"Kunden har alltid rätt!" Det vet vi ju. Det blir vi itutade om och om igen. Och vi tillämpar den marknadsekonomiska terminologin på snart sagt varje område i livet idag; Jag är inte längre människa, medborgare eller ens elev eller patient - jag är en kund, som köper eller har rätt till olika tjänster och varor. Även i kyrkan smyger sig terminologin in "Vi måste se på våra medlemmar som kunder på livsåskådningsmarknaden och vi måste ge kunden det kunden vill ha."
Ord, och hur vi benämner oss själva, varandra och världen påverkar hur vi tänker och agerar. Ord blir kött.
Och jag tycker mig ha märkt att kundbegreppet nu smugit sig in på allt mer subtila och omedvetna områden i livet. I förhållandet till partner och vänner ser vi oss själva allt mer som kunder som vill ha ut något av förhållandet och relationen; "What´s in it for me?" Och detta även i förhållande till livet självt. Vi tycker på något sätt att vi har rätt att förvänta oss och kunna kräva saker av själva livet. "Inte skall det väl vara så att man ska bli sjuk och ska må dåligt i livet? Inte skall väl livet kännas svårt och meningslöst emellanåt? Kan man klaga nånstans? What´s in life for me?"
Jag sitter i chatten för jourhavande präst emellanåt och nu sist blev detta tydligt. Jag chattade med ett flertal unga människor; ja man är ju anonym, men det framkom mellan raderna att dessa chattare var ganska unga; över tonåren och nedre 20års åldern. Flera unga människor, som allvarligt funderade på att ta sitt liv.
Nu fanns där naturligtvis många olika orsaker bakom dessa människors tankar och öden och även om man inte hinner med allt på den tid chatt tar, så hinner man få en bild och aning i varje fall. Förhoppningsvis hinner man också prata just så mycket att den mest akuta fasen går över så att den som sökt hjälp inte gör något av impuls i stunden och så att hen också inser att hen behöver mer hjälp. Men det framkom mellan raderna en stor besvikelse på livet. "Har livet inte mer att erbjuda? Jag som investerat så mycket i utbildning, i att vara med vänner, i relationen till föräldrar mm. Då ska jag väl få ut något mer av det, livet? Varför känns allt bara för djävligt? Det vore lika bra att jag inte fanns!"
Det är inte deras fel. Kundsamhället med det marknadsekonomiska tänket där jag ser mig själv som kund i livet som har rätt till både det ena och det andra och som vill ha nån stans att klaga när jag inte får det jag tycker mig ha rätt att få, och där kränkthetskulturen bara växer, spelar in. Och speciellt när det paras med curling-samhället, ni vet att vi skyddar och överbeskyddar den uppväxande generationen från allt vad fara och lidande heter, allt som talar om att saker och ting kostar, att livet kostar på, och gör ont emellanåt. Jag tänker att detta curlande och detta kundorienterade tänkesätt har skapat- vi har skapat - individer som inte riktigt förmår eller vågar eller orkar möta livet så som det faktiskt är.
För livet är inte en marknad och du och jag är inte kunder som alltid har rätt och vi kan inte alltid i evighet skyddas från lidande!
I kyrkans värld börjar Stora fastan nu, den tid på året då vi steg för steg följer Jesu mot Jerusalem och korset , lidandet, döden och uppståndelsen. Kristendomen säger att lidande och död är en oundviklig del av vägen till uppståndelse, nytt liv. Vi säger det om och om igen med en dåres envishet; att denna väg uppenbarar livets mening och Guds vilja. Den lidande och utgivande kärlekens väg är vägen till livet.
"Kärlek" i kyrkans vokabulär är inte en sentimental eller romantisk känsla, det handlar faktiskt inte ens om att jag gillar dej eller tycker om dej. Och det är heller inte fråga om de tomma ord som vi alla slentrianmässigt kan säga till varandra ibland som nån slags allmän bekräftelse, eller som artister utropar från scenen efter ett uppträdande "Jag ääääälskar er". Nej i kyrkans vokabulär är kärleken den kraft, den gudomliga energi som genomsyrar hela skapelsen och som kanske mesta av allt avslöjar Guds sanna väsen. Aposteln Johannes vågar ju till och med skriva "Gud är kärlek".
Kärleken är den enegri som förmår både Gud och människa, skapad till Guds avbild, att se bort från sig själv för den andres skull, att skapa och ge liv till den andre, vem denne andre än är. Kärlek vare det som fick Gud att skapa något överhuvud taget. Kärlek som gjorde att Gud kom till denna sin älskade skapelse i en människas liv. Kärlek som gjorde att Gud själv går genom lidande och död för att visa vägen till livet. Så till skillnad från kund-samhället - där jag förväntar mig få saker hela tiden och tycker mig ha rätt till saker, handlar livet på kärlekens väg om att ge. Den som är uppfylld av kärlek VILL ge, ty kärleken förvandlar och omskapar människans vilja, till ett med Guds utgivande kärleks vilja.
