Jag tror på en Gud som tänder lägereld...

en predikan för 2 söndagen i påsktiden 2021

Jag tror på en Gud som tänder lägereld och väntar mej, och alla andra.
Jag tror på en Gud som ser och frågar hur det är, när jag kört fast och ingenting längre funkar som förut.
Jag tror på en Gud som med små ord och små gester visar på nya möjligheter.
Jag tror på en Gud som bjuder på bröd och fisk, när jag slitit och jobbat, och vem vet, kanske har han en skvätt björkvedskokt kaffe över elden också.
Jag tror på en Gud som möter mig utan förebråelser för det som varit, både det som blev och det som inte blev...
Jag tror på en Gud i vars närhet jag får hämta nya krafter innan min vandring och mitt arbete bär vidare.
Jag tror på en Gud som är så vardagsnära och enkel, som anas i de små tingen, i en delad måltid, en glödeld, ett andetag, ett tilltal.
Jag tror på en Gud som lever och som visar sig just så; Men hur ska jag vittnar om det? Hur kan jag berätta att det är just detta som får mej att tro, mitt hjärta att jubla och som får mig att orka leva på denna jord.
Ibland får vi för oss att påskens budskap måste ackompanjeras av pukor, trumpeter och halleluja-körer. Men kanske är det vårens fågelkvitter i gryningens skira grönska eller måsarnas skränande vid strandkanten när aftonrodnaden målar himlen röd, orange och rosa, som är påskens rätta ljud.
Dagens evangelium berättar om ett trevande och undrande möte, där lärjungarna inte på en gång känner igen Herren; den de trodde var död, det de trodde var förbi. Så står han inför dem, levande igen. En berättelse där återupprättelse sker i mötet, men där också förändringen, att inget kan bli som förut, blir ett faktum.
Vi möter några av lärjungarna som försöker återvända till något som var. De hade varit fiskare innan Jesus kallat dom. Nu var de tillbaka vid alltings början. Vid sjön där de lämnat båtarna och fiskeredskapen. Petrus tar initiativet och de andra följer med. Men det går inte. Det går inte att återvända till det som varit när allt har förändrats. Jag tror vi alla kan känna igen det. När något stort om omvälvande hänt i livet; kärlek, död, corona - går det inte att återvända till det som varit. Man måste hitta ett nytt sätt att leva, ett nytt sätt att vara.
Inom psykologin och krishantering talar man om krisens faser; en chockfas, reaktionsfas, en bearbetningsfas och en nyorienterings fas. Lärjungarna har varit i chock, de har reagerat på olika sätt, nu försöker dom bearbeta och hitta tillbaka till någon sorts liv, kanske en vardag, kanske som det var innan? Men det går som sagt inte. En nyorientering måste ske för lärjungarna, för oss, för alla som möter den uppståndne, gång på gång. Varje gång vi dör och uppstår. Nyorientering, En slags ständig metanoia. Död från synden och uppstånden till nytt liv varje dag, som de gamle uttryckte det.
När så främlingen säger åt dem att kasta ut nätet igen är det både en nyorientering, en ny riktning, men också en återkoppling. Våt framtid är alltid förbunden med vår historia, inte bestämd av, men förbunden med. Då, en gång för länge sedan, en evighet sedan, kändes det nog som, hade han kommit och sagt åt dem att kasta ut näten igen och de hade fått fisk, då när han sagt "Följ mig" och de hade lämnat allt . Nu sker det igen. Deras efterföljelse är inte slut. Åter en gång påminner Jesus om att kallelsen att följa honom inte är slut. Deras liv med Honom är inte slut. Vårt liv med honom är inte slut. Men det föds i ny gestalt nu...
När de så halar in nätet kommer igenkänningen över dem. De viskar sinsemellan. "Det är Han" De känner igen honom, kanske som fåren; på rösten, än genom det han gör, inte vad han säger . Hans gestalt är förändrad, men det är han. Det vet de, det erfar de.
Petrus knyter om sig kläderna, skyler sig. Liksom Adam och Eva en gång i paradiset inte vågade visa sig nakna för Herren Gud när de ätit av frukten så skyler Petrus sig. Skammen och skulden gör gärna så, att vi döljer att vi skyler oss. Han hade förnekat. Han är en förnekare. Ja det är dom alla. Alla övergav dom honom. Alla är dom svikare. Vågar man ens möta hans blick? Vad ska han säga? Bäst att skydda sig och skyla sig. En trevande längtan, som både vill rusa fram och samtidigt är full av bävan.
