Tro och vetenskap. Jag växte upp i en tid då dessa två inte kunde gå ihop. Vårt rationella vetenskapsbaserade sekulära samhälle kunde inte gå ihop med en religiös tro. Många trodde nog också att vetenskapen nog snart skulle tränga ut och tränga bort Gud och allt vad religion hette. Och kyrkan och troende såg, och ser ibland än idag, med skepsis på naturvetenskap.
Men idag hör man en del forskare inom fysik och biologi närma sig en gräns där deras språk och de stora mystikernas språk i mångt och mycket vidrör varandra vid icke-vetandets horisont. Den som hörde fysikprofessor Ulf Danielssons vinterprogram i P1 nu under helgerna kunde förnimma det.
I dagens evangelium möter vi vetenskapsmän. Enligt legenden vad de tre, men det vet vi inte, det bygger nog mest på att det var tre sorters gåvor de lämnade. Vise män kallades de förr, men nu står "österländska stjärntydare" i vår bibelöversättning.
Att studera och kartlägga himlakropparna och dess rörelser, mäta avstånd och beräkna banor var en högt stående kunskap i främre orienten långt före den klassiska antiken men blommade upp igen århundradena innan Kristi födelse. Man visste att jorden var rund, att solen, och inte jorden, var i centrum och kunde på några hundra mil när räkna ut jordens omkrets. Det var inga drömmare och stollar. Dessa vetenskapsmän studerade och iakttog noga den värld de levde i, precis som forskare gör än idag, och försökte dra slutsatser.
Det har många gånger antagits att Betlehemsstjärnan skulle varit en stor konjunktion mellan några stora himlakroppar, som den som var nu i december mellan Jupiter och Saturnus; ett stort lysande fenomen. Det står inget om det. Kanske, kanske var det en liten, obetydlig och svagt strålande stjärna. Osynlig för de flesta, utom för de som verkligen studerade himlen noga. Ulf Danielsson , han fysikprofessorn med vinterpratet i P1, talade om stjärnor som hälsningar från historien. En stjärnas ljus kan ju ta många tusentals år att nå jorden. En "ny " stjärna för oss, kan vara uråldrigt gammal. Hubble-teleskopet har upptäckt en stjärna ”Icaros" , som ligger 9.3 miljarder ljusår bort, dvs vars ljus är 9.3 miljarder år gammalt när vi uppfattar det.
Tänk om det var så , att den stjärna de österländska stjärntydarna upptäckte var en svag ljusets hälsning från skapelsens begynnelse, ständigt pågående i universums utkant, det vi kallar Big bang. Skapelsens begynnelse och dess fullkomnande möttes i Betlehem för den som hade ögon att se. A och O.
Hur som helst. Denna upptäckt ledde dem vidare, precis som vetenskapliga landvinningar än idag gör. Det är sällan en forskare, eller vi själva för den delen heller, säger ”Ja ha nu vet jag detta. Då är jag nöjd." Det ligger i vår mänskliga natur att vara nyfikna och vilja tränga djupare, förstå mer, gå vidare. Kunskap på gott och ont; människans gåva och förbannelse. Vi drivs vidare.
Och liksom för många av dagens forskare, och oss själva ibland, fick de bege sig iväg, ut på resa för att söka vidare svar och hamnade så i maktens centrum.
Det gör forskare i dag också. De hamnar där makt och pengar koncentreras och frågor ställs; Är er forskning nyttig? Användbar? Är den kanske ett hot? Kunskap, ny kunskap som kan kullkasta rådande ordningar är inte alltid välkomna, inte idag heller - det behöver man ju bara titta väster ut och på en snart avgående president och hans relation till klimatforskningen för att se och förstå.
Men vår berättelses forskare och stjärntydare låter sig inte nöjas. De söker vidare. Men nu inte bara i den strikta naturvetenskapen, utan de låter sig också vägledas av visdomen i uppenbarelsen, Skriften.
Här möts tro och vetenskap utan att konkurrera och ta ut varandra. Istället leder den ena till den andra och den andra fördjupar förståelsen av den första. Det är så vi kristna skall förstå tro och vetande. Inte som konkurrerande storheter, utan som vägar till kunskap om Gud. Skapelsen, liksom skriften uppenbarar Skaparen. Skapelsen är, som franciskanerna säger, den första bibeln.
