Om singelbananer och att mätta alla hungrande

en predikan för Midfastosöndagen 2021

Jag kastade en halv brödlimpa här om dagen! Jag hade glömt den i en påse och den hade möglat.
Jag vet inte hur det är för er, men jag får skuldkänslor varje gång jag kastar mat eller något ätbart. Kanske för att jag lever i ett land där vi kastar ofantligt mycket mat. Mat som har fel form eller där förpackningen fått sig en törn. Mat som inte är dålig men som kanske skulle kunna vara på väg att bli dålig. Mat som blir över helt enkelt . Som singelbananer. Ni vet alla de där ensamma bananerna i banandisken som ingen tar för alla vill ha en klase. Och vill man ha ett klase med 4 bananer och det är fem i klasen så bryter man bara bort en och lämnar en ensam kvar - en singelbanan - som nästan ingen vill köpa... och som kasseras tillslut när den blivit brun...
Och samtidigt, samtidigt som detta sker får jag notiser från Läkare utan gränser och från Röda Korset och UNHCR om svälten i Jemen. Kriget och svälten.
De flesta forskare är överens idag om att världens samlade resurser, i fråga om mat och mattillverkning, skulle räcka till att föda hela jordens befolkning, gott och väl. Det är inte tillgången på mat som är problemet. Det är fördelningen.
Och tyvärr har vi människor inte klarat av uppgiften att fördela världens resurser så att alla kan bli mätta och överleva - även fast vi skulle kunna, vi har redskapen. Men har vi viljan?
Men om det nu är så att vi människor inte lyckas fördela jordens resurser så att alla blir mätta så kanske vi kan be Gud fixa det? Gud verkar ju kunna mätta dom som hungrar. Folket som vandrade i öknen under uttåget från Egypten fick manna och vaktlar. Folket i som fanns hos gudsmannen Elisha fick bröd liksom folket som samlades kring Jesus vid sjön. Skulle inte Gud kunna mätta folket i Jemen också? I dagens berättelse om brödundret verkar ju i Jesus varken ha brytt sig om vilken tro, bekännelse eller vilket folk de tillhörde, alla de där 5000 männen, plus barn och kvinnor får vi tänka, de mättades bara för att de var hungriga, bra för att de var där.
"Gud! Jemens folk är hungrigt! Gör något åt det är du snäll! Amen."; ber jag samtidigt som jag slänger min bortglömda brödbit, ber vi samtidigt som vi slänger ca 95 kg mat per år och person i Sverige, enligt naturvårdsverket.
Man kan läsa om brödundret i Johannesevangeliet som att Jesus får fem bröd och två fiskar att förmeras genom något sorts gudomligt under, en slags magi som sätter naturens lagar ur spel och gör alla kan äta sig mätta . Man kan och får läsa det så. Problemet för mig med den läsningen blir, varför Gud gjorde det där och då men inte nu, i Jemen, inte på 80 talet på Afrikas horn osv. Om Gud kan varför gör inte Gud det?
Visst vore det bekvämt och enkelt med en sådan Gud som fixar allt? Och kombinerar tanken på en Gud som fixar allt med tanken på att om Gud INTE fixar det åt några, så är det deras eget fel; dom inte är goda eller bra eller har fel eller för lite tro - ja då har vi skapat oss en riktigt läskig tro och teologi. För mig håller inte det resonemanget.
Det finns en annan tolkningstradition. Den handlar om att Gud inte förvandlar bröd och fisk utan människors hjärtan, människors vilja
Jesus visste vad han skulle göra, berättar Johannes. När han frågade Filippos och när Andreas släppte fram den lille pojken med sina fem bröd och två fiskar, visste han vad han skulle göra.
För han låter åter igen, som så många gånger, barnet visa vägen. Barnet som kanske hört vad Jesus och Filippos pratat om. Barnet inser att det har mat, det dom vuxna frågar efter! Barnet som vill tro att några bröd och ett par fiskar kan vara till någon hjälp, även när de vuxna skakar på huvudet. Barnet som kanske lägger sin veckopeng i insamlingsbössan åt svältande barn därför det har sett ett annat barn på TV som inte har mat. Barnet som vill bjuda alla i hela klassen och alla lärare och alla andra som det möter hem att äta av den enda lila födelsedagstårtan. Barnet som tror att det spelar roll. Barnet som vill hjälpa, därför att det kan. Lite i varje fall.
Ni skall vara som barn säger Jesus, om och om igen, och vi låtsas om och om igen som att vi inte förstår vad han menar ...
