.jpg?DoProcessing=&ci=0,0,1281,721&w=1680)
En vit vecka
Påsken är över för den här gången. Förra veckan, den s k ”Stilla veckan”, med berättelsen om Jesu lidande och död på ett kors kulminerade så i Påskdagens firande av hans uppståndelse då Påskropet ljöd: -Herren är uppstånden! Och hela kristenheten stämde in med sitt: -Ja, han är sannerligen uppstånden! Samtidigt har solen flödat med osedvanlig intensitet och värme över lediga påskfirare mellan fjäll och skog. Påskhelgen lär också vara den helg då svenska folket köper som allra mest mat och dryck. Kanske infinner sig en viss känsla av matthet. Stilla veckan/Påskveckan, kan vara påfrestande för både kropp och själ. Kyrkans stora drama tar ut sin rätt, liksom ledighetens alla förväntningar.
Kanske är det läge för en s k ”vit vecka”? I dagligt språkbruk brukar det handla om att man helt enkelt tagit i för mycket, fått för mycket av det goda som den här världen kan erbjuda. Och faktum är att den vecka som just nu är, kallas för ”Den vita veckan”. Men anledningen är inte den vi i dag lägger in i betydelsen, utan att påsken redan tidigt i kyrkans historia kom att bli ett tillfälle för dop. Att just när påskafton gick över i påskdag bli döpt i Jesus Kristi namn. Sedan bar den som nu följde Kristus sin vita dopdräkt hela veckan ända fram till denna första söndag i Påsk, då den fick läggas av. I dopet blev vi den nya människan; ett nytt rent och oskrivet blad. Alldeles vitt. Allt för att kunna bli en bärare av evangeliet. Något som blir tydligt i söndagens text där Jesus s a s ”suddar” bort det faktum att Petrus både förnekat och svikit sin Herre. Liksom Kristus alltid är redo att sudda ut det som står emellan oss och Gud. Det är bara att låta Gud fatta pennan och skriva in det nya.