Om Arbete - en predikan för Septuagesima 2021

(texterna hittar du här; https://www.svenskakyrkan.se/kyrkoaret/bibeltexter)

Tänk att en 2000 år gammal berättelse kan ändå väcka så mycket känslor än idag. Jag har haft förmånen att få läsa och samtala om dagens evangelieberättelse med några personer och hos nästan alla, liksom hos mej själv, väcks något av denna berättelse. "Men det är ju orättvist." eller "Jag undrar vad facket skulle säga om det där?"
På något sätt är vi djupt fostrade in i mönstret att ju mer man arbetar desto mer lön ska man få. Eller? Ja i varje fall vill vi tro det. Och det kanske just därför att det INTE är så som vi reagerar så starkt. I själva verket vet vi ju att en nyutexaminerad lärare kan få högre lön än en som varit där i 20 år- det handlar om tillgång och efterfrågan, säger man, inte om arbetsinsats. Och en hög tjänsteman eller mellanchef som faktiskt inte jobbar alltför hårt har ofta högre lön än en undersköterska som sliter häcken av sig på långa och tunga arbetspass. Kanske är det just därför att vi VILL att det ska vara så, att den som arbetar mest skall få bästa lön, som vi reagerar på berättelsen. För som så ofta med bibelns berättelser sätter den fingret på vår mänskliga verklighet som den är, inte alltid som vi önskar eller vill att den ska vara .
Men Jesu liknelse berättar ju också något om Gud och Guds verklighet, den verklighet vi också inbjuds att leva i redan här också nu, Guds rike.
Den här liknelsen har ofta inbjudit till en tolkning som handlar om tron. Gud ger samma lön var sig vi kommer tidigt eller sent till tro. Men det tror jag är att göra det enkelt för oss . Den tolkningen riskerar också leda oss till det som kanske mest av allt hotar den kristna tron och kyrkan idag enligt min mening, inte sekulariseringen, utan förandligandet. Vi tolkar allt som om det handlar om något osynligt inre som inte får verkningar i den verklighet vi delar med andra och med allt skapat. Den tyske teologen och martyren Dietrich Bonhoeffer talade om den billiga nåden. Den nåd, den tolkning av tron, som bara bekräftar oss och inte har någon verkan på våra liv. Den är utbredd även idag.
Denna liknelse handlar om arbete. Hårt slitsamt arbete 12 timmar i en vingård för de som lejdes först.
Från kyrkans fösta tid har den också tolkats som att vingården är Guds Rike här på jorden. De första arbetarna är Israes folk, det folk Herren först bjöd in att vara Hans redskap på jorden för att verka det Gud vill; kärlek, rätt och rättfärdighet, som vi hörde av profeten Jeremia. Vara ett ljus för folken. Och de får sin lön. De blir inte utan. Men även andra folk bjuds in, även vi sena tiders barn bjuds in att arbeta, verka för Guds rike av kärlek rätt och rättfärdighet.
Det står att en jordägare sökte arbetare. Jord-ägare. Ja en utgångspunkt för vår tro är just att jorden inte är min eller vår, utan Herrens, och allt som lever på den. Och vi alla är inbjudna och efterfrågade att vara med och sköta denna jorden och allt som finns på den, vara planetskötare. Gud räknar med att vi, att du och jag, har något att bidra med.
Jag tänker att det är evangelium, detta att Gud räknar med oss. Du och jag är efterfrågade. Det finns så många, och allt fler blir det i coronans efterföljd, men också i den globala marknadsekonomins efterföljd och teknifieringens efterföljd, som inte längre är efterfrågade, många vars kunskaper, vars arbete, vars insats inte längre är efterfrågade. "Du behövs inte längre." Det är många som får höra det nu.
Om israels folk var de första arbetarna vilka är då de sista, de där som står där vid torget vid 11 timmen och som bara skulle jobba en knapp timme?
