Om att förbli människa

en predikan på 1a söndagen i Fastan 2021

"Felix. I choosed to remain human! I choosed to remain human." sa han med tårar i ögonen.
Det är ett samtal jag aldrig kommer glömma. En av de många ensamma män som kommit till Sverige, och sökt asyl här, berättade sin historia för mig.
Han hade varit en högt uppsatt man inom militären och säkerhetstjänsten i sitt hemland. Han hade haft gott ställt. Han hade fru och barn, hus och tjänstefolk . Han hade ställning och makt.
Men när kriget kom och när det förväntades att han skulle leda de styrkor som jagade rätt på män, ungdomar, ja också barn, som skulle sändas ut i kriget och också "statuera exempel" av de som vägrade, dvs tortera och avrätta dem. Då var det något som bara inte gick längre.
Han hade lämnade allt. Övergav sin position och sin ställning. Övergav sin fru och sina barn, i hopp om att de skulle kunna komma efter. Han blev själv en förrädare och desertör och han visste vad som väntade om han skulle sändas hem igen, han hade ju själv lett arbetet med att "förhöra" och straffa sådana som var vad han själv nu var.
Men ändå, ändå hade han inte kunnat göra något annat.
"Felix. I choosed to remain human! I choosed to remain human! - Is it worth it?"
Vi hamnar på olika sätt i frestelsernas öken. Bibelns berättelser ger oss bl.a. uttågsberättelsen i Andra Mosebok och Jobsboks. Men även litteraturen och människors liv är fulla av berättelser om denna plats i livet. Denna plats och denna tid då vi berövas allt, då vi sätts på prov, då vi är nakna och sårbara, då vi tvingas välja.
I dags evangelium möter vi Jesus i öknen och som efter 40 dagars fasta är hungrig, törstig, utmattad, oskyddad, utsatt. Och det är just då Frestaren, Splittraren viskar sina lockelser i Hans öra. En röst, en viskning som jag tolkar som mitt eget narcissistiska ego. För det är ju mitt eget innersta jag behöver konfrontera i öknens tomhet.
Den första frestelsen, det första testet, handlar så om att tillfredsställa mina egna behov och begär. Att förvandla sten till bröd.
Vi tänker oss kanske det där som nått slags trolleritrick. Jesus, lik en trollkarl på cirkus, står ena stunden med en sten i handen, och så, "simsalabim"- voila! En brödlimpa!
Faktum är att vi, mänskligheten är ganska skickliga på detta trick. Vi håller på att förvandla sten, ja hela Moder jord, till bröd hela tiden. Bröd som inte alltid mättar hunger.
Vi bryter loss ofantliga mängder berg i jakt på mineraler och ädelstenar, metaller som behövs bl.a. i våra mobiltelefoner. Människor sliter under slavliknande förhållanden i gigantiska gruvor, naturen skövlas när berg grävs bort, när vägar och infrastrukturer byggs ut, när slaggprodukter från förädlingen väller ut. Och av all denna väldiga mängd sten blir det kanske ett litet bröd på den fattiges bord och ett överflöd av bröd på den rikes, som ändå inte alltid mättar.
Att utnyttja, förvandla, förvanska naturen och människors arbete för att tillfredsställa mina egna behov och begär är en av mänsklighetens stora lockelser. Jo, vi behöver tillgodose våra grundläggande behov, men inte våra begär och inte genom att förvandla och förvanska och utnyttja, utan i samspel.
Jesus vet också, som varje människa som gått i närkamp med sin hunger och törst, att våra behov och begär är omättliga. När vi väl fått något vill vi genast ha mer. Därför svarar Jesus Frestaren, Splittraren, med att människan inte bara skall leva av bröd utan också av det som verkligen kan mätta; varje Guds ord, dvs gemenskap varje del av skapelsen som är skapad genom Guds ord och därigenom gemenskap med Gud, livet källa och mål. Om vi inte söker den gemenskapen förblir blir vi isolerade, omättliga monster som förtär världen och varandra.