Ja vad skall Gud säga oss, vi som emellanåt upptänds av hänförelse och vilja att följa honom, men som så ofta, likt lärjungarna, faller och misslyckas, förnekar och överger, sviker både Gud, vänner , skapelse och oss själva.
Men han säger ingenting alls om det. Han säger två saker; "Hämta några fiskar "och "Kom och ät". Det är allt han säger. Alla andra ord är överflödiga. Dessa ord och den glödande elden med bröd och fisk viskar fram allt som behöver sägas. Att han bjuder in till gemenskap och delande igen, igen och igen; om och om igen. Den uppståndne vill gemenskap
När profeten Elia var förföljd och ville ge upp berättas det att två gånger kom en ängel och sade till honom: "Stig upp och ät!" Han såg upp och vid hans huvud fanns bröd "som var bakat på glödande stenar". Han fick kraft att gå vidare. Det är också vad lärjungarna får, vad vi får. Kraft att gå vidare.
Mötet med den uppståndne, den delade måltiden vid trons glödeld ger oss kraften, om och om igen, att orka leva vidare, att vandra vidare, i en värld av död och lidande, svek, förnekelse.
"Ni är mina vittnen" säger Gud genom profeten Jesaja. Det judiska folket har aldrig varit ett missionerande folk i den där amerikanska evangelikala andan som vi ofta kanske tänker oss att mission handlar om. Deras sätt att vittna var att leva i Guds närhet, leva Guds vilja, föra berättelsen vidare och fira gudstjänsten i templet. Det var så de skulle vittna om Gud, genom att vara det dom var; Guds folk.
Så, hur skall jag, hur skall vi vara vittnen om Honom som möter oss vid en lägereld. Paulus säger att han fört vidare det han det han hört, berättelsen om körs och död men också det han erfarit, han, och många andra, liksom lärjungarna vid Tiberias sjön; ett levande möte. Det är inte bara kunskap eller information det handlar om, utan om mötet, beröringen, erfarenheten av att Gud lever och tänder lägereld; det som fyller kunskapen, påskens berättelse, med ande och liv.
Jag tror inte vi behöver kopiera Paulus, Petrus eller något helgons liv för att vittna om Gud. Men jag tror att vi, liksom de, skall låta våra liv, i den vardag och i de sammanhang vi lever, dagligen låta oss nyorienteras av mötet med den uppståndne, efter att ha mättats vid hans bord och efter att ha värmts vid hans glödeld; om och om igen.
Kanske vittnar vi därför mer genom vad vi gör och är, än genom det vi säger. Det finns så mycket ord, inte minst i sociala medier nu. Och nu i veckan fick vi också erfara att den sortens nät som bygger på ord gärna brister. Nätet som spinns på sociala medier av hat och hot, det brister . Vår ärkebiskop Antje fick nog. Men det nät som bygger på verkliga möten, för det är det uppståndelsen handlar om, verkliga, kroppsliga möten där vi är verkligen närvarande, den sortens nät håller. Det var den sortens nät lärjungarna fiskade med. Möten och relation.
Så är det så att tror jag på en Guds som tänder lägereld, kanske jag skall göra likadant, tända både trons och omsorgens eldar där människor kan mötas och värma sig en stund.
Tror jag på en Gud som frågar hur det är, kanske jag skall göra likadant; vara lyhörd mot mina medmänniskor.
Tror jag på en Gud som säger "Försök igen- men på andra sidan" kanske det är det även jag skall göra, söka inspirera missmodiga till hopp och mod att försöka på nytt.
Tror jag på en Guds som bjuder på bröd och fisk, en enkel måltid, så är kanske just det min kallelse; att dela med mig av det jag har, dela gemenskap.
Och tror jag på en Gud som möter utan förebråelser, så är det kanske också så jag skall bemöta mina medmänniskor, även de som står mig emot.
Kanske är det inte orden som vittnar , kanske är det livet, det liv vi lever som vittnar om den Gud som tänder lägereld i gryningsljus.
Amen