Ja, förresten; var det lönt överhuvudtaget? Jag menar det är ju det där med "ställtid" också, det tar lite tid att gå till vingården , kanske skaffa redskap, kanske klä om och nån ska tala om vad man ska göra osv. Hur mycket effektivt arbetet kunde det egentligen bli fråga om? Men kanske är det inte bara effektivt arbete som efterfrågas i liknelsen? Utan det också arbete som bygger upp självkänslan. Inte arbete bara för att utföra något utanför oss själva, utan för att växa som människor.
Vilka var det då vilka är det idag som går ut och ser sig om efter jobb först i elfte timmen. Var det rumlare och suputer, kanske knarkare och kriminella, de som sovit ruset av sig hela dagen och nu rödmosiga kommer ut för att dom inser att dom måste ju ha nått att sätta på bordet där hemma till barnen - De fanns då sådana finns nu. Jordägaren, Gud, säger; "Jag vill ha dej! Du har något att bidra med, gå bort till min vingård!". Eller är det dom som bor på särskilda boenden och som är sjukpensionärer och funktionsvarierade, de som idag får "låtsats jobb" ibland, som är "tärande" och som vi lite överseende kan anställa ibland om vi få saftiga bidrag. Jordägaren, Gud, säger; "Jag vill ha dej! Du har något att bidra med, gå bort till min vingård!". Eller är det de som gått i väggen som förlorat all självkänsla som inte tror sig kunna något allas längre, de som inte tror att någon behöver dem, de som kanske ibland tänker att det vore bäst att jag inte finns. Jordägaren, Gud, säger; "Jag vill ha dej! Du har något att bidra med, gå bort till min vingård!"
Nåden är att Gud tar oss i anspråk, vid just den tid vi kan och så mycket vi mäktar med.
Kanske är det just så denna söndags överskrift "Nåd och Tjänst" hör i hop. Nåden att bli tagen i anspråk; vem jag än är, vad än min kapacitet och förmåga är.
I Vår lutherska tradition heter det "Nåd allena" på latin " Sola Gratia". Allt är givet utan att jag behöver göra något - bara ta emot. Men vi vet från psykologiska studier dels, att om något är helt gratis tenderar många av oss människor betrakta det som mindre värt eller till och med värdelöst. Får man däremot arbeta och anstränga oss för något då blir det dyrbart för oss. Dels vill vi, mår vi också bra av att vara i anspråkstagna. Den som alltid bara är mottagare, tiggare, lever på allmosor utan att få eller behöva göra något kan tappa sin självrespekt, sitt självkänsla. Ingen mår bra i längden av att vara ofrivilligt arbetslös. Och hjälpinsatser i t.ex. tredje världen har ju också många gånger gått från att bara ge hjälp till att vara hjälp till självhjälp, att hjälp människor att resa sig och göra något själva; delaktiga, aktiva.
Kristen tro säger oss att vi är skapade till Guds avbild och vi tror att Gud är en skapande , kreativ och verkande Gud, ja det finns teologer som säger att Gud snarare är ett verb än ett substantiv. Därför är också detta en viktig del av de vi är. Viljan att få verka och arbete, att få vara kreativa, att bidra, att göra något som blir något, som betyder något för andra gör oss gott och är en del av de vi är.
Ur teologisk synvinkel är "Nåd allena" sant. Otvivelaktigt är det så att Gud ger oss allt av nåd. Vi kan inte förtjäna något inför Gud. Gud behöver inget av oss. Men ur en mänsklig aspekt, ur en psykologisk och pedagogisk aspekt, behöver vi, mår vi bra av och vill vi bli i anspråkstagna. Detta behöver inte vare en motsättning. I kyrkan talar vi ofta om paradoxer, två till synes motsägande saker kan vara sanna samtidigt.
Av kärlek, inte av nödvändighet, av kärlek, låter Gud oss existera. Av nåd och kärlek vill också Gud ta oss i bruk för sin skapelses skull, för djurens, naturens , medmänniskans skull. Ibland kallar vi detta för att vara Kristi kropp i världen, Kristi verksamma och varsamma händer och fötter. Gud tar oss i anspråk av nåd.