Så tar Jesus bröden och fiskarna som inte räcker på långa vägar, lyfter upp dem och tackar för det lilla som är givet av glädje, givet med ett stolt bultande hjärta, givet i tro.
"Baruch atta Adonaj Eloheinu, Melech ha olam...
"Lovad är du, Herre vår Gud, världens Kung, du som ger föda åt hela världen i din godhet, i ynnest och nåd och barmhärtighet.
Du ger bröd åt allt som lever, för evigt varar din nåd.
Genom din stora godhet har vi aldrig lidit brist, och må vi aldrig i evighet sakna mat
för ditt stora namns skull,
för du är Gud som ger föda och välfärd åt alla och är god mot alla,
och du bereder föda åt allt levande som du skapat.
Lovad är du, Herre, som ger föda åt allt. "
Så lyder den judiska tackbönen över brödet än idag ... och när han lyfter upp det och tackar för det i allas åsyn, då sker undret.
För när alla andra, som naturligtvis tagit med sig något lite att äta, och en del säkert ganska mycket, men som tänkt att ha det för sig själva; när alla de ser barnets exempel, ser barnets generositet och tro och hör Jesu erkännande och upphöjande av detta givande och hör bönens ord om hur inget är vårt eget utan allt är en gåva från Gud ...och när de alla samtidigt ser sin egen inskränkthet och snålhet.. då sker undret. Ur det som skulle kunnat ha blivit skam och snålhet föds i Jesu närhet ett förvandlat och givande hjärta. Och alla delar med sig av det de hade. Så mättades alla!
En del menar att jag tar bort undret, att jag förminska undret när jag läser berättelsen så.
För mig är det tvärt om. Undret blir så mycket större. Undret är det genom tacksamhet transformerade hjärtat.
Genom att Gud förvandlar människors inskränkta och hårda hjärtan till generösa och givmilda hjärtan mättades där och då, vid Genesarets sjö, eller Tiberiassjön, 5000 män och säkert lika många barn och kvinnor. Och på samma sätt så kan undret ske än idag, kan världens folk mättas. Brödundret blir inte en engångshändelse, utan ett exempel.
När vi än idag läser tackbönen och bryter brödet I Jesu närhet, i gemenskap med honom , i honom, kan våra ögon öppnas och vår hjärtan förvandlas än idag! Guds under inberäknar dej och mej! Det är det som är inkarnationen, den fortsatta inkarnationen. Gud blev inte människa bara en gång, utan vill fortsätta vara människa, Kristi kropp; i sin kyrka , i sin mänsklighet.
Sedan, när alla ätit sig mätta, säger Jesus till om att ta hand om det överblivna. Hm, ja om vi kunde få bukt med matsvinnet skulle mycket vara vunnet både i att mätta världens folk och sluta tära på jorden resurser i onödan och klimatpåverkan.
Att ta hand om smulor och det överblivna, det som ingen vill han det och de som alla ser ner på, det tycks vara Guds specialitet. 12 korgar - mat för hela Guds folk, Israels 12 stammar om man så vill eller det nya förbundets 12 apostlar som går ut i hela världen med livets bröd som mättar både kropp och själ.
Smulor från barnet bord mättar alla som den kananesika kvinnan profeterade om!
Inte undra på att folket villa ha med honom och göra honom till Kung , sätta Jesus vid makten, låta honom bestämma! Tänk vad bra allt skulle bli.
Men Jesus smiter undan. Varför? Därför förvandlingen av hjärtan inte an befallas fram eller lagstiftas fram, utan måste ske i mötet, öga till öga , hjärta till hjärta, i inkarnationen, när vi ser barnets exempel.
I dessa corona tider höjs rösterna nu och då på att regering och dom som bestämmer skall sätta ner foten och lagstifta , förbjuda, mm . Nu har dom gjort det en del, men det stora budskapet till oss i vårt land har hela tiden varit - du har ett eget ansvar. För mig är det ett tecken på hur genomsyrat vårt samhälle är av den kristna taken . Kristus lagstiftar inte. Kristus befaller inte. Kristus pekar hela tiden på vårt eget ansvar och våra möjligheter genom kärlekens exempel.
"Så, Gud! Kan inte du ta och mätta Jemens folk?" ber jag.
"Jo visst", svarar Gud; "Du, o människa, är mitt svar till mänskligheten idag. Var barnet som ger i tro och hopp, trots att världen skakar på huvudet! Var den tackar; som vet att allt är en gåva! Var den som delar; som har ett generöst hjärtan!, Var den som samlar smulor och inte låter något förfaras! Var allt detta så skall du se att jag, genom dej, genom min kyrka, genom min mänsklighet, kan mätta värdens folk än idag."
Amen