Om behovet av bekräftelse en Predikan för 1a söndagen efter Trettondagen 2021

Sent på trettondagen nåddes vi av nyheter och bilder som i varje fall jag själv knappt först ville tro. En av demokratins högborgar, kongressbyggnaden i Washington DC, var under belägring. Mestadels arga vita män, påhejade av en amerikansk president som vägrade erkänna sig besegrad i ett demokratiskt val, stormade och intog byggnaden.


Det finns naturligtvis många olika faktorer som spelar in i vad som ledde fram till detta. Men en sak vi alla bör betänka är att demokratin är en skör blomma och att USA inte är så unikt och främmade att det som hände där inte kan hända där. Nej, det sker inte över en natt. Det sker långsamt, nästan osynligt. Desto större anledning till att vi är noga med vad vi säger och vad vi gör.


Vi ska heller inte blunda för och inte underskatta det att det finns människor, både i USA och här i vårt land och vår närmiljö, som upplever att deras sätt att leva är hotat, upplever att de privilegier de haft tas i från dem en efter en, upplever sig som ständiga förlorare. För en del mynnar detta ut i uppgivenhet. För andra mynnar det ut i vrede, våld och aggression. Och varken när vi uppfylls av uppgivenhet eller aggression kan vi vara det vi är skapade att vara, Guds sanna avbild, förvaltare och medskapare på jorden.


En av de faktorerna bidrar till att man grips av missmod eller griper till våld i frustration, till att man vägrar erkänna sig besegrad, etc. kan vara en i grunden dålig, osäker eller prestationsbaserad självkänsla.


Hjalmar Söder berg skriver i Doktor Glas;
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst."


Att vara älskad är att vara bekräftat inte pga. av det man gör utan på grund av den man är. Bekräftelse, och i synnerhet kärlek, är det som, redan från barnaåren, bygger upp en självkänsla som säger mig; Jag kan förlora, jag kan misslyckas, världen går inte under för det. Jag går inte under för det.


Självkänslan brukar beskrivas som ankaret inom mig själv. En god självkänsla gör att vare sig jag lyckas eller inte med de uppgifter som ligger framför mig så påverkas inte mitt värde som person. Jag vet vem jag är; att jag är värdefull och älskad, oavsett.


Självförtroendet däremot kan variera i olika situation. Jag kan ha gott självförtroende att klara en uppgift som jag lärt och övat inför och samtidigt ha ett ganska dåligt självförtroende att klara en annan sak. Men med en god självkänsla i botten så behöver det inte påverka mig så mycket. Med en dålig självkänsla, eller en prestationsbaserad självkänsla, dvs en som bygger på att jag hela tiden måste lyckas med det jag gör och som inte bygger på den jag är, kan det däremot spela all roll i världen.


Trumps självförtroende att vara president har det inte varit något fel på - ingen har någonsin varit en så bra president om man får tro honom själv . Men hur är det med självkänslan? Finns det någon botten i det där självförtroendet eller behöver det försvaras med aggression och våld.


Nu kanske någon tycker detta inte liknar en predikan om Jesu dop, som är dagens firningsämne. Men håll ut, det har med varandra att göra.


För medan vi kan påverka vårt eget självförtroende, genom att träna på något, eller ibland genom att lura oss själva, så kan vi däremot inte själva påverka vår självkänsla. Självkänslan kommer av yttre bekräftelse. Att någon annan, ett Du, ser mig. Att någon annan, ett Du älskar mig. Att någon annan, ett Du, säger "Du är bra, inte för det du gör utan för den du är." Självkänslan har sin grund i relation.


När Jesus döps i Jordan är det första gången vi får se den Guds inneboende relation, treenigheten, som Gud själv vilar i. Jesus får i mänsklig gestalt ta emot den stora bekräftelsen precis innan han börjat sin offentliga gärning, innan han gjort något utåt av sitt stora uppdrag, innan han presterat något. Andens nedstigande i duvans gestalt och Faderns röst "Detta är min älskade son" bekräftar honom för den han är i Gud. Detta Guds stora VARA som ÄR oberoende av prestation.


Behövde Jesus denna bekräftelse? Var han inte perfekt? Johannes själv är ju tveksam. I vår bekännelse säger vi sann Gud och sann människa. Som varande Gud; Nej, han behövde det inte. Som varande människa, som vi; Ja! I detta att vara sann människa ligger också att ha samma behov och begär som vi. Jesus har också behov av bekräftelse, av en god självkänsla för att inte riskera att falla ner i missmod eller hemfalla åt aggression och rädsla.


Jesus står också i ständig förbindelse, i sig själv, i sin egen person, med den som alltid kan tillfredsställa alla våra mänskliga behov och begär på det enda sätt de tillfullo blir tillgodosedda, Gud - alltings källa och mål, och som också därför är den grund vi kan stå orubbliga på och bygga vår självkänsla på.


I Jesus Kristus möts och mättas därför våra mänskliga behov och begär av Guds kärlek barmhärtighet och nåd. I honom ser vi människan fullkomnad; det som vi ibland kallar frälsningen. Våra mänskliga behov och begär är inget misstag av Skaparen. De är krafter som kan driva oss till Gud. Men riktar vi dem åt något annat håll, riktar vi vårt behov av bekräftelse åt något annat håll, riskerar vi att drivas till missmod, våld och aggressioner.


Jesu dop är inte vårt dop. Jesus döptes med Johannesdopet, ett dop till rening och omvändelse. Men i och med att han döps av Johannes förvandlas detta dop. Jesu dop blir en bekräftelse av den han är och en sändning: grundad i detta VARA, detta i-Gud-varande, kan han tryggt gå ut och möta frestelserna, människors rädsla och baktaleri, svek, förluster, sorg, smärta, lidande och död; allt det där som vill förmå rubba honom från att vila i detta i-Gud-varande. Han förblir sann Gud och sann Människa ända till slutet, inte utan kamp - den möter vi i en del bibeltexter.


När vi döps är det inte med johannesdopet; När vi döps blir vi inlemmade i Kristi kropp. Och när vi är i denna Kristi kropp, omvänds vi från vårt eget navelskåderi där vi förtvivlat försöker hitta och spegla oss i vår egen självbild, till att skåda urbilden, "Herren som vänder sitt ansikte till dig". Och när vi genom dopet är i Kristus får också vi del av den Guds bekräftelse som Jesus fick "Du är mitt älskade barn i vilken jag funnit behag." och också åt oss ges Andens insegel.


Detta gör inte att vi undgår lidande, nöd misslyckande och förluster. Men det gör att vi liksom Jesus kan möta allt detta utan att förlora ankaret inom oss själva, det ankare som är fästat inte vid min egen bräckliga självbild utan vid Guds oändliga kärlek.


Jag är kanske naiv, men Jesus själv säger ju att vi skall vara som barnen; så jag är naiv, att jag tror att detta är början på och grunden till att förändra världen, från en värld full av missmod, rädsla, hat , hot och aggressioner till en värld av medkänsla och kärlek, Guds Rike.


Amen.