Problemet uppstår när vi försöker mäta Guds nåd och kärlek med vår "förtjänst-måttstock." och försöker se Guds nådegåvor i proportion till vårt arbete. Vi vill så gärna att dagens överskrift skulle vara "Nåd efter förtjänst" för det stämmer med vår känsla för logik. Men det heter "nåd och tjänst"; det är två storheter som inte har någon logisk proportionalitet till varandra.
Lönen i liknelsen var en denar, det vill säga den normala lönen för ett dagsverke. Men hur stort vårt dagsverke är skiljer sig år. Vilken vår livsuppgift är skiljer sig år. Tjänsterna är många Anden är en. Den lön Gud ger, den gåva Gud ger står inte i proportion till vårt arbete. Den lön Gud ger, den gåva Gud ger, är också den bara Nåd; barnaskap i Guds Rike, det eviga livet av kärlek och barmhärtighet.
Gud kan vare sig ge mer eller mindre av sin gåva. Vi människor kan dela upp och ge mer eller mindre, men Gud kan bara ge allt. I Liknelsen om den förlorade sonen ger fader sonen som vill i väg "allt som skulle bli hans.” Han gav allt. Och han säger också paradoxalt nog till den hemmavarande sonen, han som tjurar vet ni "Allt mitt är ditt" Gud kan bara ge allt. Det är också det som blir synligt på korset . Jesus säger inte "Ok, hit men inte längre är jag beredd att gå.", Nej Gud kan bara ge allt - kosta vad det kosta vill. Därför kan inte den förste får mer än den siste. Alla får allt.
Jag tror att Gud är en stor psykolog och pedagog, Gud känner människan, har skapat oss och har levt ett mänskligt liv i Jesus Kristus. Jag tror att därför att Gud ger oss allt av nåd samtidigt som Gud tar oss i anspråk och räknar med oss i sitt arbete, Gud vill vårt konkreta arbete, inte av nödvändighet men av nåd, av kärlek.
Men vad är det då för arbete Gud vill att vi skall göra idag? Ja inte är det så att vi alla ska börja odla vin, visserligen gör det ju här på ön, men vi ska inte vara så bokstavliga att vi nu efter gudstjänsten far ner till Gute Vingård i Hablingbo och hänger där utanför tills vi får jobb.
Profeten Jeremia säger;
"Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att hen har insikt och kunskap om mig, om att jag Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet, på jorden, ty däri har jag min glädje"
Verka i och för kärlek, rätt och rättfärdighet. Det är också det som går igen i det Jesu undervisar och gör. Det är inte en tjänst för några få specialister. Det kräver inte långa utbildningar och förberedelser. Det kan vi alla göra, på vårt sätt, i den vardag och de sammanhang där vi står och är i. Men det är intet förandligat inre bara, det är konkret.
Detta är vår verk, vår uppgift, vårt kall, vår tjänst som Gud, av nåd inte av nödvändighet, förväntar sig och längtar och vill av oss, allt efter var och ens förmåga; Att verka i och för kärlek rätt och rättfärdighet. Och kanske, kanske är också vårt arbete att se och ta emot och glädjas åt det arbete som andra förmår göra, vara sig det är mycket eller lite, utan att jämföra och utan att värdera.
Men lönen då, hur blir det med den? Ja, denna liknelse säger i varje fall mig att den behöver jag inte bekymra mig om. Tjänst och nåd, arbete och lön, hänger inte ihop på det sättet. "Jag skall ge er skäligt betalt" säger jordägaren - jordens-ägare. Efter fullbordat verk, hur långt eller kort det än blir, ger oss Gud lönen för vårt verk, vårt dagsverke, vårt livsverk; helt och hållet, helt och fullt, till var och en. Av nåd, helt och hållet.
Amen