Jesus valde att förbli människa.
Den andra frestelsen, det andra testet, handlar om trygghet och säkerhet.
Det finns en lockelse för oss människor att försöka skapa en värld av perfekt trygghet för oss själv, ett skyddsnät, som man vet finns där, som gör att man vågar ta ut svängarna, men som samtidigt gör att inget blir på riktigt allvar. Livet blir inte på liv och död längre. Och det kan skapa en känsla av meningslöshet.
Vårt samhälle av idag är ett under av social ingenjörskonst och ett av de tryggaste och säkraste ställena på jorden. Att vår omgivning skall vara trygg och säker är många gånger det viktigaste vi kan tänka oss och många gånger offrar vi, omedvetet, vår frihet på trygghetens altare - men det är det väl värt?
När Astrid Lindgren berättar om Ronja rövardotters uppväxt berättar hon att Mattis och Lovis, sa åt Ronja att noga akta sig för allt farligt i Mattisskogen innan de släppte ut henne ur Mattisborgen. Och lydig som hon var aktade sig noga och grundligt för Glupafallet, grådvärgar, vildvittror och helvetesgapet mm. Det sista genom att hoppa fram och åter över stupet.
Idag är det många gånger omöjligt för barn och unga att ens komma i närheten av helvetesgapet pga. av alla staket och stängsel vi sätter upp, både fysisk och mentalt - jo för vi inpräntar mentala stängsel i varandras hjärnor också, ett slags självcensur.
Paradoxalt nog gör vårt behov av trygghet och skydd oss allt räddare och ängsligare. När vi täppt till ett hål ser vi genast ett annat. Så kommer det sig att vi ägnar mer och mer av vår uppmärksamhet, både som individer och som samhälle, åt att se faror och potentiella hot och lägger ner resurser och energi på att skydda oss mot allt mer hypotetiska faror. Det ockuperar vårt tänkande, ja hela vårt samhälstänk. Trygghetssamhället gör oss ängsliga och rädda. Det är bla det Roland Paulsen kommer fram till i sin bok "Tänk om " som kom ut i fjol, med underrubriken "En studie i oro".
"Hoppa!" viskar Frestaren, Splittraren "Änglarna kommer ju ta emot dej". Tänk att veta sig vara trygg, veta att inget ont kan ske. Det perfekta trygghetssamhället. Men Jesus varken testar inte skyddsnätet. Han bygger inte skyddande murar och säkerhets staket, varken fysiskt eller mentalt. Inte då, inte senare, aldrig. Det skulle skilja honom från människorna.
Jesus väljer att leva livet i ovisshetens tillit. Det är en paradox. Ovisshetens Tillit. För det är endast så han, vi, kan förbli genuint fria att leva öppet mot varandra och världen, sårbara. Livet begränsas av lidande och smärta, vi kommer göra oss illa i livet. Det är det som gör oss mänskliga - inte rädslan.
Jesus valde att förbli mänsklig.
Den sista frestelsen, det sista testet handlar om makt. "Om du blev president över hela världen för en dag, vad skulle du bestämma då?" Vi har nog alla fått den frågan eller gjort det tankeexperimentet nån gång. Tänk att forma världen och tillvaron efter min egen vilja. Frestaren, Splittraren tog med honom upp på berget, visade honom allt och erbjöd honom makten, kontrollen över allt, bara han tillbad honom istället för Gud.
Lockelsen efter att ha kontroll, att forma världen efter min egen vilja, efter makt är något som driver oss människor i många sammanhang. Men makten har alltid ett pris. Makt korrumperar. Många gånger blir hungern efter mer makt och behovet att skydda och bevaka den makten och positionen en avgud, det som vi ägnar all vår tid och engagemang.
Och makt skapar ensamhet. Det är ensamt på bergets topp. Makten splittrar oss från andra, från resten av skapelsen. Skapar existentiell ensamhet. Jag blir mitt eget universum. Jag blir mig själv nog. Världen avförtrollas. Tillvaron förlorar överraskningens horisont och där dör Gud.
