Foto: Pixabay

Andra söndagen efter trettondedagen

Söndagens rubrik: Livets källa

 

Rubriken ”Livets Källa” för vidare från föregående söndag och Jesu dop.  Jesu kallelse att förkunna den frälsning som kan släcka människors andliga törst. I evangeliet är det kvinnan vid Sykars brunn som av Jesus erbjuds detta vatten, en källa ”med ett flöde som ger evigt liv.” Sykar som låg i Samaria var den del av landet som utgjorde det gamla Nordriket, vilket under gammaltestamentlig tid kom att skilja sig från Judeen och Jerusalem på avgörande sätt. Både teologiskt och socialt. Samaritaner betraktades därför av de flesta judar som mer eller mindre orena. Samaria var därför ett område man helst undvek.

I Joh. 4:4 står det att Jesus ”måste” ta vägen genom Samaria, fast han kunde ha tagit en annan väg, mer bekväm, och med mindre motstånd. Han ”måste” vara i rörelse mitt på dagen, dvs under den hetaste tiden, då alla andra höll sig inomhus. Det innebar också att han inte bara ”måste” tilltala en samarier, dessutom även en ensam kvinna, vilket sågs som mycket opassande överhuvudtaget. Och varför ”måste” denna kvinna egentligen vara där ute ensam vid brunnen, mitt på dagen? De andra kvinnorna hade naturligtvis hämtat vatten på morgonen då det fortfarande svalkade. Var mötet mellan Jesus och kvinnan bara en tillfällighet? Nej. Ordet ”måste” betecknar att de som skedde gjorde det av gudomlig nödvändighet. Ingenting sker av en slump i Bibeln.

Sedan följer ett samtal där Jesus först talar om sig själv som källan, som ”levande vatten”. Möter hennes motstånd och skeptiska inställning genom att i stället intressera sig för hennes egen person. Och detta löser upp då upp knutarna, och gör att ordväxlingen sedan kan övergå i ett samtal om andliga ting. Att Gud nu visar sin härlighet genom tron på denne hans Son, och det på ett sätt som inte är beroende av vem man är, varifrån man kommer, och var man tillber Gud någonstans. Ett ”måste” som är nödvändigt om människor ska kunna föras närmare Gud, och varandra. Vi bör därför fråga oss själva, och som kyrka, vad det är för slags spänningar och motsättningar som hindrar de möten, som ”måste” till.

  • Anders Bondesson

    Anders Bondesson

    Kyrkoherde

Läs tidigare helgbetraktelser här.