Om extas, om tro, hopp och kärlek och om en soldat. en predikan för 3e söndagen efter Trettondagen 2021

Har tron någon plats i ett modernt samhälle? Är inte tron något som hör till historien? Vi är väl inte i behov av tro idag? Varken som individer eller som samhälle?
Jag tänker att de senaste fyra åren med en viss herr president som twittrat ut både det ena och det andra i tid och otid har fått oss att tänka till. Hans twittrande, tillsammans med mycket annat som frodas på nätet, har gjort det alldeles tydligt att det emellanåt spelat mindre roll, eller ingen roll alls, om det som sägs är sant eller inte, om det stämmer med vad vetenskapen säger eller med vad förvaltningar och domstolar slagit fast. Man tror på vad man vill oavsett. Och det är ju heller inte så, som en del försöker hävda, att tron bara är en privatsak som stannar i mitt huvud eller mitt hjärta, i min inre kammare eller min kyrka, nej tron kan förmå människor att storma parlament, begå mord, leda tillförtryck mm. Tron kan försätta berg.
Så nog spelar tro roll i dagens samhälle alltid.
Men är tron då något farligt? Ska vi, kan vi, bör vi utrota tron och bara ledas av vårt förnuft?
Det går inte. Tron, i bemärkelsen vår föreställningsförmåga som drivkraft, är del av vår mänskliga natur. Människan är mer än bara förnuft. Vi är drömmar, förhoppningar, minnen och längtan. Människan är ett mysterium. Och de försök som gjorts att utrota tron, t.ex. försöket att utrota den religiösa tron i det kommunistiska Sovjet, ledde bara till ny tro; på partiet, kommunismen och staten.
Det finns också mycket tro som de flesta av oss, än så länge, är överens om att vi behöver, som är bra och som vi inte vill vara utan; Tron på alla människors lika värde- det är ingen naturlag. Tron på demokratins värde- inte heller det någon naturlag . Tron på barns rättigheter - Inte heller det skrivet i DNA sekvenser. Det är mentala föreställningar som inte går att bevisa vetenskaplig men som ändå styr oss, driver oss och påverkar hela samhällen. För att inte tala om tron på börsen, om den skall gå upp eller ner, som kan få både företag och nationer att darra.
Med detta sagt . Tron har sin plats i våra liv och i vårt moderna samhälle. Tron som den medvetandets icke bevisbara, icke reducerbara förmåga och som den kraft som driver oss att agera. Tron är i sanning en kraft som förmår försätta berg.
Den kristna kyrkan tro på Jesus Kristus har ofta förväxlats med någon sorts "försanthållande". Att vi tror "på" massa olika saker som är formulerade på ett visst sätt; treenighet , jungfrufödsel och uppståndelse. Men vi tror inte på orden, begreppen , utan det de står för, det de försöker berätta; Den de försöker berätta om och om relationen till Honom.
När vi läser dagens evangelietext om officeren, liksom många andra berättelser om när människor kom till Jesus och sökte hjälp, hör vi inte Jesus fråga "Jo, men du, innan jag hjälper dej - vad tror du på egentligen?" Han väntar inte på de rätta uttrycken och formuleringarna.
Tron är den kraft som, redan innan Jesus sagt något, hade drivit officeren till Honom. Bara det faktum att han kommer till Jesus är tecken tro. Tron är i kyrkan det som driver oss till Kristus, till relation med Gud.
I i synnerhet i vår lutherska tradition har tron många gånger betonats på ett sätt som gjort att den stått ensam; "tron allena" - "Sola Fide". Men, med risk för att nu bli anmäld till domkapitlet, skulle jag vilja säga att tron aldrig får stå allena, utan alltid måste gå hand i hand med sina båda vänner; hoppet och kärleken, som Paulus skriver i 1:a Korinthierbrevet. Nu består dessa tre; Tro, Hopp och Kärlek, och störst av dem är - inte tron - utan Kärleken!
Tron allena är en kraft som kan styras både hit och dit; utnyttjas av stater och kommersiella företag, av diktatorer och ideologier. Vi kan luras att tro vad som helst. Tron, denna drivande kraft, behöver en kompass och ett mål eller en grund.
Genom Hoppet, vår längtan, vårt ibland trotsiga och förunderliga hopp, får tron en riktning. Kraften riktas dit hoppet pekar. Det är inte längre tro på vad som helst.
Men om grunden för hoppet är något förvrängt, så kommer också hoppet driva tron till ett förvridet mål. Då kan både tron och hoppet bli en fasansfull kraft.
Vem vet vad de som stormade Kapitolium hoppades. Vad var deras målbild? Vad trodde och hoppades nazisterna i tredjeriket - vad var deras mål? Vad hade deras hopp för grund? På onsdag, den 27 jan, är det förintelsens minnesdag . Glöm inte den. Glöm aldrig! Glöm aldrig vad en perverterad och blind tro på auktoriteter kan leda till.