Och när Gud dör - dör människan.
Jesus valde aldrig att gripa makten, inte då, inte sedan, aldrig. Istället gick han längre ner i kärleken och tjänandet. Och det är också så han, i profeternas efterföljd, visar hur sann Gudstillbedjan kan ske. I tjänandet.
Jesus valde att förbli mänsklig.
I samtalsgruppen här om kvällen kom vi att jämföra Jesu frestelser med Maslows behovstrappa, den som handlar om våra olika behov och att vi behöver tillfredsställa de mest grundläggande för att gå vidare i utvecklingen. Först kommer behovet av föda, att upprätthålla livet - sten till bröd. Sedan kommer behovet av skydd, kärlek, omsorg, trygghet, - att hoppa och veta sig skyddad. Och sist, överst i Maslows behovstrappa, kommer självförverkligandet, att bli den jag vill vara, makten över att forma inte bara mitt liv och mina relationer efter min egen vilja. Att stå på toppen av mitt eget livsberg och veta att jag kan forma mitt liv själv! Det sista är ju idealet för många av oss idag.
Men Jesus visar gång på gång på en annan väg. Kärlekens och tjänandes väg. Den klättrar inte uppåt utan går neråt. Ingenstans och ingen gång väljer Jesus att vara fri och oberoende av andra för att tillfredsställa sina egna behov.
I sina svar, när han hänvisar till skriftställena, talar han om beroendet av varje ord som utgår av Guds mun, varje ord som skapar likt det första skapelseordet, skapar relation. Om beroendet av det som ligger utanför mig.
Om tilliten till Guds omsorg som inte kan sättas på prov bara leva i osäkerhetens tillit, om tilliten till Guds omsorgs som visar sig inte genom övernaturliga änglars händer utan genom mänskliga änglars händer.
Och om tillbedjan, om det eller den vi styr all vår längtan och allt vårt hopp mot, som kommer forma och prägla oss. Som människor är vi kallade att bli Guds avbilder, inte våra egna eller något annat. Det är att vara och förbli sant mänsklig.
Svaren pekar hela tiden på människans som skapad till relation. På otillräckligheten i att vara sig själv nog. Människa är som fullast människa i relation till Gud.
Denna relation, detta beroende, är att leva i Guds Rike; vi är beroende av skapelsen, naturen , djuren, Moder jord, allt som finns för att överleva, vi är beroende av våra medmänniskors omsorg och välvilja för att överleva och leva i trygghet, och vi är beroende av allt och alla, av Gud, för att bli de vi skall vara, inte den jag vill vara, den jag drömmer om eller fantiserar om att vara, utan den jag är, den det är mig givet att vara- den jag är kallad att vara.
Jesus bejakar mänsklighetens livsvillkor så som de är oss givna. Frestelserna uppenbarar
var våra svagheter finns. Men det är genom att förbli sin mänsklighet trogen som Jesus just också den genom och med vilken också du och jag i vår tid, kan se dessa frestelser, dessa prövningar, och övervinna dem. Inte genom att undfly livsvillkoren som människa, utan genom att bejaka dem och gå in under dem helt och fullt.
Sann Gud och Sann människa, det är var kyrkan säger om Jesus Kristus. Som sann Gud visar han oss det sant mänskliga.
Och kyrkofadern Irenaeus säger "Du måste ha en människas rang innan du kan få del av Guds ära"
"I choosed to remain human" sa mannen mitt emot mig och tårarna rann nedför han kinder när han berättade om priset försitt val, sin mänsklighet, om ensamheten, om oron och ängslan, om längtan efter fru och barn. Och samtidigt om han berättade tackade och prisade jag Gud i mitt inre för hans val, för att han hade gjort samma val som vår Herre och gick i hans fotspår, även om varken hans eller vår Herres ökenvandring ännu var slut på långa vägar.
"I choosed to remain human"
Gud giv mig kraft att göra samma val, varje dag. Amen.