Denna period på nio dagar mellan himmelsfärden och Andens utgjutande på Pingstdagen är en sorts mellanperiod i apostlarnas och kyrkans liv.
Apostlarna har sett Jesus stiga upp till himlen. De har ännu en gång mänskligt sett förlorat honom. Skall de nu göra som vid påsken och skingras av sorg och rädsla? Nej, denna gång är det helt annorlunda. De samlas i bön och de samlas under glädje och jubel. Varför?
Svaret finner vi om vi tittar på den period som ligger mellan uppståndelsen och himmelsfärden. Jesus ägnar denna period åt att förbereda sina lärjungar på en ny typ av gemenskap. Han kommer inte att vara fysiskt närvarande på samma sätt som hittills men gemenskapen kommer att fördjupas ändå. Han skall vara med dem alla dagar till tidens slut och när han sände dem Anden så skall de få kraft att sprida evangeliet över hela det romerska riket.
När de så samlas till bön dessa dagar mellan himmelsfärden och pingsten så präglas de av vaksamhet, väntan och förväntan. De väntade på att kraften från höjden skulle komma men samtidigt kunde de också glädja sig över Jesu närvaro bland dem i den stunden.
Denna dubbelhet, denna dubbla inriktning på det som redan är och det som skall komma präglar hela kyrkans liv.
Vi ber om Kristi återkomst på himmelens skyar då världen skall bli Guds rike och vi väntar på den. Samtidigt gläds vi över hans närvaro mitt ibland oss här i tiden. Speciellt i nattvardens mysterium.
I den kristna erfarenheten av närvaron är också spänningen över framtiden innesluten. Det närvarande är inte fullkomligt utan går utöver sig självt och sätter oss i rörelse mot det slutgiltiga.
Låt oss dessa dagar låta vår bön i Andens kraft vara än mer präglad av denna vaksamhet, väntan och förväntan, så att vår blick alltid är fäst vid Jesus som är närvarande och som skall komma.