För den kristna kyrkan utgör kärleken, Guds kärlek i Jesus Kristus, grunden och målet för både tron och hoppet. Inte ett mål som är avlägset utan som nära, redan här ock nu . Kärleken, den livgivande relationen till Gud, till skapelsen, till människorna och till mitt eget framväxande jag. Kärleken, inte som en sentimental känsla, utan en reell vilja till den andres liv även när det kostar mig av mitt liv. Den kärlek Gud visar i Jesus Kristus - som kostar allt, som är beredd att offra, att ge allt, för den andres skull, för din och min skull.
Om tron genom hoppet har sin grund i och riktas mot denna kärlek och föder, så som tro gör, handling och agerande i denna värld - ja då är tron den kraft som kan förvandla denna värld till Guds Rike.
Låt oss återvända till berättelsen om officeren, den romerske officeren, företrädaren för ockupationsmakten. Bara för att få en bild av det oerhörda i berättelsen; tänk er en israelisk soldat av idag i full krigsmundering och k-pist över axeln bland de väpnade styrkorna på den ockuperade västbanken som söker upp en potentiell upprorsmakare bland palestinierna och ber om hjälp. Där har bilden av den oerhörda spänning som ligger i luften i denna lilla berättelse. Där har ni bilden som kan ge en aning ad både officeren och Jesus riskerade i detta möte, som ändå blev av.
Denne soldat har en tjänare, någon som betyder något för honom, inte vem som helst, någon som är honom kär, någon han bryr sig mycket om, och denne är sjuk och plågas. Här, redan där hemma, väcks i officeren medlidandet, en av kärlekens djupaste rottrådar.
Och denna hans medlidande kärlek till denne person får honom att längta, att vilja. Där föds hoppet. Det trotsiga. "Du får inte dö!"
Hans kärlek och hans hopp driver honom nu till tro. Jo, han har antagligen hört talas om Jesus, tron bygger ju på förkunnelse enligt Paulus. Man talade om Jesus, han hade börjat bli känd, både på gott och ont, bland folket, bland fariséerna och säkert också bland ockupationsmakten. Och hos officeren föds nu tron att just denne person kan vara den som kan hjälpa honom, hjälpa hans vän.
Och tron agerar, driver till handling. Det är därför aposteln Jakob kan skriva i sitt brev " Visa mig din tro utan gärningar så skall jag med mina gärningar visa dej min tro."
En av de främsta sakerna tron, vägledd av hoppet och grundad i kärleken, gör med oss människor är att den driver oss till extas.
Ja, nu menare jag inte något slags vansinnes tillstånd där man dansar naken och talar obegripligt. Nej extas betyder i sitt ursprung "att stå utanför sig själv. "
Extas är just vad som drabbar officeren. Han går och ställer sig utanför sitt hem, sin bekvämlighets son, sin säkerhetszon, för att utanför sig själv söka den hjälp han inte själv kan ge. Här är det lätt att återknyta till Luthers ord om att synden är det som kröker in oss i oss själva, ibland i depressivitet och inåtvändhet, ibland i självförträfflighet och narcissism . Tron, tillsammans med hoppet och kärleken, driver oss till extas. Vi förmår ställa oss utanför själva för den andres skull. det är den kristna trons kraft.
Nåväl. När han framfört sitt ärende till Jesus får han ett till synes avvisande svar. "Skall då jag komma och bota honom". Denna smått avvisande attityd möter vi hos Jesus på fler ställen i evangelierna, t.ex. i mötet med den kananeiska kvinnan. Men på bibelsamtalet i onsdags fick jag en ny ingång. Läs orden med förvåning i rösten. "Eh, ska jag göra de? Är det min uppgift?" Som om Jesus, i sin mänsklighet hejdar sig ett ögonblick så som vi människor gör; "Är detta min uppgift?". Och i frågan ekar också ord Kain i begynnelsen svarade Gud med när han dräpt Abel "Skall jag se efter min bror?" - Är detta min uppgift?
Jesus ser och hör officerens extas, hur han i tro gått bortom sig själv och hur han i tro , vägledd av hopp och grundad kärlek, sträcker sig mot den han tror har samma förmåga om han själva att befalla fast på ett annat plan, den han tror har möjligheten att återföra livet till det som för honom är kärlekens målbild, hans tjänares, hans väns, liv och hälsa. När Jesus erfar denna tro hos officeren slår också extasen till i honom. Gud som redan gått ut ur sig själv, när Jesus trädde in i tiden, i inkarnationen, födelsen i Betlehem, går nu också ut och utöver löftet till bara Israels folk. Han överger det inte, men går ut och utöver det, och låter sin nåd flöda över bortom alla gränser. Och frågan får sitt svar - "Ja jag skall se till och hjälpa min broder och syster, vilka de än är"
I tron möter Guds extas, den Gud som ställer sig utanför sig själv för att möta oss, denne Gud möter oss i vår extas, när vi går ut ur oss själva, för kärlekens skull. Och i det mötet sker under, äga förvandling rum.
Tro finns överallt där det fins människor. Tron är en kraft som försätter berg. I Jesus , i mötet med Jesus, skapas den tro som har sin riktning och sitt mål helt inställt på kärlek, den kärlek som alltid sträcker sig utanför sig själv. Denna tro är det kyrkan bekänner. Denna tro är det kyrkan söker gestalta, berätta om och förverkliga på nytt i varje tid.
Amen