Aposteln Paulus välkända ord från "Kärlekens lov " från 1 Kor 13 har lästs på så många vigslar att också vi i kyrkan många gånger förletts till att tro att den handlar om relationen mellan ett älskande par. Det kan den visserligen göra - men Paulus skriver till en församling, till kyrkan. Denna kärlek som är beredd att ge allt , tåla allt , uthärda allt osv, är inte en romantisk känsla mellan två äskande; Den är en kallelse till alla kristna, till kyrkan, till hela mänskligheten; i varje tid och på varje plats. Ja inte bara en kallelse, den är faktiskt vår lag, Kristi befallning "Ert nytt bud ger jag er; att ni skall älska varandra." Detta är det som skall prägla allt som kallas kristet och kyrka.
Jesus försöker i evangelier tre gånger förklara för sina vänner att han inser att denna utgivande kärlek kommer kosta honom allt, kommer kosta honom livet. Men de vill inte, de kan inte förstå. Kanske är det så att det inte är bara vi i dagens moderna kundorienterade och curlade samhälle som har svårt att förstå kärleken väsen och krav. Det har kanske människan haft i alla tider. Alla vill ha kärlek, men få är villiga att betala priset.
För kärleken är alltid en risk och riskerar alltid kosta, kosta i liv. Kärleken har inga garantier på god avkastning eller vint eller att ens få tillbaka det jag investerar. Jag ger av mitt liv , jag ger av mig själv, och jag riskerar alltid bli avvisad och sviken. Detta är kärlekens ekonomi. Detta är Guds ekonomi. Men kärleken, och den som är uppfylld av kärlek, kan inte annat än ge, och fortsätta ge. Det är kärlekens väsen. Och i detta finner också kärleken, och den som är uppfylld av den, glädje, mening och njutning i livet som är av ett helt annat slag är det som det kundorienterade culringsamhället kan ge. Det är att bära sitt kors för medmänniskans skull i Kristi efterföljd.
För samtidigt som den kärleken kräver allt av mig ger den mig också kraft och mening och uppgift i livet. Herren säger "de fattiga har ni alltid hos er." De fattiga på kärlek, de fattiga i livet, de finns alltid bland oss, runt omkring oss, ja också inom mig själv. Så vill jag gå kärlekens väg, så finns där uppgift och mening åt mig så det räcker ett helt liv; Uppgift och mening, detta som så många säger sig sakna idag, som också dessa anonyma röster i natten som inte längre ville leva, längtade.
Precis efter sitt misslyckade försök från Jesu sida att förklara kärlekens risk och pris för lärjungarna, möter han den blinde tiggaren som ropar om förbarmande.
Detta rop, vår gudstjänsts Kyrie; "Herre förbarma dig" är egentligen den enda bön vi kan be, för oss själva och för världen. Jag tänker att detta också är vad de unga människor jag mötte på chatten härom natten bad om; förbarma dej! Ett rop; "Se mig! Hör mig! Var mig nära, så nära att jag kan luta mitt huvud mot ditt bröst , din barm... omfamna mig och hjälp mig!"
Jesus låter mannen få synen tillbaka. Och jag tänker att det är det som sker när vi inser att vår enda bön och vår enda möjliga förväntan på livet är förbarmade, inte krav på lycka eller häftiga upplevelser, utan bara på förbarmade, det är då ögon öppnas och vi kan börja se livet igen, se oss själva och varandra på riktigt igen, se varandra med barmhärtighetens ögon, och fyllas av livsglädje igen som den blinde, men nu seende, mannen fylldes av.
Vi måste möta livet så som det är, med öppna ögon, inte med vår drömbilder och orealistiska krav på livet, och med bön om förbarmande och barmhärtighet, villigheten att själva gå kärlekens väg. Detta ger, är också min erfarenhet, den djupa glädje som bär.
När vi nu går in i fastan inbjuds vi att öva oss gå kärlekens väg med Jesus. Vi inbjuds till ett annat sätta att se på livet, en annat sätt att beskriva verkligheten på, än det vi kanske vant oss vid. Vi inbjuds att vandra kärlekens väg som ständigt leder oss allt djupare ner i människors nöd, och i min egen nöd, och där höra ropet och bönen om förbarmande; förbarmande över allt skapat. Att vandra Kärlekens väg som inte garanterar vinst; "there is nothing in it for me" men som paradoxalt nog just därför förmår mätta all vår törst och längtan efter mening och frid.
Den kärlek som ger allt, tål allt och uthärdar allt är just därför också den kärlek som kan älska allt, omfatta allt, och glädjas och njuta allt i barmhärtighet och förbarmande.
Amen