig kunskap som bara visa får del av . Vi tror på en Guds som kom som en av oss för att genom detta, genom ett liv levt mitt ibland oss, uppenbara sin goda vilja med oss.
Denna dag talar om uppenbarelsen ljus och ljuset är en bild för att vi skall på något sätt ana och förstå vad denna uppenbarelse är och vi hörde aposteln Johannes ord;
"Gud är ljus och att inget mörker finns i honom... om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd." Och Jesus säger ju också om sig själv "Jag är världens ljus".
Uppenbarelselen, Jesus Kristus , ljuset, kom nu inte hit till världen för att vi skulle stirra oss blinda på honom. I berättelsen om Kristi himmelsfärd frågar änglarna lärjungarna varför de står och stirrar mot himlen, det var ju inte det som var meningen, att kyrkan skulle bli en samling människor som står med blick vänd från världen upp mot himlen hela tiden. I berättelsen om förklaringsberget tar Jesus med sig lärjungarna upp men också ner igen, ner från härlighetens berg, kyrkan skulle inte heller bestå av människor som bara isolerar sig i kontemplation på ensliga platser. Och när Jesus gör under verk och botar så är det oftast så, att han förbjuder de som varit med om det att berätta något, och säger åt dem att gå hem igen; "Gå hem och lev ditt liv" kyrkan skall heller inte bestå av en "Jesu-fanclub"
Nej Guds sände inte Kristus till världen för att vi skull vända våra blickar från världen; för att vi skulle stirra oss blinda på ljuset och dansa runt ljuset så som mott och mal gör en sensommar kväll kring altanens lampa eller som folket gjorde kring guldkalven i öknen. Nej ljuset , Kristus kom till världen för att hans ljus skulle upplysa världen; för att vi skulle se och leva i världen i hans ljus.
Kristen tro för oss inte bort från världen, utan djupare ner i den. Jesus såg människor som ingen annan såg - lät ljuset falla på dem och det som ingen ville se. Ljuset lyser upp det som andra vill lägg i mörker och skugga; även det jag skälv vill lägga i mörker och skugga och helst glömma.
Hans ljus är inte den kalla sanningens hårda sken som låter oss stå nakna med skam och skuld över det vi gjort och gör mot varandra, mot oss själva, mot naturen. HAns ljuset är ett mildhetens och barmhärtighetens kärleksfulla varma ljus som säger oss ; "Det finns tröst. Det finns hopp!".
Symeon och Hanna väntade ju just på tröst och befrielse, står det. Tröst och befrielse, som får oss att inte fastna i skam och skuld och hopplöshet utan som får oss att resa oss och våga leva igen, att se på världen med nya ögon. Det ljuset är det. Predikar kyrkan något annat så är det inte Guds ljus vi predikar.
Hans ljus är också ett ljus som lyser upp det allra svåraste; döden lidandet och smärtan. Det befriar oss inte från att gå den vägen, det måste vi alla, men det är ett ljus på vägen, även när den bör ner i dödsriket, även dit ner har han fört ljuset. Ett ljus som säger mig; "Du behöver inte vara rädd."
Att var kristen, att ta till sig uppenbarelsen i Jesus Kristus, är alltså att se på världen i ett ständigt nytt ljus. Ana nya sammanhang , ana alltings sammanhang, se hur det som binder ihop oss inte är kall logik eller nödvändigheter eller "nyttigheter" utan kärlek och barmhärtighet, till allt och alla.
Detta var det Symeon och Hanna anade när de såg barnet. Här finns han som binder ihop allt, som kommer se allt med sin kärleks ljusa blick.
Liksom vi blir till i varandras blick, blir världen till på nytt i hans blick, blir vi till på nytt när han ser oss i sitt ljus. Och som Kristi kropp, som kristna, får också vi se på världen med hans blick, i hans ljus.
Detta uppenbarelsen ljus är inget vi kan ha kontroll över. Det är inte en ficklampa vars sken du eller jag kan rikta mot det vi själva vill se. Nej det är en levande låga som fladdrar och lyser upp hela rum, milt och varmt , utan för vår kontroll. Vi kan och får inte välja vad eller vilka vi vill se;
Vi måste se allt, allt i hans kärleks sken , även de och det vi inte gillar och tycker om. Jag undrar om det var nått åt det hållet Symeon menade när ha sa att detta barn kommer väcka strid. Det är ju så mycket enklare att tänka u vi och dom , att stänga ute dom man inte gillar och som inte tycker som vi.
Så står det att Symeon tog barnet i sin famn. Han höll barnet vid sitt hjärta. Det säger oss också något om var vi skall bära detta ljus i våra liv. Detta ljus, denna Guds uppenbarelse i Jesus Kristus, är inte något för huvudet, för förnuftet, utan för hjärat, helheten av vår kropp vårt liv; känsla, tanke och handling. Håller man ett ljus i ögonhöjd förblindas man av dess låga och snubblar och faller lätt , men håller man det i höjd av sitt hjärta, kan dess ljus skina utan att blända, och vi han vandra trygga i dess ljus. Kristen tro är inte främst en intell tanke utan hjärtas tro och handling, känsla och liv.
Gud låt mig vandra mina dagar här på jorden
i ditt ljus
Låt mej se mig själv och andra och hela världen
med din blick.
Amen