Våra österländska stjärntydares väg leder så bort från makten och hotens och rädslans boning och leder dem till något litet och tillsynes oansenligt.
Och där i det minsta och mest hjälplösa, ett mänskligt barn, finner de det störta och mest förunderliga, det som är värt deras tillbedjan.
I den kristna förståelsen av Gud är varje skapat ting, stjärnor och svarta hål, neuroner och synapser, tapirer och sjöstjärnor, ett namn på den vars namn inte går att uttala.
Men människan allena är skapad till Guds avbild, där anar vi Gud själv, och i människan, fullkomnad i Jesus Kristus återfinner vi, tillsammans med de österländska stjärntydarna, den fullkomliga uppenbarelsen av Gud. Det de ser i krubbans halm är på en och samma gång obetydligt och litet men rymmer ändå hela universums gåta och svar.
Vi kan ana den hemligheten det än idag. Stjärnor och galaxer är intet jämfört med det leende och det och den blick ett litet barn kan ge. Inte så att det förtar allt annat i skapelsen; men allt får en mening i människans blick, människan är den som är skapats till att kunna förundras och glädjas över allt detta skapade, som ett barn, och bära fram allt i tacksägelse och lovsång och ge tillbaka det som är givet.
Vår berättelses forskare och stjärntydare faller där ner i vördnad och tillbedjan. Det gjorde dom inte inför makten och rädslan i Jerusalem, inför Herodes. Men här har dom funnit det som är värt deras tillbedjan.
Jag tycker själv om att läsa om kvantfysik, om neurobiologi, ekosystem och sociolog, försöka förstå hur denna värd är funtat. Det gör mig inte mindre troende för att jag tror att Gud skapat oss med elektrokemiska impulser i hjärnan som en del i evolutionens fantastiska mångfald. Snarare för det mig, liksom det förde de österländska stjärntydarna, allt närmare den Gud som inte bara skapat allt utan som också blev en del av sin skapelse I Jesus Kristus, "honom genom vilken allting är skapat", som vi bekänner i vår trosbekännelse. Gud uppenbarar sin härlighet i skapelsen - var annars?
Som kristna och kyrka ska vi därför aldrig förakta vetenskap eller vara vetenskapsskeptiker, inte förringa utbildning och kunskap. Det finns ingen motsättning i tro och vetande. Vetande är ju för kristna vetande om skapelsen som är skapad efter Guds kärleks vilja.
Men det finns en motsättning och den ska vi vara vaksamma på; den mellan Jerusalem och Betlehem; hur vetenskap och kunskap används.
Leder oss vår kunskap till övermod, till utnyttjande och exploaterande, till makt och rädsla, till den stora marknaden där allt kan köpas och säljas men inget har värde... ja då har vi hamnat långt från stallet i Betlehem.
Tron på Jesus Kristus, Gud uppenbarad i en människans gestalt, i ett barn, är för oss den stora lysande ledstjärnan. Den ledstjärnan leder oss ständigt till förundran, vördnad och tillbedjan; till Betlehem.
Den leder oss till att lämna det som vi trodde var vårt att äga och klamra oss fast vid; Guldet som i våra händer blir makt och ägande; rökelsen, bönen, tillbedjan som i våra händer blir självcentrering; och myrran, symbolen för dödligheten, blir för oss högmodet och jakten efter egen odödlighet.
"Din är makten och äran och härligheten", ber vi. Det är inte vårt att äga, det är vårt att lämna, att ge vidare. När vi leds till honom som är värd vår tillbedjan kan och vågar vi släppa och lämna allt detta, utan rädsla och det förvandlas till delande, kärlek och barmhärtighet; till tro hopp och kärlek.
I en dröm, sägs det till slut, att en ängel viskade till de vise männen att inte vända tillbaka till maktens, rädslans och marknadens boning; till Herodes Jerusalem.
Denna kunskap de fått, denna Guds härlighet som uppenbarats för dem, var varken för dem eller världen att utnyttja. Den måste höljas i tystnad och ringhet till dess den vuxit och själv var mogen att träda fram. Precis så som det är med ett barn. Precis som det är med tron, hoppet och kärleken.
Guds härlighet uppenbaras för oss och bor i det fördolda.
Amen